Fullständig närvaro

På mitt nya jobb får man friskvårdsbidrag. Det kan jag använda för att till exempel köpa ett träningskort eller gå en utvald kurs i hälsofrämjande syfte. Tränar gör jag redan, men jag ville gärna fördjupa mig i självkännedom. Jag hittade min kurs på nätet – en kurs i mindfulness. Jag har övat länge på egen hand, nu ska det bli mer strukturerat.

Det finns inte något bra svenskt ord för mindfulness. Det handlar om en närvaro i stunden, fri från det som har varit och obekymrad om det som ännu inte har inträffat. Det låter enkelt. Alla som har provat kan intyga att det inte är fullt så självklart. Att hålla tanken kvar här och nu mer än några sekunder kräver medveten träning. Tanken är liksom van vid att fara iväg, bakåt eller framåt i tiden. Inte sällan i sällskap med oro och bekymmer. Helt i onödan eftersom människan faktiskt inte kan påverka vare sig det förflutna eller framtiden i särskilt stor utsträckning.

Mitt syfte med kursen är att må bra, acceptera det som är som det är och bli bättre på att hantera stress. Det finns studier som visar att man sover bättre och får bättre minne och koncentrationsförmåga genom mindfulnessträning och det hade inte gjort något om det blev så.

En av de första övningarna i min nyfunna kurs var att äta russin med fullständig närvaro. Jag blev lite tveksam till den övningen eftersom jag just hade borstat tänderna och jag var definitivt inte sugen på russin. Min kompromiss blev att genomföra övningen med färska jordgubbar. Det är visserligen inte heller så gott direkt efter att man har borstat tänderna, men jordgubbar är aldrig fel.

Efter den praktiska övningen skulle man skriva ner upplevelsen:

Jag tar den mellan fingrarna och ser på den. Den är glatt röd, liksom glittrande, med små guldprickar nedsänkta i det sammetslena höljet. Varje nedsänkning, eller krater, ser ut att ha formen av en diamant. Sexkantig.

Från ett håll ser den helt rund ut, men om jag snurrar den lätt mellan fingrarna ser jag att den är hjärtformad från ett annat perspektiv. Den låter inget, men doftar sol och barn, glädje och sommar, smutsiga knän och kliande bett.

Jag sätter den mellan läpparna, och den växer. Den lilla röda känns plötsligt så stor att jag har svårt att gapa om den. Den sammetslena ytan känns stickig mot läpparna och jag känner varje fördjupning.

Väl inne i munnen ligger den rund på tungan. Lite sval, trots att den nyss kändes solvarm mellan fingertopparna. Jag placerar den försiktigt mellan tänderna. Så ömtålig. Jag håller den som en katta bär sin unge i nackskinnet. Precis rätt avvägd kraft för att inte skada.

Så låter jag tänderna sjunka igenom. Det går lätt. Saliven rinner till och jag känner den syrligt söta smaken sprida sig i munnen. Jag tuggar igen och igen. Står emot impulsen att svälja och istället för ett bär har jag nu en stor mängd vätska i munnen. Det krasar mellan tänderna när kärnorna mals sönder och krossas.

Jag sväljer. Smaken är fortfarande tydlig. Jag sväljer en gång till. Det suger till lätt i magen. Nästan omedvetet gör tungan ett varv i munnen för att leta upp resterna bland tänderna. Jag pillar loss en liten kvarbliven kärna med tungspetsen och placerar den mellan framtänderna med en precision som inte känns ansträngd alls och jag pulvriserar den genom att hacka den mellan tänderna. Jag sväljer en sista gång, saliv med sommarsmak. Jordgubbens resa genom kroppen har startat….

Tänk, att det kan bli så många ord av att äta en jordgubbe med fullständig närvaro och förnimmelseförmåga.

Nöjd med mindre och glad åt mer

Jag var vig som tonåring och stark som tjugofemåring, men har nu kommit till det stadie då kroppen känns. Den gnisslar och gör ont mer eller mindre varje dag. Alltid är det någonstans det tar emot. Huvudet verkar inte åldras i samma takt som kroppen och jag ”glömmer” ofta att jag inte är tjugofem längre. Men, efter ett pass i vedhögen eller i rabatten känner jag mig allt annat än vig. Varje gång blir jag lika förvånad över hur stel och klen jag har blivit. När hände det?

