Gladboken

Då och då försöker jag komma ihåg vad som har hänt sen sist, eller vad vi gjorde förra sommaren, och varje gång slås jag av hur lite jag minns. Eller hur svårt det kan vara att komma ihåg vad som hände när. Ibland är det helt omöjligt att komma på vad vi hade till middag i förrgår, hur gott jag än tyckte att det var just då.

Jag övar på att uppmärksamma och uppskatta de små sakerna i livet, det som händer varje dag. Att det är så gott med kaffe till kokt ägg och kaviar, att höra ljudet av färska tulpaner, eller att telefonen höll när jag tappade den. Men allt det där lilla, fina, förunderliga drunknar i det stora, långa tidsperspektivet. Det är helt enkelt svårt att komma ihåg de vardagsnära positiva sakerna nån längre stund.

Nu har sambon och jag skaffat varsin ”Gladbok”. Varje lördag, efter melodikrysset, noterar vi roliga saker som har hänt under senaste veckan. Det blir dessutom lite minnesträning. Det kan vara stort och smått och det är inte alltid vi tycker lika, men i min gladbok står saker som gjort mig lite extra glad. Det kan till exempel vara att jag har haft träningsvärk (vilket betyder att jag har börjat träna igen efter ett längre uppehåll), hört storspoven, ätit söndagsfrukost ute, pratat i telefon med sönerna, sett en bra serie, eller att vi har köpt en ny ugn (det är mycket roligare än att skriva att den gamla gick sönder). Vissa veckor blir anteckningssidan full, andra veckor blir det bara några rader. Det spelar ingen roll, men det är bara glada saker som ska finnas med.

Det är roligt att bläddra tillbaka i boken och läsa vad som hände för några veckor sedan. Gladboken hjälper mig, inte bara att komma ihåg vad som har hänt utan också att tänka positivt. Att fokusera på det som får mig att må bra.

Tankens kraft har jag ofta hört talas om, och att man ska träna sig på att styra sina tankar. Jag vet inte varför jag har blivit så medveten om innebörden av det just nu, men plötsligt har polletten trillat ner och det blir fullständigt logiskt att mina tankar hänger ihop med hur jag mår. Det är ingen rocket science direkt, men jag upprepar det fascinerat för mig själv som om det är jag som har kommit på det.

Jag kan inte påverka det som har hänt, hur mycket jag än tänker på det, ändå kommer jag ofta på mig själv med att älta saker som har varit. Varför sa jag så, eller varför gjorde jag så? I bästa fall kan jag lära mig något av det, i värsta fall blir jag på dåligt humör och kan inte tänka på något annat. Ältandet har ockuperat mina tankar. Detsamma gäller oro för det som ännu inte har hänt. Oron gnager och stressar upp mig, trots att ingenting har hänt ännu. Tankespöken får mig att må dåligt. Hur ofta har jag inte legat vaken och bekymrat mig för saker som inte har hänt och kanske inte ens kommer att hända.

Jag har nog trott att ältande och oro hjälper mig att förekomma olyckor och elände. Om jag i förväg klurar ut alla tänkbara oönskade scenarios så blir jag inte besviken när det händer (inte om utan när). Men det finns en risk att jag förtar glädjen i alltihop, eller ger upp innan jag har provat. Jag lurar mig själv att tro att jag tar den säkra vägen, när jag i själva verket kanske missar ett tillfälle att upptäcka nånting nytt. Det är precis det som har hänt när jag har flytt från mig själv genom att tacka nej till fester och dra mig undan.

Förra året blev vi bjudna på bröllop. Inbjudan damp ner flera månader innan, vilket betydde att jag hade lång tid på mig att våndas. Jag ville inte. Sambon är social och kan umgås med folk han inte känner, men jag har svårt för det. Jag ville inte hindra honom från att ha roligt, men ville inte heller sitta ensam och titta på hur roligt han har. På ett bröllop förväntas man vara glad och trevlig och om jag inte kan leva upp till det är det bättre att jag stannar hemma. Så där höll jag på att plåga mig själv. Jag pratade ofta om mina farhågor och tillkortakommanden för sambon, som tålmodigt lyssnade och tröstade. Jag skämdes för att jag tänkte som jag gjorde och kände mig tvungen att följa med trots allt. Vad skulle folk annars tänka?! Det föll mig aldrig in att det var vad jag faktiskt tänkte om mig själv som fick mig att må dåligt. Oron för vad andra skulle kunna säga var mina egna tankar. Inte deras.

Väl på bröllopet fanns sambon vid min sida hela kvällen. När oron och skammen kom över mig och jag ville dra mig undan gick han helt enkelt efter. Långsamt gick det upp för mig att jag hade roligare om jag släppte skammen och oron, och fram emot småtimmarna hade vi dansat loss ordentligt tillsammans. Efteråt kunde jag konstatera att jag hade oroat mig i flera månader alldeles i onödan.

För en vecka sedan blev det klart att resan tillsammans med mina grabbar, som jag har sett fram emot ända sedan före jul, inte skulle bli av på grund av covid-19. Det är klart att jag blev ledsen och besviken, men min övning i att tänka positivt har gett resultat. Jag konstaterade att jag har fått vara glad åt vår tänkta resa i flera månader.

Jag kan använda tankarna för att må bra. Genom att tänka på hur jag vill att det ska bli kan jag göra bättre val i stunden. Och jag mår definitivt bättre under tiden. Det är inte alltid lika lätt som det låter, men varje misslyckande är också ett övningstillfälle (det jag som har hittat på det heller). Hjärnan lär producera i runda slängar 50 000 tankar om dagen och den absoluta majoriteten av dem är samma tankar som igår. Det är bara jag som kan välja innehållet.

Förr eller senare

Förr eller senare kommer alla till Indien för att göra upp med sin karma. Det lär vara ett talesätt och sedan ett par veckor tillbaka är jag benägen att tro på det. För egen del har jag nu varit i Indien två gånger. Två gånger som liknar varandra, men som ändå klingar helt olika i mig.

Om jag skulle beskriva Indien med två ord skulle jag säga att det är Totalt Annorlunda. Ljuset, färgerna, människorna, dofter, ljud, smaker, trafik, vägar, klimat, natur, städer, landsbygd, hygien, standard, …. Och jag är helt betagen. Det är inte alls likt den Tant jag trodde jag var, men jag gillar den nyupptäckta sidan av mig.

