(H)järnkoll

När jag mådde som sämst hade jag ingen kraft att vare sig tänka eller göra, men så snart jag började kunna höra fågelkvitter igen fick jag en stark lust att använda min bittra erfarenhet till något bra. Så att jag inte skulle ha mått skit förgäves. Jag funderade på olika alternativ; kanske öppna en retreat, eller ett litet pensionat, där man fick lämna ifrån sig alla elektroniska prylar vid incheckning. Jag kunde hyra in en kock som trollade fram god och vacker mat av lokala råvaror och servera dryck som matchade smakerna på maten. Det skulle finnas böcker att läsa, kartor för promenader, skön musik och mattor för yoga eller avspänning. Några få gäster i taget skulle få bo i vackra ljusa rum med utsikt och en trädgård att njuta av. Ett ställe som jag själv hade velat vara på, för att bara vara.

En annan tanke var att erbjuda mig att lyssna empatiskt på människors bekymmer under en promenad. Låta dem få tala till punkt och prata om sådant som envisades med att störa tankarna. Genom att samtala under en promenad, på avtalad tid oavsett väder, skulle de kunna höra sina egna tankar och samtidigt få frisk luft, dagsljus och energi till hjärnan. När tankarna väl hade klätts i ord kanske människorna till och med kunde släppa taget om alla bekymmer om förr och framöver och på så sätt göra plats för stundens synintryck och ljud. Nya intryck – nya känslor.

Ibland tänkte jag att jag hade kunnat göra nytta i skolan, genom att prata med killar och tjejer om känslor inför sig själv. Om självkänsla och självmedkänsla. Det är svåra grejor att prata om men det hade säkert varit intressant och jag hade garanterat lärt mig massor som jag hade behövt kunna för längesedan.

Min lust att berätta för andra människor om mina erfarenheter, för att i bästa fall inge lite hopp, förståelse eller väcka igenkänning hos den som kommit i närheten av något liknande var stor. Och den har aldrig riktigt gått över. Kanske kan jag hjälpa någon. Jag har inga svar eller lösningar, men jag vet hur det kan vara när man inte kan förmå sig att gå ur sängen för att det inte finns någon mening med det. Eller när det enda man får gjort på en dag är att äta frukost. När man har glömt alla koder och inloggningar på en gång, inte förstår vad man läser, inte kan föra ett samtal utan att tappa tråden, gråter utan att begripa varför och är så trött att man inte orkar vara uppe men ändå inte kan sova. När kroppen strejkar för att huvudet är fullt av tjära.

För ett tag sedan såg jag en annons efter (H)järnkollambassadörer. Man sökte personer som ville dela med sig av sina erfarenheter av psykisk ohälsa för att öka öppenheten och minska fördomar i samhället. Någon som vågade prata om hur det kan vara att må psykiskt dåligt. Det kändes som att det stod mitt namn på den platsen. Jag sökte in och kom in på ett bananskal, tack vare ett återbud. Det kändes verkligen som en vinstlott och jag är väldigt spänd på vad det här kan ge för ringar på vattnet. I veckan var jag på grundutbildningen för ambassadörer. Vilken fantastisk samling hjältar! Femton personer med olika erfarenheter och diagnoser. De personliga och fascinerande berättelser som jag fick höra väcker känslor och berör på djupet. Två helt oförglömliga dagar.

Det finns cirka 250 aktiva (H)järnkollsambassadörer och de kan bokas via (H)järnkolls hemsida. Själv hoppas jag få komma ut bland doktorander, studenter och kanske gymnasieelever. Och varför inte även bland professorer och lärare. Det var i den världen jag brände ut mina batterier och jag lärde mig mycket mer än bara att forska i den miljön. Inte enbart positiva saker. Men jag vill också gärna tala till ungdomar och föräldrar om krav och prestationer, kroppsfixering och ätstörningar. Eller till chefer, medarbetare, vårdpersonal, anställda på Försäkringskassan och allmänheten. Kort sagt pratar jag gärna till den som vill lyssna. I det sammanhanget har jag inga problem med att vara introvert. Som (H)järnkollsambassadör kan man vara precis som man är: olika.

I huvudet på en introvert

Om jag någon gång blir tvungen att välja mellan att leva mitt liv på en öde ö eller i en lägenhet på Manhattan skulle jag välja den öde ön. Jag skulle känna mig mindre ensam där, i sällskap med jag och mig själv, än med tusentals främlingar. Ju fler människor jag ser som jag inte känner desto ensammare blir jag. Särskilt om de pratar och umgås med varandra. Aktiviteter, evenemang och myller av människor får extroverta personer att leva upp. Kalendern full – jajamensan! För mig är det lite tvärtom – ju mindre inbokat desto bättre mår jag. Jag trivs i mitt eget sällskap och med min egen tideräkning.