Mina föräldrar kroppsarbetade betydligt hårdare än vad jag har gjort. De klagade inte så ofta, men det syntes på hur de rörde sig att kroppen inte var samarbetsvillig. Det pratades om att kroppen var utsliten, men i själva verket hade de nog snarare ärvt sina dåliga leder från sina föräldrar. Alltså visste jag vad som väntade.

Faktum är att jag har klarat mig hyggligt relativt länge, även om jag kände av mina stortår och nacken redan i tjugofemårsåldern. Jag har levt som jag har lärt och gjort vad jag har kunnat (tack, inlägg och skivstångspass). Under långa perioder har jag inte alls haft några besvär. Kunskap hjälper och jag är lite stolt över att jag har omsatt mina kunskaper så att det kan komma andra till nytta, i artrosskolan. Nu har jag själv nytta av att veta att det inte är farligt att det gör ont och att jag inte skadar lederna ytterligare när jag rör på mig. Hade jag inte haft den kunskapen hade jag garanterat slutat träna.

När jag grymtar att jag har ont brukar sambon föreslå att jag ska skippa träningen (det skulle ge honom ett skäl att göra detsamma). Han säger det i all välmening. Men jag vet att nyttan av att maska är högst tillfällig och att jag bara blir sämre i det långa loppet. Nästa gång känns det ännu mer lockande att välja minsta motståndets lag. Jag har predikat på jobbet i så många år att det inte är farligt att det gör ont (under förutsättning att det inte gör mer än acceptabelt ont och att det känns som vanligt igen efter tjugofyra timmar). Nu är det dags att jag själv testar ut mina gränser. Det kan göra rejält ont i höfterna efter en joggingtur eller ett intervallpass, men inte under tiden. Och det klingar så gott som alltid av nästa dag.

Jag har lagt ner så mycket tid på att hålla mig i form genom åren att det skulle kännas som resursslöseri att lägga av. Men ibland är det förnuftet som talar när kroppen stretar emot. Andra gånger kan tävlingsdjävulen i mig vakna på ett vanligt motionspass. Egentligen har jag inget emot att dra ner intensiteten ett snäpp, även om jag stundtals är jag lite avundsjuk på människor i min ålder eller äldre som tränar för Vätternrundan eller Vasaloppet. Jag har visserligen aldrig varit tillräckligt motiverad, men det är surt, sa räven.

Kunskap är bra, men ibland vore det bättre att inte veta så mycket. Den som har artros i flera leder har oftast en sämre prognos. Själv har jag känt av de flesta lederna i kroppen vid det här laget. Men om jag får en fråga om mitt hälsotillstånd svarar jag att jag känner mig fullt frisk. Jag kan välja en livsstil som jag mår bra av: fysisk aktivitet, sund miljö, balanserad kost, balans i vardagen och astmamedicin vid behov.

Flera olika studier visar att de allra flesta blir lyckligare med åren, oavsett hälsotillstånd. Kanske det beror på att man sänker kraven och förväntningarna när man blir äldre, eller att man inte behöver eller måste så mycket längre. Att nöja sig med mindre och glädjas åt mer känns som en bra livsfilosofi.

Recept på välbefinnande

Det är nästan löjligt så bra man kan må! Det enda som är annorlunda mot vilken annan dag som helst är att idag var det premiär för min jogg&bad-runda. Det var inte riktigt planerat att det skulle ske idag, men efter en kort överläggning med mig själv kändes det lite lockande att dra på mig träningskläderna. Såhär den första turen på säsongen var planen att ta det lite lugnt och kanske korta ner den vanliga rundan en aning.

I mitt huvud, innan jag sprang iväg, såg jag rundan framför mig. Jag tänkte på de alternativ som fanns för att gena. Eftersom jag gärna ville ha mjukt underlag blev det trots allt den vanliga rundan. Den går mest i skogen och det kändes som ett bra val. Klart att jag orkar. Solen skiner och det ska bli härligt att komma ut. I tanken sprang jag lätt och njöt av fågelkvitter, sol och vind.

Självbedrägeri är vad det är. Redan efter en knapp kilometer började jag fundera på om jag inte hade tagit mig vatten över huvudet. Men, att ge upp är inte min grej. Efter den första kilometern kommer den värsta backen. Stigen går rakt upp för berget. Den är nästan obehagligt brant på sina ställen och ungefär på mitten har någon lagt stenar som trappsteg för att det ska bli lite enklare(!) att ta sig upp eller ner. Jag undvek att titta uppåt och bet ihop. Konditionen var det inget större fel på. Inomhusträningen har gjort nytta. Men benen blev som blyklumpar efter kanske femtio meter och trots att jag gick en del av backen var låren möra resten av rundan.