Båda gångerna har jag rest till Indien med ett uppdrag att utbilda. Den första gången blev jag överrumplad av alla intryck. Då var jag fortfarande sjukskriven för utmattning och hade ett stort behov av tystnad och egentid, något som var svårt att tillfredsställa under en vecka i Indien. Dessutom dog min far samma vecka och det blev påtagligt hur fysiskt långt borta jag var från dem jag ville vara nära just då. Det tog mig många veckor att komma i balans igen efter den resan, men trots det visste jag att jag skulle resa tillbaka om jag fick tillfälle.

Därför var jag snabb att tacka ja när erbjudandet kom i höstas. När den första ivern hade lagt sig funderade jag många gånger på vad jag hade gett mig in på. Nu jobbade jag och uppdraget krävde mycket förberedelser på den lediga tid som jag fortfarande behövde för att återhämta mig. Semester hade jag ingen, så tjänstledigt var enda alternativet för att kunna resa. Men att tacka nej fanns inte på kartan.

Inför Indien-resan fick jag en ingivelse att förlänga min vistelse för att ”bli större inuti”, en slags omformatering. Jag kände ett behov av att försöka hitta mig själv. Det visade sig vara möjligt och med facit i hand kändes det till och med som att det var meningen. Det senaste året har livet bjudit på stora utmaningar. Inte på ytan, men inuti. Jag har känt mig vilse. Redan innan jag reste hem från Indien den här gången kände jag mig mer hemma än på länge. Jag hade ett leende på läpparna större delen av resan, trots att jag blev tvungen att köpa en ny biljett och avbryta resan i förtid på grund av covid-19.

Jag studerade Advaita Vedanta på ett ashram inom Chinmaya Mission. För någon månad sedan visste jag inte att det var det jag ville, eller behövde. Jag visste inte ens vad ett ashram var och hade aldrig hört talas om Vedanta. Inte ens när jag reste till Indien visste jag riktigt vad det var som väntade, och till min stora förvåning var ovissheten inget bekymmer. Jag kände mig öppen för vad som än väntade.

Vedanta är en många tusen år gammal lära om livets mysterier och mening, som ligger till grund för såväl hinduismen som buddhismen och som hittills inte helt har kunnat motsägas av vetenskapen. Åtminstone inte om man har ett någorlunda öppet sinne. Det tilltalar såklart mig som vetgirig forskare och analytiker. När jag för något år sedan hade anledning att fundera över vilket yrke jag skulle välja för min nystart i karriären nämnde jag för coachen att jag ville bli filosof. Det lät säkert flummigt och hon hade inget att erbjuda, men nu satt jag här, försjunken i filosofiska skrifter.

Sättet att ta till sig kunskap inom Vedanta, förutom att studera, är att lyssna, reflektera och meditera. Jag har bara börjat nosa på den här enorma skatten av kultur och traditioner, och känner att jag har mycket att hämta. Kunskapen är inte ny. Tvärtom. Det handlar snarare om förhållningssätt till sig själv och till livet och jag kan inte låta bli att fascineras av att det här, som jag just har upptäckt för mig själv, om mig själv, är beskrivet av filosofer för flera tusen år sedan. Det går inte att stå emot lusten att lära mer.

 

 

 

Onödigt spännande

Sambon är en väldigt social person och har många vänner från förr som han ofta pratar om. De flesta träffar han inte längre även om de bor i närheten. Livet har kommit emellan. När han fyllde jämna för ett tag sedan funderade jag länge och väl på vad jag skulle gratulera med. Något personligt, något som han inte väntade sig och helst något han inte ens visste att han ville ha. Han var först tveksam om och hur han ville fira, men valde till slut att resa iväg över sin födelsedag. Jag fick följa med.

En morgon vaknade jag och visste vad jag skulle ge honom. En fest! Ju mer jag funderade på det, desto säkrare blev jag på att det var en perfekt present. Tiden började bli knapp och jag fick sätta fart med planering och bokningar och inte minst att leta reda på telefonnummer till de tänkta gästerna. Flera av dem hade jag aldrig träffat och jag visste inte riktigt vilka han skulle vilja ha med på sitt kalas. Efter en del rundfrågning fick jag ihop en lista med runt 60 personer.

Det är dyrt med kalas, men på en överraskningsfest är gästerna en del av själva presenten och jag bad dem därför att betala några hundralappar istället för att köpa nåt. Alla jag ringde tackade ja direkt. Några bokade till och med om i sina kalendrar för att kunna komma, och det blev uppenbart att min sambo inte bara är en fantastisk människa i mina ögon utan också en riktigt bra vän.

Kalaset skulle gå av stapeln samma kväll som vi kom hem från semestern. Allt behövde vara klart innan vi åkte. Det var mycket ringande, sms-ande och mailande i smyg. Vid något tillfälle låg min telefon obevakad och jag var helt säker på att han hade sett att namnet på en kompis till honom kom upp på displayen. Han sa inget, och jag kunde ju inte fråga om han hade sett nåt. Jag blev besviken för jag trodde att allt var avslöjat, men fortsatte som om det fortfarande var en hemlighet, trots att jag inte var säker.

När vi reste iväg hade sambon fått med sig sitt gamla pass. Det upptäcktes först vid incheckningen och vi fick sno iväg till gränspolisen som tack och lov hade öppet denna tidiga lördagsmorgon. Och tack och lov igen att sambon hade envisats med att vi skulle vara i god tid på flygplatsen. Jag förstod inte vitsen med det förrän vi stod där och väntade på hans rosafärgade tillfälliga pass. Han fick utstå en del pikar från mig över sin fadäs, men vi kom iväg som vi skulle. Vi pratade om att det var tur att det hände på utresan. Det inte så enkelt att få tillfälliga pass utomlands.

Efter en vecka var det dags för hemfärd och vi fick skjuts till flygplatsen. Tidigare på dagen hade vi skojat om att vi inte skulle glömma passen den här gången. Jag var på väg för att kontrollera att jag hade mitt i ryggsäcken, men något kom emellan. Inte förrän jag kliver ur bilen på flygplatsen får jag en kall kår längs ryggraden. Jag rev ut allt ur ryggsäcken, men passet var inte där. Jag hade glömt att lägga tillbaka det efter ett besök på banken.

Det var en timmes bilfärd enkel väg till garderoben där mitt pass låg och två timmar kvar tills planet skulle lyfta. Vi skulle aldrig hinna. Personalen på flygplatsen upplyste mig om att jag antingen fick hämta passet eller åka till ambassaden, som låg en bra bit bort. Inte heller något alternativ. Nästa flight med samma flygbolag gick fyra dagar senare. Sambon lugnade mig. Med ett annat flygbolag kunde vi kanske komma hem sent samma kväll. Men han visste ju inte att gästerna skulle vara på plats klockan sex. Jag hade panik och gråten var inte långt borta. Det var svårt att tänka klart nu.

Jag drog till med en vild chansning och ringde Stefan, en granne i samma hus där jag glömt passet. Han fattade snabbt och knackade på hos en annan granne, som hade nyckel till en tredje granne, som hade nyckel till lägenheten där passet fanns. Sen kastade han sig i bilen och körde som en galning. Det kunde funka. Jag kunde inte stå stilla utan gick fram och tillbaka, fram och tillbaka, och försökte andas lugnt trots att pulsen var extrem. Med passet mellan tänderna sladdade han in utanför terminalen just innan gaten stängde. Han räckte mig passet och skrek ”Spring!”. Och vi sprang, genom security och därifrån till gaten med bälten, mobiler, jackor och väskor i händerna. Vi hann! Jag var helt slut och förbi av trötthet och adrenalin, men kunde inte sluta le när vi satt på planet hem. Vi hann. Alternativet hade varit antiklimax i kvadrat. Tänk om vi hade missat festen.

Anspänningen tog på krafterna och ingen av oss hade ork att handla eller laga mat när vi kom hem. Detta faktum passade bra att utnyttja för att lura med mig sambon, som trodde att vi skulle ut och äta. I smyg hade jag sms-kontakt med en av mina söner och förvarnade om att vi var på väg. När vi klev innanför dörren möttes vi av hans och mina barn med familjer och respektive. Han blev glatt överraskad och lite överrumplad och när vi strax efter kom in i festlokalen och han insåg att han kände alla som var där blev han nästan mållös (och det hör inte till vanligheterna). Några av gästerna hade han inte träffat på fyrtio år.

Kvällen blev väldigt lyckad. Dagen därpå var vi båda nöjda, glada, överväldigade och helt slut.
Det blev ett oförglömligt minne av alltihop.

 

Får jag lov

Egentligen är jag varken kvälls- eller morgonmänniska just nu. Mer konstant trött. Men, ibland blixtrar det till i tanten. Ofta helt spontant och kanske inte så himla genomtänkt. Åtminstone inte vad gäller sena nätter. Men det kan bli väldigt roligt. Jag har en del att ta igen från tidigare i livet, när jag var för blyg, introvert eller lite för ordentlig. Det kan säkert finnas en vits med att man ska göra de flesta ”dumheter” när man är ung, kroppen tål det nog bättre då, men det är inte mindre roligt nu.

Man har ju hört hur det går till på Finlandsbåten. Under vår veckolånga tripp till Finland i sommar skulle vi åka Finlandsbåt två gånger, och båda gångerna från fredag till lördag. Det lät inte alls lockande. Jag föreställde mig festande, fulla människor som inte hittar till hytten och bävade lite för resan. För mig, som lätt blir utmattad av att vara bland en massa människor jag inte känner och som verkligen inte gillar stora partyn, kändes det som en utmaning. Min plan var att tillbringa så mycket tid som möjligt på soldäck, boka bord på en av de lite dyrare restaurangerna i hopp om att där var lugnare, och att vi skulle lägga oss tidigt, med låst hyttdörr och öronproppar. Sambon, som är betydligt mer partylejon, känner till min oro alltför väl och var helt med på noterna.

Väl framme vid färjeläget ösregnade det. Att sitta på soldäck var inte aktuellt. Jag kände hur jag spände käkarna och en lätt oro gnagde i magen där vi satt i bilkön och väntade på att få köra ombord. Det var bara att gilla läget. Då får vi väl stanna i hytten eller gå i TaxFree lite längre innan det blir dags för middag. Jag skulle ändå köpa Lapinkulta, lakrits och Fazer choklad som färdkost.

När vi hade installerat oss i hytten gick vi en sväng på färjan. Ingen av oss hade åkt sträckan förut och vi var nyfikna. Vi satte oss så småningom med varsitt glas i baren längst fram i fören och tittade ömsom på folk, ömsom på fiskmåsar och öar som syntes genom regnet på utsidan. En bit ut i Stockholms skärgård slutade det regna och vi hittade en hörna i lä på däck. Det var inte så varmt, men väldigt mysigt att se alla hus och öar på nära håll.

Efter middagen, som var ungefär så lugn som jag hade hoppats, var jag nyfiken på underhållningen som utlovades. Vi hittade dansgolvet, som var tämligen tomt bortsett från några kineser och ett par tjejer i tioårsåldern. Då dök det upp ett äldre par som tog sig en stillsam svängom. Från våra platser nära baren hade vi god uppsikt över dansgolvet och det var uppenbart att det äldre paret njöt av att dansa. Så spelade orkestern en snabbare låt och jag såg hur den äldre damen stannade upp. Hon verkade ha svårt att flytta fötterna i den takten. Hennes man släppte taget och lämnade henne på dansgolvet. Jaha, tänkte jag, men han kunde väl väntat på henne. Jag hade så fel. Han dök upp igen med hennes rollator. Sen svängde de loss på golvet. Jag blev alldeles lycklig inombords och fick tårar i ögonen. Jag vill också dansa med rollator när jag inte kan klara mig utan längre. (Morgonen därpå såg jag damen vid frukostbuffén där hon gick med sin rollator. Jag ångrar att jag inte gick fram till henne och talade om att hon var min idol.)

Det är klart att vi också måste testa att dansa på Finlandsbåten. Det finns ju folk som åker Finlandsfärja enbart för att dansa. Vi hann med en dans innan pausen. Jag fick mersmak och efter pausen (och ytterligare något glas) dansade vi loss bland kineserna. Jag vet inte om det var vi eller den sena timmen som lockade upp fler människor på golvet, men det började bli trångt och efter en stund var vi nöjda. Fast, det ska ju finnas fler dansgolv. Vi hittade diskot och där var det folktomt. Musiken och atmosfären var lite för ungdomlig, men vi tog ändå chansen. Det blev en kort filmsekvens, med blinkande lampor, dunkande musik och partystämning. Ett minne från Finlandsbåten.