Om inte mina luftvägar hade satt käppar i hjulet hade det här varit en året runt aktivitet, men när temperaturen kryper under fem plusgrader eller vinden är för kall blir det en onödigt jobbig träningsrunda.

Emellanåt kunde jag lyfta blicken och ta in ögonblicket, men så snart det går tyngre smalnar mitt fokus till marken precis framför fötterna. Detsamma händer med tanken. När jag joggar med lätta steg är det meditativt. Här och nu. I samma ögonblick som jag växlar fokus till mina fötter börjar tankarna snurra kring saker som har hänt och ska hända. Det händer att jag löser problem eller får goda idéer, om jag bara kan komma ihåg dem tills jag kommer hem. Det finns ytterligare ett stadie av ansträngning och kan jag inte ens tänka längre. Med lite god vilja kan jag tycka att det är meditativt på ett annat sätt, om än med en helt annan känsla i kroppen. Det tar emot och ibland gör det ont. Då kopplar jag på pannbenet.

Ibland slår min mänskliga försvarsmekanism till. Då kan jag tillåta mig själv att gå en liten stund för att hämta andan. Jag vill ju inte förstöra min inre bild. Om jag känner olust och blodsmak i munnen nästa gång jag visualiserar min träningsrunda kanske inte självbedrägeriet fungerar.

Det är många faktorer som påverkar upplevelsen av ansträngning. Just idag blåste det friskt, med ungefär halva sträckan i motvind. Vad och när jag senast åt, hur jag har sovit och vilket humör jag är på spelar också in. Det går nästan alltid att hitta en förklaring till att det känns så lätt eller tungt som det gör.

Slutet av joggingrundan går längs stranden. Det är ofta tanken på frihetskänslan som överväldigar mig varje gång jag joggar nära havet som får mig att längta ut Jag tröttnar aldrig på det. Vissa gånger går det tungt i sanden, det blåser snålt och regnet piskar. Men det är ändå häftigt att känna naturen så inpå skinnet. Andra dagar, som idag, värmer solen och havet glittrar i blått och silver. Det är livskvalitet. Stranden är ofta tom så dags på dagen. Det känns märkligt lyxigt att få ha upplevelsen för sig själv just där och då.

Nu kommer belöningen. Under förutsättning att jag verkligen har stranden för mig själv klär jag av mig och springer ut i havet. Idag var det inte många grader. Det isade ordentligt i benen. När det är så kallt i vattnet spränger det i huvudet om jag doppar det, så jag valde att göra ett litet tantbad idag. Jag lade mig på rygg en kort stund i knädjupt vatten och blaskade sedan ordentligt med uppfriskande saltvatten i ansiktet.

Jag vet inte exakt vad det är som händer i kroppen, men ganska omedelbart efter doppet i havet får jag ett leende på läpparna. Jag mår så bra. Det måste vara en rejäl endorfinkick som slår till. En sån enkel lyx. Livsnjutning i kubik. Det är så häftigt att jag kan bada naken i havet, utan en enda själ i närheten.

Jag joggar sita biten hem, uppför backen. I helhetskonceptet ingår en stunds yoga för att sträcka ut efteråt. Lyckoruset varar hela dagen. När jag sitter med en kopp kaffe på den soliga uteplatsen är det inte mycket som kan vara bättre. Den känslan är värd att jobba för. Jag tål både mjölksyra, blodsmak, motvind och iskallt vatten. Jag känner välbefinnandet i kroppen och mår så bra i själen.

I helgen kommer jag att ha träningsvärk. Det är faktiskt en ynnest att kunna skaffa det med hjälp av lite självbedrägeri och egen fri vilja.

Bevare mig väl

Jag har alltid tänkt att naturligt är vackert. Om det nu är naturligt att håret tappar färg i min ålder, ögonbrynen blir vildvuxna och bleka, halsen blir rynkig och skinkorna hasar ner längs lårens baksida, hur kommer det sig då att jag inte tycker det känns naturligt? Den tid jag lägger på att konservera mig blir allt längre, liksom platsen det tar i badrumsskåpet.

Att bevara mig handlar mycket om att vara nöjd och att det känns bra. Ett enkelt sätt är att undvika speglar. När jag var nygift och vi flyttade in i ett gammalt hus från tidigt 1900-tal hade vi inga speglar. Det var tomt och bakvänt till en början, men snart saknade jag dem inte. Tvärtom var det ganska skönt. Eftersom självbilden bokstavligen försvinner ur vardagen krävs det förmodligen att den som lever utan speglar har en god inneboende självbild. Vi skaffade så småningom en badrumsspegel, men hade inga speglar för att skåda kroppen i helfigur. När jag så småningom fick en gravid mage blev det därför en mindre överraskning varje gång jag passerade en större spegel. Jag kände mig inte alls som jag såg ut.

Frisk luft och rena kalsonger var mina föräldrars medskick till oss barn för att hålla oss friska och starka. Det ligger en del i det, även om jag tror att betydelsen av rena kalsonger är en annan för mig än för mina bröder. En rask promenad kan göra underverk, helst i morgonljus om man vill undvika depressioner och sömnbesvär. När morgonpromenaden är slut bör man dock smörja in sig med solskyddsfaktor om man inte vill bli rynkig, eller rent av dö i förtid.

Motion har visat sig vara rena föryngringskuren, både för hjärta och hjärna, för att inte tala om lårbenshalsar och gäddhäng. Somliga forskare påstår till och med att den ökade cirkulationen når ända ut i huden, så att vi ser yngre ut. Det är absolut värt ett försök, särskilt med tanke på att motion dessutom förebygger och behandlar en lång rad åkommor, allt ifrån hjärtbesvär och diabetes till artros och depression. Personligen lägger jag en hel del tid på att hålla mig i form. Det är inte säkert att jag lever längre för det, men kanske friskare och gladare.

De goda råden för ett vackert yttre, ett hälsosamt liv och en bättre värld är många och de blir bara fler och fler. Somliga är väl förankrade i vetenskapen, andra i kapitalismen. Ibland är det svårt att skilja dem åt och när jag väl har börjat fundera över gråa hår, rynkor och celluliter är det lätt att låta mig övertalas att köpa en fantastisk produkt eller boka in en svindyr behandling. Nåväl. Om jag har råd och det känns bättre så kanske det har samma värde som rena kalsonger.

Att vara ”krämare” idag verkar vara mer lönsamt än någonsin: Rengöringskräm, serum, anti-agekräm, ögonkräm, dagkräm och nattkräm, bodybutter, fuktkräm, duscholja, intimolja, silverschampo, balsam, solskydd, handkräm, fotkräm…. Har man väl börjat vågar man inte riktigt sluta. Det känns bra. Ungefär som när jag har köpt ett dyrt designermärke på klädesplagg, väska eller skor. Funktionen är densamma som för ett billigare alternativ och jag behöver det förmodligen inte ens, men det känns lite lyxigt.

Min far brukar säga ”Det finns tre sorters ’sjukor’: svartsjuka, avundsjuka och den man dör av”. Att förebygga dem genom att ta hand om sitt inre är egentligen mycket viktigare än yttre fåfänga, men ofta mer försummat. Det är otacksamt att jobba förebyggande, eftersom framgången består av att inget händer; Jag blir inte sjuk, jag skadar mig inte, jag går inte upp i vikt, jag mår inte dåligt. Att aktivt jobba för att inget ska hända kräver beslutsamhet, övertygelse, kunskap, envishet och tålamod. Var köper man det?

Det är svårare att tjäna pengar på hälsa än på ohälsa. Pengaflödet inom läkemedelsbranschen är många, många gånger större än inom träningsbranschen, trots att träning ofta har minst lika bra effekt och inga negativa biverkningar. Att sälja ekologiskt, näringsrikt och hälsofrämjande har svår konkurrens från sockerindustrin och prispressade varor som producerats i undermåliga förhållanden skickas över halva världen. Medvetenhet, kunskap ekonomiska förutsättningar och ett aktivt val av individen är en förutsättning för en hälsosammare industri.