På hemvägen hade vi bokat bord direkt efter avgång från Helsingfors och vi såg fram emot den upplevelsen: En avsmakningsmeny med nio rätter och dryckespaket. Maten var god, men alla portionerna var verkligen små. Det var inte vinglasen, så efter en fyra-fem rätter började jag bli lite yr. Nio glas senare gick vi mot dansgolvet. Där dansade ett par i vår ålder, som verkade vara mer upptagna av att dansa korrekt än att ha roligt. För oss var det precis tvärtom. Sambon kan konsten att hitta en alldeles personlig stil och rytm till musiken och alla våra hämningar var som bortblåsta. Vi hade verkligen roligt. Uppenbarligen syntes det också, för i pausen kom ett par finska killar i trettioårsåldern, Jarko och Janne, och frågade på engelska var vi hade lärt oss att dansa. Sambon skojade och sa att en svensk dansar aldrig nykter. Då tittade en av killarna på oss och sa ”en finne dansar aldrig”.

De frågade om de fick sitta hos oss och så småningom hade vi övertygat dem om att de visst vågade dansa; tjejer och tanter dansar ju ofta med varandra, klart att killar kan göra detsamma, särskilt på Finlandsbåten. De var på en tvådagarskryssning från Finland till Sverige med sina fruar och barn. Just den här kvällen fick grabbarna festa medan fruarna tog hand om barnen. Kvällen därpå skulle de byta roller. Killarna var imponerade av vår energi på dansgolvet, ”ni verkar ju trots allt vara lite äldre än vi är” sa de. Hehe. Vi hade en fantastiskt trevlig kväll och natt. Framåt småtimmarna lämnade vi dem på dansgolvet och gick till hytten, fullständigt genomsvettiga och med ont i fötterna. Vi stöp i säng efter en snabbdusch och slocknade med ett leende på läpparna.

Morgonen därpå såg vi paret i vår ålder som hade kontrollbehov över dansen. De såg fortfarande inte glada ut. Nästa gång jag ska åka Finlandsbåt behöver jag i alla fall inte vara orolig.

 

En oväntat lyckad resa

I flera år har vi pratat om att åka till Finland. Först som något vi kanske ville göra, sedan något som vi ville göra när vi hade möjlighet och slutligen som något vi skulle göra. Det var sambons förslag. Jag tror att han tänkte att det kunde vara helande för mig på något sätt att se min mors hemtrakter, nu när jag har förstått och försonats med henne, efter hennes död. Själv hade jag ingen större lust. Jag har aldrig tänkt att jag behövde se Finland. Alla vet ju att det bara är skog, skog, skog och en och annan sjö. Men eftersom min erfarenhet av Finland var en tvådagarskonferens i Lahti för trettio år sedan tänkte jag att han kanske hade rätt. Min bild av Finland kanske behövde lite nyanser.

Vi bestämde oss i höstas för att åka den här sommaren, den veckan i juli när sambons arbetsplats ändå stängde. En vecka, inte mer. Planen var att köra Mazda MX5 runt hela Bottenviken och anlöpa Kajaani, min mors födelsestad, norrifrån. Hemresan skulle sedan gå via Helsingfors och Stockholm. Ju närmare avfärd vi kom, desto mer började jag tvivla på idén. Jag som kan få ont i höfterna av att köra 20 mil.  Nu tänkte vi avverka närmare 400 mil på en vecka. I mitt huvud lät det avskräckande och inte direkt som semester. För att bilda oss en uppfattning om vad det var vi skulle ge oss ut på, gjorde vi en provkörning några veckor före avfärd – en dagstur på fyrtio mil. När vi stelbenta och krokiga klev ur bilen efteråt bokade vi Finlandsbåten både dit och hem. Det blev lite närmare och så löste vi dessutom login för två nätter.

I övrigt tänkte vi improvisera övernattningarna. Tält och sovsäckar fick följa med, liksom gasolbrännaren, ryggsäckar och vandringskängor. Finland har allemansrätt och vi tycker om campinglivet. Resten tänkte vi lösa efterhand. Det var en lagom utmaning för två personer med hyfsat kontrollbehov. En Mazda MX5 är som en bekväm motorcykel, med cabriolet, inget baksäte och ett tämligen snävt bagageutrymme. Vi lånade ett bagageräcke för tält och sovsäckar och sambons väska fick åka ovanpå suffletten.

Vid avfärd var det härligt sommarväder, men väderleksrapporterna utlovade något annat ju närmare målet vi kom. I Kajaani skulle det vara 12 grader och regn och längre norrut ännu kallare. Redan i Stockholm vräkte regnet ner och vi började undra varför vi inte stannade hemma och njöt av ledigheten i solen och värmen.

Resan blev en oväntat fantastisk upplevelse på många sätt. Redan första dygnet hade jag glömt allt vad jobb och vardag hette och det kändes som om vi hade varit borta i flera veckor. Det var ingen vila, men total avkoppling. Jag hade ingen aning om att jag hade saknat Finland, men å vad jag njöt av den kompakta tystnaden i naturen, de ljusa nätterna och ensamheten. Det var till och med rofyllt att åka timme efter timme bland granar och tallar. Jag överraskade både mig själv och sambon genom att vara riktigt bra på att åka bil. Var och en gjorde det den var bäst på, jag åkte och han körde, och snart hade vi lärt oss hur vi snabbt skulle hoppa ur bilen, flytta väskan och få upp suffletten när det började regna. Innan den här resan hade sambon aldrig sett en ren, men redan andra dagen hade vi tappat räkningen på hur många vi hade sett och varit tvungna att bromsa för när de helt obekymrade klev ut i vägbanan.

Min självvalda uppgift var att välja musik, läsa kartan och hitta lämpligt boende för natten. För tjugo år sedan hade vi varit hänvisade till turistbyrån och papperskarta. Nu kunde jag knappa in en destination på telefonens kartfunktion, välja bland föreslagna rutter med såväl distans- som tidsangivelse, och genom en sökfunktion i kartan hitta både bensinmack, övernattningsställen och affärer i närheten. Via booking.com kunde vi se om boendet var ledigt, vad andra hade gett för omdöme, vad det kostade och få en exakt vägbeskrivning. Den blå lilla pluppen på kartan visade hela tiden var vi befann oss. Innan vi kom fram hade jag till och med betalat för vår vistelse och fått en bokningsbekräftelse. Jag har ofta varit skeptisk till nyttan med mobiltelefoner, men just här var den oslagbar.

Att leta boenden på booking.com var bekvämt och vädret lockade inte direkt till att packa upp tältet. Istället fick vi en rad olika upplevelser i olika typer av boenden, allt från hotellrum med bastu på rummet till övernattning hos en onykter finne som bott i Borås. ”Bekväm camping” som jag gärna gör om. Den första kvällen tog vi in på ett idylliskt bed&breakfast vid en röd gammal skolbyggnad i två våningar. Jag frågade om vi fick nyttja den vedeldade bastun innan jag ens hade stämt av med sambon. Klart att vi måste basta när vi är i Finland! Vedeldad bastu är på riktigt. Värdinnan erbjöd sig att värma den och väntade på oss på gårdsplanen efter en timme för att visa oss vägen. Det blev en oförglömlig kväll, med dimman över sjön, myggen och det iskalla vattnet. En sån bastu vill vi bygga själva och då ska vi grilla korv i bastun, precis som finnarna gör.

Vision, mission och passion

Sedan tre månader tillbaka har jag ett nytt arbete. Ett jobb jag fick tack vare min ofrivilliga erfarenhet av utmattning och depression och genom mitt engagemang i (H)järnkoll. Jag arbetar för att öka brukarinflytande inom psykisk hälsa på regional nivå. En riktig, verklig utmaning. Det passar mig.

Några månader tidigare hade jag skrivit ner min jobbvision: ”Om allt vore möjligt, vad vill jag ha i nästa jobb? Hur vill jag ha det?” Skälet var främst att jag kände mig vilse i mitt jobbsökande. Jag hade sagt upp mig från min provanställning i sportaffären. Att jobba varannan helg, köra 11 mil per dag och tjäna mindre än hälften av min tidigare lön visade sig vara lite för långt från mina ideal. Jag hade aldrig sagt upp mig från ett jobb förut, men något inom mig gav mig modet att följa mitt hjärta. Min chef reagerade lugnt och helt adekvat och jag fick ett fint betyg med mig. Nu skulle jag hitta något som passade mig.

I min vision skrev jag att det skulle vara deltid, helst 70-80%, dagtid, vardagar och gärna nära geografiskt. Det skulle skilja sig från mina tidigare jobb genom att ha gränser, arbetstider och struktur. Jag ville ha en arbetsplats att åka till, gärna samarbeta, ha ansvar för uppdrag, projekt eller utbildningar och möjlighet att påverka. Jag önskade mig utmaningar som var åt det visionära hållet, frihet under ansvar och att få jobba med förändring och förbättring. För att hitta motivation och intresse för jobbet ville jag att det skulle innebära ett lärande och ha en tydlig riktning, samtidigt som jag ville känna att jag utvecklas och att jag får förtroendet att utföra mitt uppdrag.

När jag läste min jobbvision, efter att ha börjat min nya tjänst, var det slående hur rätt jag hamnat. Från att ha ägnat 20 år åt forskning och artros var jag nu inom psykiatrin i en ny region, min hemmaregion, i en politisk organisation där jag aldrig hade arbetat förut. Bara att lära sig var besluten tas och var uppdragen utförs inom politiken är en utmaning. Nu ska jag dessutom företräda och samverka med en patientgrupp som jag aldrig tidigare har jobbat med. Lagar och styrdokument har funnits på plats i många år, men bara på pappret. Mitt uppdrag är att på ett år skapa förutsättningar för att riktlinjer blir verklighet, i första hand genom att höja kompetensen hos såväl brukare som beslutsfattare och de verksamheter inom kommun och hälso- och sjukvård som jobbar med människor med psykisk funktionsnedsättning.

Jag blir lätt engagerad i saker som känns angelägna och där jag tror att jag kan göra någon nytta eller skillnad. I det här fallet kan det till och med vara en fördel att komma som en utomjording, se allt med andra ögon och ställa konstiga frågor. Jag jobbar fyra dagar per vecka vilket ger mig en bra balans mellan jobb och återhämtning. Livet blir så hanterbart när de väsentliga bitarna faller på plats.

Omedvetet har jag haft nytta av min vision och de värderingar som jag har definierat för mig själv. Värderingarna hjälper mig att hitta min mission, det vill säga det jag tror på och känner att jag kan eller behöver göra, för min egen skull. Att jobba är inget självändamål. Helt ärligt skulle jag gärna vara ekonomiskt oberoende och fri att göra vad som faller mig in.

Det händer allt oftare att jag funderar på vad jag faktiskt skulle göra om jag hade möjligheten att välja helt fritt, utan en tanke på pensionen eller att kunna betala räkningar. Något kunskapsbaserat förmodligen, eller skapande. Sannolikt inte inom serviceområdet. Jag vill helst inte behöva vara till lags eller bry mig om vad andra tycker. Bränt barn skyr elden. Kanske skulle jag skapa text, kanske konstverk, utan några egentliga krav på resultat. Bara för att jag vill, när jag vill och vad jag vill.

Att helt släppa tanken på prestation och istället koncentrera mig på att göra det jag mår väl av är tilltalande. Med lite övning kan det till och med vara möjligt redan nu. Det finns många tillfällen att öva varje dag. Just nu jobbar jag med att skapa, brukarinflytande och hållbara strukturer för medskapande i vården. Det är trots allt ganska nära idealet. Att själv må bra och samtidigt göra gott för andra är en lyckad kombination, i väntan på stunden då jag blir helt fri från tanken på prestation och resultat.

Fortfarande tjugofyra timmar

Vad är det jag gör när jag inte längre hinner göra det jag vill? Vad är det som gör att tiden inte räcker? Det är lika många timmar på dygnet nu som alltid, men det känns inte som att de räcker. Är det en allvarlig tantvarning? Hur många gånger har jag inte hört äldre människor beklaga sig över att tiden går så fort att man inte hinner mer än hämta tidningen innan det är lunch och sedan kommer brevbäraren och så är det kväll. Jag har flinat lite hånfullt och tänkt att de måste vara onaturligt långsamma och fullständigt sakna simultankapacitet.