Att leva väl handlar mer och mer om att ta hand om den värld jag lever i. Jag vill inte lämna för mycket spår efter mig när min tid på jorden är slut, annat än i andras hjärtan. Jag sopsorterar, väljer helst ekologiskt och miljövänligt och åker gärna kollektivt. Den nyförvärvade lägenheten i Spanien medför därför en inre konflikt; Att Medelhavspendla med flyg gör ont i miljö-själen. Omtanken om omvärlden borde prioriteras långt före anti-agekrämer, hårfärgningar och längtan efter sol på vinterhalvåret. Det bästa är naturligtvis om de kan gå hand i hand; miljövänliga produkter och flygbränsle har en stor utvecklingspotential.

Det behöver inte kosta mer än tid att må bra. Att ta mig tid för familj och vänner, att vara generös och hjälpsam, att sjunga och dansa loss, gå ut i solen, le mot den jag möter och acceptera mina fel och brister gör stor skillnad. Det jag själv ger till andra får jag tillbaka. Att leva hälsosamt kan vara så enkelt som att lägga till en god vana. Mina mest och bäst beprövade hälsoknep är

  • att träna regelbundet, numera med tillägg av yoga för rörligheten
  • att smygmotionera, genom att ta trappan istället för hissen, parkera en bit bort och resa mig i reklampausen
  • att sova i ett svalt rum (lär till och med vara bra för hyn)
  • avsluta duschen med en kall avrivning
  • att äta mörk choklad (nyttiga antioxidanter lär motverka åldrande)
  • att dricka ett glas rödvin (helst ekologiskt med låg sockerhalt), eller rent av champagne då och då
  • att undvika socker
  • att vara ute, helst i solen (med solskydd när och där så krävs)
  • att skratta (tack till mina barn och min sambo 😊)

Själ(v)svält

Jag var 17 år. Då, när livet borde vara helt underbart, fullt av vänner, glädje, kärlek och fest, upplevde jag mina värsta år. När jag tänker tillbaka minns jag bara fragment. Å andra sidan hände det inte så mycket värt att minnas. Jag unnade mig inget och kontrollerade livet minutiöst. Särskilt antalet kalorier jag stoppade i mig och förbrukade.

Jag vet inte exakt hur eller när det började. Det kan ha varit kommentaren från skolsköterskan i åttan, när hon med lätt anklagande ton påpekade att jag inte följde min kurva. Jag hade blivit ”tjockare”. Hennes ordval kändes obehagligt. Eller kanske det var tanten som nöp mig i kinden när jag var fjorton år och sa att jag hade blivit ”rultig”. Vem vill vara rultig?! Ingen hade talat om för mig att det är normalt att gå upp i vikt i puberteten. Uppenbarligen hade ingen berättat det för skolsköterskan heller. Min mor och hennes väninnor pratade om valkar hit och bantning dit, trots att ingen av dem var tjocka. I jakten på självkänsla ingick inte att vara tjock.

Mitt mål var att leva nyttigt och hälsosamt och jag såg mig själv som en hälsosam människa, smal och vältränad. Det måste vara vägen till lycka och framgång. Jag blev expert på mängden kalorier i de vanligaste livsmedlen och för säkerhets skull undvek jag även feta tvålar. Tänk om fettet sugs upp genom huden (jag vet, jag var inte superintelligent). Jag vägde mig flera gånger om dagen för att kontrollera att kurvan inte pekade uppåt. Helst skulle den peka neråt. Min huvudsakliga föda var bröd. Osötat förstås, utan smör och pålägg. Bara bröd. Det är en onyanserad myt att man blir tjock av bröd.

Den energi jag fick i mig såg jag till att göra slut på genom daglig träning. Varje morgon och kväll gjorde jag armhävningar, situps och benböj i mitt lilla studentrum. Jag sprang en snabb runda på lunchrasten och lite längre på kvällen, simmade hundra längder i tjugofemmetersbassängen ett par gånger i veckan och cyklade åtminstone tio mil varje helg, förutom att cykeln var mitt fortskaffningsmedel. Det var tidsödande och tråkigt, men jag hade lagt mig till med en extrem disciplin. Jag tyckte att jag var duktig som stod emot lusten att äta och som tvingade mig att träna, hur tråkigt det än var. Träningen gick före allt annat, inklusive fest och vänner.

Min mor tjatade om att jag skulle äta. I mina ögon begrep hon ingenting och den enda effekten hennes tjatande fick var att jag ljög och vi blev osams. I övrigt var det inte någon som sa någonting. Inte ens läkaren när jag var på min rutinkontroll för astma. Han noterade att jag hade minskat i vikt, men tyckte inte att det var konstigt med tanke på att jag hade börjat springa (jag berättade inte att jag simmade och cyklade och styrketränade också). På kvinnokliniken skrev man ut p-piller för att få ordning på menscykeln, utan att ifrågasätta varför den hade uteblivit. Ingen berättade för mig att det var för att jag vägde för lite.

Det var inte bara vikten som rasade. Betygen gjorde det också, trots att jag tog skolarbetet på största allvar. Min självkänsla var helt beroende av att jag var duktig, helst bäst. Därför blev jag både ställd och skamsen när min lärare i matte och fysik, som normalt sett bara log lite snett, frågade vad som hade hänt. Hon sa att hon var tvungen att sänka mina betyg om det inte blev en ändring. Och hon gjorde det. Kanske hon visste.

I min klass på gymnasiet fanns det ytterligare en tjej som var anorektisk. Själv stoppade jag aldrig fingrarna i halsen, men hon ”försvann” så fort att jag misstänker att hon gjorde det. Självklart såg jag att hon var obehagligt smal, men inte att jag var lika tunn, blek och genomskinlig. På sommarlovet blev hon inlagd på sjukhus. Det här var i slutet av åttiotalet. Anorexi och andra ätstörningar var inte särskilt känt eller omtalat. Ändå var det inte på något sätt ett nytt fenomen. Människor hade utsatt sig för självsvält i århundraden.

Jag undvek speglar och har förträngt vad jag vägde, men det fanns inte ett uns av fett på kroppen. Fingrarna var knotiga och käkbenet tydligt. Resten dolde jag med kläder. Det fanns ingen lust, ingen energi, ingen glädje. Själ-svält. Inte så konstigt att hjärnan började stänga ner.

Vändningen kom en kväll när jag av en slump såg Studio S på TV. Hela programmet handlade om ätstörningar. Jag satt på golvet i mitt studentrum och det kändes som om det handlade om mig. Det gick upp för mig att det jag höll på med inte var hälsosamt, som jag hade inbillat mig. Tvärtom, det var sjukt. Hur kunde det ha blivit såhär? Hur kom det sig att jag betedde mig sjukligt? Det var aldrig meningen. När programmet var slut ringde min mor och frågade om jag hade sett det. Hon grät i telefon. Hela situationen blev otroligt pinsam. Vi hade aldrig pratat känslor, jag och min mor. Jag erkände att jag hade sett programmet, men inte att jag kände igen mig. Aldrig. Det här skulle jag klara ut själv.

Det var redan för sent att göra något åt betygen för det andra året, men jag var fast besluten att höja dem igen innan slutbetyget. Envishet hade tagit mig en bra bit mot fördärvet. Nu var det dags att använda den mer konstruktivt. Mina matinköp blev gradvis mer innehållsrika, men fortfarande helt utan fett och socker. Jag fortsatte med träningen, men tillät mig slippa det urtrista paddlandet i bassängen. Plötsligt kände jag hur mycket jag avskydde simhallen. Det var första gången på länge som jag kände efter vad jag ville och inte ville. Den största och förmodligen mest effektiva förändringen var när jag slutade väga mig. Helt. Det var en befrielse.

Det tog några år att helt återställa balansen och få en sundare inställning till kroppen. Sakta men säkert började jag lyssna på kroppen. Jag misstänker att det här var ett symtom på dålig självkänsla (det tog ytterligare decennier innan jag lyckades gå till botten med själva problemet). Mat och motion är fortfarande en viktig del av livet, men nu mer njutbart och att batterierna är slut i badrumsvågen stör mig inte alls. Jag har inte vägt mig på åratal, men kan fortfarande kan ha samma kläder som för tio år sedan. Det räcker som måttstock för mig.

Friskare, starkare, smartare, snyggare

Övning ger färdighet sägs det. Någon har räknat ut att det krävs 10 000 timmar för att bli riktigt skicklig inom ett område. Intensiv och tålmodig träning kan ge bättre resultat än talang och naturbegåvning. Om man vill bli riktigt skicklig krävs det inte bara mycket träning utan specifik och målinriktad träning, och helst ska man börja i tidig ålder för att hinna samla ihop den volym som krävs.

Ja, nu kan man ju träna av andra orsaker än att man vill bli exceptionellt skicklig. Själv har jag tränat hela mitt vuxna liv, men inte särskilt specifikt. Jag har sprungit, cyklat, simmat, styrketränat, jympat och promenerat, uteslutande på motionsnivå och i förebyggande syfte, med det möjligen blygsamma målet att må bra. Så har jag aldrig blivit speciellt skicklig på något särskilt heller, men tillräckligt bra för att, i de allra flesta fall, klara vardagens fysiska påfrestningar.