Visserligen har min kapacitet minskat, men när jag rannsakar och kikar i backspegeln ser jag att det inte är hela sanningen till att jag inte hinner läsa, blogga, skriva eller ta promenader längre. Förutom att jag har börjat arbeta lägger jag åtminstone en arbetsdag, det vill säga åtta timmar, i veckan på restid. Resvägen ger en stund för att reflektera och stör mig inte så mycket, egentligen. Det är först när jag inser hur lite det är kvar av dagen efter jobbet som jag önskar att jag hade kortare resväg. Och när bensinräkningen kommer.

Nu är jag schemalagd varannan helg. Omställningen är stor från att nyligen ha haft ”all tid i världen”. Även om jag har jobbat en massa helger i mitt tidigare liv har jag aldrig varit bunden till några fasta tider. Förr jobbade jag helger (och nätter) för att jag inte hann med mina åtaganden på veckans vardagar. Nu är det planerat, jag har betalt och är i gengäld ledig någon vardag istället. Men, jag är trött och tråkig när jag kommer hem på lördag och söndag kväll.  Och husvagnen har fått stå stilla länge nu. Jag tränar ibland efter jobbet, äter och tittar en stund på nyheterna. Det är ungefär så roligt det blir de dagar jag jobbar. Jag orkar inte ens läsa två rader i min bok innan ögonen faller ihop.

Jag ställer klockan i god tid för att få tid för en stunds yoga och mindfulness på morgonen. Och för att ha gott om tid att äta frukost. Snart behöver jag dessutom ha beredskap för att tina iglon på fyra hjul som ska ta mig till jobbet. Och helst också köra tio minuter tidigare för att slippa sladda av vägen.

Eftersom jag jobbar deltid har jag en eller ett par lediga dagar mitt i veckan. Det är då jag ska hinna göra vad jag själv vill. Helst vill jag inget, det vill säga inte ha något planerat. En optimal ledig dag tar jag som den kommer. Hittills har jag inte haft en enda ”optimal” ledig dag sedan jag började jobba. Det har fått mig att fundera på vad jag gör egentligen. Även om det alltid kan komma in en del oförberedda saker från kanten har det varit ovanligt många nya och energikrävande händelser på sistone. Åtminstone hoppas jag att belastningen är övergående.

Redan när jag började på mitt nya jobb visste jag att jag efter några veckor skulle åka till Indien på ett uppdrag som innebar en hel del förberedelser. Jag skulle hålla ett antal föredrag och det var en intensiv period innan resan. Och jag som aldrig har varit i Indien förut började fundera på hur man klär sig i 35 graders värme. Det var inte mycket i min garderob som uppfyllde dresskoden att inte visa vare sig nyckelbenen eller smalbenen.

En vecka i Indien var ingen vila. Vi fick en fantastisk resa, med många oförglömliga möten och upplevelser. Jag hade kända och okända människor omkring mig i princip varje vaken stund på dagen. Indien är ett land med mycket intryck; dofter, smaker, färger, ljud, människor och trafik. Det är en utmaning för en högkänslig, introvert person som jag. Jag var fascinerad och åker gärna tillbaka. Det finns otroligt mycket att se och uppleva som är så fullständigt annorlunda jämfört med vad jag är van vid, men nästa gång måste jag planera in ett par dagar i ensamhet när jag kommer hem. Jag var helt uppfylld och helt slut efteråt.

Min far drog sin sista suck medan jag var i Indien. Han hade levt ett långt liv och var lite skröplig på slutet. Jag hade inte hunnit fram ens om jag hade varit i närheten, men just då kändes det väldigt långt mellan Indien och Sverige. Nu har jag tagit in vad som har hänt och tillsammans med mina bröder har vi tömt hans rum på äldreboendet och haft begravning. Sorgen tar sin tid. Livet stannar upp en stund.

Samtidigt förbereder jag som bäst min examinationsuppgift som (H)järnkollsambassadör; ett föredrag baserat på mina erfarenheter av utmattning. Jag trodde att det skulle vara en baggis att sätta ihop tjugo minuters presentation, men inser att det är lätt att veckla in sig i detaljer som gör att det blir mer av ”Här är mitt liv” än en historia som andra kan relatera till. Snart är jag i alla fall klar och ser verkligen fram emot att få börja mitt nya uppdrag.

De helger jag har varit ledig och hemma har vi haft grannar, barn och bonusbarnbarn på besök. Roligt, men mustsugande. Hur det än är krävs det lite planering för att bjuda hem folk. Det ska handlas, lagas mat och städas, och det är nog tur att det kommer folk ibland så att det blir städat. I år blir det jul lite tidigare än vanligt, vilket gör att jag tappar en veckas förberedelser lite drygt. Det är en svår uppgift att hitta en helg då alla är lediga, även om ”alla” i det här fallet bara innefattar sambon, mig och mina barn med flickvänner. Visst går det bra att fira jul den 15 december. Jag som brukar tycka att julen kommer lite hastigt på i vanliga fall…. Det blir som det blir. Min energi är begränsad, men sambon bangar inte för att dra ett större lass när det gäller pynt och förberedelser. För min del är det nyttigt att öva på att släppa taget och lämna ansvaret till någon annan. Jag får också tillfälle att öva på att vara i nuet, känna självmedkänsla när det är jobbigt och att sätta gränser.

(H)järnkoll

När jag mådde som sämst hade jag ingen kraft att vare sig tänka eller göra, men så snart jag började kunna höra fågelkvitter igen fick jag en stark lust att använda min bittra erfarenhet till något bra. Så att jag inte skulle ha mått skit förgäves. Jag funderade på olika alternativ; kanske öppna en retreat, eller ett litet pensionat, där man fick lämna ifrån sig alla elektroniska prylar vid incheckning. Jag kunde hyra in en kock som trollade fram god och vacker mat av lokala råvaror och servera dryck som matchade smakerna på maten. Det skulle finnas böcker att läsa, kartor för promenader, skön musik och mattor för yoga eller avspänning. Några få gäster i taget skulle få bo i vackra ljusa rum med utsikt och en trädgård att njuta av. Ett ställe som jag själv hade velat vara på, för att bara vara.

En annan tanke var att erbjuda mig att lyssna empatiskt på människors bekymmer under en promenad. Låta dem få tala till punkt och prata om sådant som envisades med att störa tankarna. Genom att samtala under en promenad, på avtalad tid oavsett väder, skulle de kunna höra sina egna tankar och samtidigt få frisk luft, dagsljus och energi till hjärnan. När tankarna väl hade klätts i ord kanske människorna till och med kunde släppa taget om alla bekymmer om förr och framöver och på så sätt göra plats för stundens synintryck och ljud. Nya intryck – nya känslor.