’Träning’ definieras som en fysisk aktivitet som utförs planerat och strukturerat med ett specifikt syfte att bibehålla eller förbättra en funktion. ’Fysisk aktivitet’ är all form av kroppsrörelse som får pulsen att höjas. All träning räknas alltså som fysisk aktivitet, men även fysisk aktivitet kan också vara att städa, tvätta bilen eller resa sig från sittande.

Jo, jag är säkert yrkesskadad. Eller kanske jag var skadad redan när jag valde yrke?! De flesta sjukgymnaster, eller fysioterapeuter som det heter nu, tycker om att träna och är sannolikt mer fysiskt aktiva än befolkningen i genomsnitt. Vi är intresserade av kroppen och att ta hand om hälsan. Ofta så intresserade att vi glömmer bort att alla inte delar vårt intresse.

Tänk, så många träningsprogram jag har delat ut i min roll som sjukgymnast. Så många rekommendationer och tips jag har gett till människor med besvär och krämpor av olika slag. Många av dem hade nog hoppats att det skulle finnas en quick fix, typ ett piller eller liniment som enkelt trollade bort besvären. Eller att det kunde räcka att träna ett par tre gånger för att få livslång effekt. ”Träning är nog bra, men ska det verkligen behövas? Jag har ju klarat mig utan förut.” Undrar om den sortens människor tar bättre hand om bilen än sig själv? Jag tror att man kan dela in befolkningen i två läger: de som gillar att träna och de som inte gör det. Det är väldigt svårt att få vuxna människor att byta sida.

I vilket fall som helst är det knappt troligt att mina ambitiösa träningsprogram eller klämkäcka uppmaningar gjorde någon större skillnad. Motivationen måste komma inifrån och den tar god tid på sig. Hur gärna jag än skulle vilja kan jag aldrig träna så att det hjälper någon annan. Träning är ett arbete och effekten är lönen – Den som arbetar får lön… men den tar fort slut.

Många som tränar på sin fritid tänker som jag, att jag tränar för att hålla mig i form och bibehålla min hälsa. Träning är ingen garanti för att jag förblir frisk, men det finns mycket forskning som pekar på att risken att få diabetes, ämnesomsättningsrubbningar, hjärtinfarkt, stroke, högt eller lågt blodtryck, bröstcancer och demens minskar. Träning verka påverka såväl gener som alla kroppens vävnader och organ positivt, även huden och hjärnan. Jag kan alltså lite förenklat hålla mig friskare, yngre, smartare och snyggare om jag tränar.

Fysisk aktivitet är dessutom en fantastisk medicin. En ”medicin” utan negativa biverkningar, där nyttan så gott som alltid är större än risken. Det finns forskning som visar att fysisk aktivitet har effekt på inte mindre än 34 olika diagnoser. Träning botar inte alla, men fungerar betydligt bättre än läkemedel för väldigt många. Det är alltså något av en universalbehandling. Den som tjänar mest på träning är tveklöst den som utövar det, även om det naturligtvis också på sikt sparar massor och åter massor av pengar i uteblivna sjukskrivningar, förtidspensioner och vårdkostnader. Effekten är direkt och utan mellanhänder. Träning borde vara sponsrad av stat, kommun och landsting.

En annan fantastisk grej med träning är att det inte verkar spela så stor roll vilken typ av träning man ägnar sig åt. Huvudsaken är att man gör något. Varje minut räknas, även om det är bäst att samla ihop minst 10 minuter åt gången och 150 minuter i veckan.

Med dessa smått sensationella effekter borde alla vilja träna. Men så är det inte. Många riskerar att drabbas av ohälsa på grund av inaktivitet och stillasittande.

Själv har jag insett att jag behöver träna nya saker. Exempelvis mental träning för att stärka och lugna mitt lättstressade och prestationsinriktade inre. Yoga och mindfulness är som en löprunda för själen. Och emellanåt, när lederna gör sig påminda, tar emot och gör ont, funkar träning även för dem. Sammantaget börjar det alltså bli en hel del träning som behövs för att hålla maskineriet igång. Det tar sin tid. De flesta dagar prioriterar jag den tiden och lägger minst 45 minuter på träning. Jag försöker att se den som en investering i framtiden. Det är känt sedan länge att ”den som inte tar sig tid för träning, måste förr eller senare ta sig tid för sjukdom” (Edward Stanley).