Ibland tänkte jag att jag hade kunnat göra nytta i skolan, genom att prata med killar och tjejer om känslor inför sig själv. Om självkänsla och självmedkänsla. Det är svåra grejor att prata om men det hade säkert varit intressant och jag hade garanterat lärt mig massor som jag hade behövt kunna för längesedan.

Min lust att berätta för andra människor om mina erfarenheter, för att i bästa fall inge lite hopp, förståelse eller väcka igenkänning hos den som kommit i närheten av något liknande var stor. Och den har aldrig riktigt gått över. Kanske kan jag hjälpa någon. Jag har inga svar eller lösningar, men jag vet hur det kan vara när man inte kan förmå sig att gå ur sängen för att det inte finns någon mening med det. Eller när det enda man får gjort på en dag är att äta frukost. När man har glömt alla koder och inloggningar på en gång, inte förstår vad man läser, inte kan föra ett samtal utan att tappa tråden, gråter utan att begripa varför och är så trött att man inte orkar vara uppe men ändå inte kan sova. När kroppen strejkar för att huvudet är fullt av tjära.

För ett tag sedan såg jag en annons efter (H)järnkollambassadörer. Man sökte personer som ville dela med sig av sina erfarenheter av psykisk ohälsa för att öka öppenheten och minska fördomar i samhället. Någon som vågade prata om hur det kan vara att må psykiskt dåligt. Det kändes som att det stod mitt namn på den platsen. Jag sökte in och kom in på ett bananskal, tack vare ett återbud. Det kändes verkligen som en vinstlott och jag är väldigt spänd på vad det här kan ge för ringar på vattnet. I veckan var jag på grundutbildningen för ambassadörer. Vilken fantastisk samling hjältar! Femton personer med olika erfarenheter och diagnoser. De personliga och fascinerande berättelser som jag fick höra väcker känslor och berör på djupet. Två helt oförglömliga dagar.

Det finns cirka 250 aktiva (H)järnkollsambassadörer och de kan bokas via (H)järnkolls hemsida. Själv hoppas jag få komma ut bland doktorander, studenter och kanske gymnasieelever. Och varför inte även bland professorer och lärare. Det var i den världen jag brände ut mina batterier och jag lärde mig mycket mer än bara att forska i den miljön. Inte enbart positiva saker. Men jag vill också gärna tala till ungdomar och föräldrar om krav och prestationer, kroppsfixering och ätstörningar. Eller till chefer, medarbetare, vårdpersonal, anställda på Försäkringskassan och allmänheten. Kort sagt pratar jag gärna till den som vill lyssna. I det sammanhanget har jag inga problem med att vara introvert. Som (H)järnkollsambassadör kan man vara precis som man är: olika.

Börja om från början

Spänd förväntan. Om jag hade kommit ihåg hur det kändes inför den första skoldagen hade det nog varit ungefär samma känsla. Jag ska börja jobba. Hu och Hurra.

Det är mer än två år sedan senast. Två år och sex månader ganska exakt faktiskt. En otroligt lång tid som jag har behövt för att få tillbaka lusten och livet igen.

Jag gjort en helomvändning, bytt väg, riktning och till och med karta, släppt taget om alla mina gamla meriter och om jag nu träffar på tidigare kollegor är det som kunder i butiken där jag jobbar. Från och med måndag ska jag lära mig allt om kassasystem, inköp och sportartiklar. Det är nästan så att jag får börja på en tom sida och skriva ett nytt kapitel i mitt cv: ”BUTIKSMEDARBETARE”

Provanställning i sex månader, halva lönen mot förut, 70% tjänstgöring och jobb varannan helg. Det kan faktiskt funka. Jag vet inte om jag eller min nya chef är modigast. Min chef lär ha fått höra att han är tokig som väljer en dyr tant med en massa galna idéer som aldrig har stått i butik, istället för en nittonåring som förmodligen lär sig snabbare och kan göra jobbet betydligt billigare. Jag är glad att han ser potentialen i mig och tror på att jag kan bidra till att öka omsättningen. Mina erfarenheter från kvalitets- och förbättringsarbete, liksom min kompetens om människokroppen har ett mervärde. Dessutom har han själv varit utmattad. Han vet vad det vill säga och dömer inte ut någon som bara har suttit och glott i flera månader. Det låter onekligen som att det finns goda förutsättningar för en omstart för min del.

Om någon annan hade berättat för mig att hen skulle göra halt och lappkast på samma sätt som jag nu gör hade jag garanterat tyckt att det var modigt. Kanske jag till och med hade blivit lite avundsjuk på denna människa som faktiskt gjorde något åt sin situation istället för att bara klaga. Som prioriterade hälsan och livsglädjen framför pengar. Jag behöver påminna mig själv om det nu. Det ÄR modigt, men jag känner mig inte det minsta modig. Snarare nervös faktiskt. Kanske lite korkad också.

LinkedIn är det enda sociala medium jag är medlem i. Det är ett nätverk för människor i karriären, ett yrkesnätverk. Jag har varit med där i många år och har flera hundra kontakter som jag har träffat i olika jobbsammanhang. Via LinkedIn får jag möjlighet att följa deras fantastiska karriärer och utveckling (och de kan följa min). Det finns också tusentals tips för att bli en bra chef eller få upp sin lön, för att inte nämna hur man ska få tiden att räcka till, jobba effektivare, organisera sitt arbete och hantera sin stress.

Det gick upp för mig nyligen att även om jag just är beredd göra den största förändringen i min karriär hittills, så räknas det inte riktigt som karriär. En karriär följer samma spår och bygger på att du blir allt mer framgångsrik. Det jag gör är att börja om från början. Det finns alltid en anledning när man börjar om. Att fortsätta är den enkla vägen.

Trots alla artiklar och inlägg på LinkedIn har jag inte sett en enda som föreslagit att man helt ska byta bana om den man går på gör att man stressar sönder sig, eller en enda jobbuppdatering där någon bytt från ett högavlönat ansvarsfullt (och stressigt) uppdrag till motsatsen. Det kanske inte är att rekommendera och i så fall är jag på väg att göra något dumt, men jag tror att den verkliga anledningen är en annan. Det är lite skämmigt att kliva neråt på karriärstegen, eller att hoppa av. Det ser inte det minsta ambitiöst ut. Snarare som ett misslyckande. För mig känns det lite märkligt. Jag tror nämligen tvärtom att det här kan vara vägen till lycka för mig. Det är kanske dags för mig att gå ur LinkedIn. Så slipper jag göra en ”nerdatering” (motsatsen till uppdatering). Jag är inte helt säker på att mitt akademiska nätverk blir så imponerade av min resa. Det syns inte riktigt hur bra det här faktiskt är. Jag hade förmodligen inte heller fattat om jag inte hade haft erfarenhet av maktmissbruk, härskartekniker, stress och psykisk ohälsa. Allt gott till mitt gamla nätverk. Lev väl. Nu börjar jag bygga ett nytt nätverk i mitt nya liv som butiksmedarbetare, långt från universitetet.

Att börja jobba och byta jobb händer inte utan vånda såklart. Hur ska det gå, hur ska det gå? Jag hänger och svänger någonstans mellan glädje och ångest, men min lista med fördelar blev trots allt betydligt längre än listan med nackdelar när jag grubblade som mest. Om jag inte tar chansen, hur ska jag då kunna veta om jag är en stjärna på sportskor eller rentav en blivande butikschef? Antingen är det här början på mitt nya (arbets)liv, eller så är det en nyttig lärdom. Inget av de två alternativen låter särskilt dumt trots allt.

Senast jag försökte mig på en ny karriärväg trodde jag att jag skulle bli lärare. Det hade jag trott av och till ända sedan jag valde yrkesbana från första början. Så när jag fick möjlighet att jobba halvtid på högskola, efter disputationen, var det ett ypperligt tillfälle att en gång för alla inse att jag inte alls ville bli lärare. Nu slipper jag gå runt och gräma mig över att jag inte försökte.

Den här gången är det varken en barndomsdröm eller en dröm om framgång, ära och berömmelse som hägrar. Det är drömmen om ett härligt liv, i balans. Drömmen om att få utvecklas som människa med meningsfulla uppgifter, en sund arbetsplats och fritid. (Fritid. Ett väldigt vackert ord) Jämfört med mitt förra arbetsliv, som visserligen var välbetalt men också fullständigt gränslöst, känns det ganska OK att jobba varannan helg.

Bättre lite skit i hörnen

Att dammsuga kan göra mig rent ut sagt förbannad. Jag skjuter upp det i det längsta, men till sist står jag inte ut längre med grus, gräs, damm och kaffesump på golvet. Det stör husfriden och koncentrationen och efter ett par dagar är det dags att anta utmaningen. Jag samlar mig, öppnar motvilligt städskåpet och förbereder mig på en match. Dammsugaren testar mitt tålamod genom att dåna, väsnas, fastna, skramla, bråka och dra i sig sockar och gardiner. Varför är röret för långt och för stelt? Varför är sladden alltid för kort? Det är omöjligt att komma åt under soffan utan att behöva möblera om. Trösklar och vägglister bär tydliga märken efter eländet. Jag tror faktiskt att jag hatar dammsugaren.

Den förra jag hade var ganska OK. Den var liten, lätt och rund vilket gjorde att den smidigt följde efter mig genom rummen. Dammsugarröret var uppdelat i flera led och enkelt att förkorta när jag behövde komma åt där det var trångt. Vi hade lärt oss att samarbeta hyggligt. Men så dog den bara. Full av skit antagligen, inte bara i påsen.

Då kom sambons gamla trotjänare fram och plötsligt kom jag ihåg varför jag inte ville städa hemma hos honom. Den är tung, stor och fruktansvärt otymplig. Det är inte städningen som är jobbig, det är dammsugaren! Det spelar ingen roll hur bra den suger om den inte är samarbetsvillig. Efter en match med den är jag fullständigt genomsvett.

Dammsugaren uppfanns av en engelsman, en Cecil Booth 1901. De första modellerna drevs av bensin och drogs av en häst (på utsidan får man förmoda). På Tjolöholms slott finns ett sådant åbäke att beskåda. Den gör mig tillfälligt mer vänligt sinnad till min egen. Svenska Elektrolux var tidigt med i utvecklingen av elektriska versioner. De lär ha kunnat användas till att fjälla fisk, föna håret och rykta kor med. Jag minns en turkos liten tunna som bars runt och senare en lilafärgad långsmal trotjänare på hjul som mor drog omkring med. Den blåste varm luft, var lockande att sitta på och slangen verkade längre än sladden. Om man flyttade slangen kunde man ha den att rensa lingon med, genom att blåsa bort blad och barr.

Som nygift och  nybliven husägare behövde jag inte vänta länge innan det kom en livs levande dammsugarförsäljare. Instinktivt var jag på min vakt. Nej tack! Men när han erbjöd sig att dammsuga mattan och sängen fick han komma in. Det skadar säkert inte att få det gjort. Det visade sig att han inte sålde dammsugare utan en städmaskin. En sådan som man har sett i serietidningar och på amerikanska filmer, där man håller käckt i ett handtag och liksom för hela dammsugaren fram och tillbaka och där påsen hänger direkt på handtaget. Den kostade som en liten bil och kunde till och med tvätta mattor.

Jag hoppas fortfarande att han hade manipulerat de filter som han använde när han visade skillnaden mellan min dammsugare och städmaskinen. Det blev ingen affär då, men min ex-man blev intresserad (det är nåt med män och maskiner) och köpte så småningom en begagnad. Det var ett monster, tung och öronbedövande. Den sög bra, men vi använde inte specialfunktionerna särskilt ofta, typ aldrig, och det var en lättnad när motorn till slut skar så jag fick en tystare, lättare och smidigare maskin.

Centraldammsugare har många fördelar. Den är ett försök att hålla själva maskinen, påsen och oväsendet utanför. Tanken är inte dum, men om slangen är så lång att det tar emot att brottas med den om man bara vill dammsuga lite snabbt i hallen. Längden på slang och rör försämrar dessutom sugkraften så att gruset ofta ligger kvar på golvet. Jag är inte frälst.

Robotdammsugare är min grej! Vi har en liten variant som är ganska underhållande att titta på. Han (det är en han, han heter Jens) kommer in under de flesta möbler, men han  trasslar in sig i sladdar, man måste lyfta honom över trösklar, batteriet räcker inte så länge och han har lite svårt för mattor. Trots det hinner han samla upp mycket saker med sina små borstar. Utom i hörnen, där ligger skiten kvar. Snart kanske han får en storebror.