Självbedrägerier som fungerar

Tanken med den här bloggen var att jag skulle få skriva av mig. Jag har alltid tyckt om att skriva. Det har varit ett sätt att få utlopp för en massa tankar och känslor, men också en viktig del av mitt jobb. Därför var det snopet när jag för några månader sedan upptäckte att jag inte alls kan skriva lika fritt och enkelt som förut. Det är förmodligen ett resttillstånd efter en utmattningsdepression som jag har gått igenom. Meningarna är ofullständiga, storyn hänger inte ihop och innehållet blir inte alls som jag hade tänkt mig. Jag hinner till och med glömma de finurliga formuleringarna innan jag får ner dem på pränt. Så nu blir den här bloggen även ett sätt för mig att träna upp min skrivförmåga igen. Jag får helt enkelt börja med relativt enkla och okomplicerade ämnen. Som träning.

Det vore väldigt okomplicerat med träning, om det bara inte var så tråkigt. Jag har tränat relativt regelbundet i en väldig massa år. Jag tränar inte för att bli bäst och tycker inte om att tävla. Egentligen tycker jag inte om att träna heller. Huvudsyftet är att må bra. Det kan ta emot riktigt ordentligt att ge sig ut på joggingturen. Visst, nu är väl inte jogging den roligaste av idrotter kanske, men jag värdesätter att få ansträngningen snabbt överstökad och i ekvationen [nytta/avsatt tid för träning] står sig jogging bra.

Träning är ungefär som att städa. Jag dammsuger inte för nöjes skull, det är resultatet jag strävar efter. Om jag struntar i dammråttorna alltför många veckor mår jag inte bra vare sig fysiskt eller psykiskt. Och om jag helt slutar kommer det efter ett tag att se ut som om jag aldrig har gjort det. Då skulle det kännas som att alla timmar jag har lagt på städning [läs träning] tidigare var bortkastade. Rent slöseri med tid, energi och uppnådda resultat. Även städning är färskvara. Fast, även om jag är väldigt nöjd direkt efter träningen ser jag inte någon skillnad vare sig på vågen eller i spegeln i första taget. Efter städningen ser jag resultatet direkt. Så städning har en fördel där.

Det gäller att ha tålamod för att få de långsiktiga resultat man vill ha med träning. Där har jag god nytta av min envishet. Jag har helt enkelt bestämt mig i förväg, långt i förväg. Jag har bestämt vad jag ska göra och vilka dagar som är mina träningsdagar och det är inte förhandlingsbart. Jag är expert på att genomskåda mina egna dåliga bortförklaringar. Mitt bekväma jag har inte mycket att sätta emot mitt principfasta besserwisser-ego. Det finns såklart undantag, men då kan man ofta byta dag eller kompromissa med träningsform eller träningsmängd. De dagar då mitt dåliga samvete är svagt och jag nästan har förhandlat mig till en stund i soffan istället för träning lyckas jag ändå ofta övertala mig själv att en liten stund är bättre än inget alls. Det har jag ju faktiskt alldeles rätt i.

Ofta är det värst innan jag börjar. Föreställningen om hur jobbigt det ska vara är det största hindret: ”Idag kommer det att vara tungt, eftersom jag inte har sovit ordentligt”, eller ”typiskt, jag åt bara räkor igår kväll, jag kommer aldrig att orka springa före frukost idag”. Det är nästan alltid bara dåliga undanflykter som inte har någonting med prestation på min nivå att göra. Jag har ofta undrat varför det är så mycket lättare att komma ihåg hur jobbigt det kan vara under tiden (det är inte ens alltid jag tycker att det är jobbigt), än hur bra jag alltid mår efteråt.

Ibland ger jag mig själv semester från träningen. Det är minst lika skönt som semester från jobbet. Givetvis har redan på förhand bestämt hur länge jag får ledigt liksom när och hur jag ska börja igen. Den största fördelen är att om jag gör ett tillräckligt långt uppehåll hinner jag börja längta igen. Jag är periodare när det gäller typ av träning. Mer av styrka inomhus på vinterhalvåret och mer konditionsträning utomhus på sommaren. Då hinner jag både tröttna och längta.