När jag är ensam hittar jag lugnet, harmonin och kreativiteten. Jag kan få mycket gjort med en tom kalender. Den självvalda ensamheten är livgivande och lustfylld. Jag uppskattar vänners sällskap, närheten till sambon och jag får aldrig för mycket av mina barn, men jag har ett stort behov av att vara ensam ibland för att må bra. Efteråt är jag en bättre människa: En mer älskvärd sambo, en mer tolerant mor, en klokare medarbetare och en gladare, godare vän. Om jag är deppig är det oftast under ensamheten jag får lusten tillbaka. Dessutom blir jag snällare mot mig själv om jag har tid att begrunda och bearbeta alla intryck i lugn och ro.

Förutom ensamhet uppskattar jag tystnad och kanske framför allt när det blir tyst. Det är vilsamt att slippa höra och skönt att inte behöva lyssna. För att det inte finns något att lyssna efter. Däremot har jag en kombination av stora öron och känslig hörsel och jag blir tämligen nyfiken om jag hör en bil som bromsar in eller röster som oväntat bryter tystnaden. Jag vill helst inte synas, men gärna se vad som pågår. Förveten, skulle min far säga. Det är inte riktigt lika bra som att vara nyfiken. När jag var liten var förvetna tanter sådana som stod bakom gardinen och tjuvkikade på grannar och förbipasserande, i tron att de inte själva syntes. Tur att vi inte har gardiner i huset.

Det är förståeligt att introverta personer kan missbedömas som asociala. Själv kan jag vara väldigt social och pratsam med människor jag känner väl, men när jag är i ett sällskap med många obekanta blir jag tyst, känner mig bortkommen och vill helst gå hem. Jag har haft många tillfällen i karriären där jag har kunnat öva mig på att mingla och nätverka – konferenser, middagar, supéer, jubileumsfester – men jag blir aldrig bekväm i den situationen. När kollegorna blir uppspelta över att kungen kommer på besök hoppas jag att jag ska slippa konversera. Jag lär ändå inte få tillräckligt med tid för att lära känna honom på riktigt. Det är inte min grej att småprata om oväsentligheter med människor jag kanske aldrig kommer att träffa mer och jag kan säkert uppfattas som tråkig. Däremot tror jag att jag skulle kunna passa ganska bra i ”Halv åtta hos mig”, där jag får några gånger på mig att prata med och lära känna några få personer. Då bjuder jag gärna på mig själv.

Den bästa återhämtningen har jag fått under de semestrar som jag har spenderat helt ensam, oavsett om det är hemma eller på någon charterort. Då har jag fullt upp. Jag löser problem, läker sorger, får idéer, lägger upp strategier, njuter av livet och hittar balans i tillvaron ofta utan att prata med någon annan än mig själv. Inspirationen får jag av att läsa, skriva, lyssna på radio eller musik.

Det jag tycker minst om med ensamheten är äta middag. Det är svårt att komma på vad jag ska äta, även om jag kan välja precis vad jag vill, det är tråkigt att laga mat bara till mig och bland det mest ensamma jag vet är att äta ensam. Jag skjuter ofta upp beslutet om vad det blir till middag så länge att jag redan är hungrig och klockan är mycket. Det blir inte roligare då. Jag saknar någon som kommer med idéer och förslag på mat, som påminner mig när det är dags, som tycker det är roligt att laga mat med (eller till) mig, som berömmer (eller klagar på) maten och som hjälper till att plocka undan och diska. Om jag skulle bli ensam och gammal hoppas jag att jag har möjligheten att gå till något ställe med bra mat och andra trevliga bekanta gamlingar. Helst med egen kock och en välsorterad vinkällare. Jag kanske väljer att äta i min ensamhet ändå, men det skulle kännas gott att veta att jag är välkommen, om jag vill.

Ett tantparti kanske?

Spontant skulle jag säga att jag inte är intresserad av politik. Men det är ju inte helt sant förstås. Eftersom nästan allting är politik idag. Det jag menar är att jag inte är intresserad av att debattera. Om det inte är en fråga som ligger mig varmt om hjärtat vill säga. Då går jag igång. Och demokratin är jag beredd att slåss för. Hm, jag antar att jag är intresserad av politik då.

Då och då har någon föreslagit att jag skulle bli politiker. Anledningen kan jag bara spekulera i, men jag misstänker att det hänger ihop med att jag kan vara energisk, envis och en tämligen dålig förlorare. Det har väl hänt att jag har engagerat mig i sakfrågor så att det både hörs och syns. Inte in absurdum, men möjligen något i närheten. Ofta vet jag vad jag tycker när jag ger mig in i diskussionen, men ibland saknar jag tillräcklig fakta eller detaljkunskap i stunden för att övertyga andra hur rätt jag har. Oerhört frustrerande!

Men politiker, njae. Visserligen är jag envis och kan prata mycket när situationen kräver det, men jag har flera politiska svagheter. Exempelvis har jag svårt att ljuga och ännu svårare för dem som inte har det. Dessutom gillar jag tydlig kommunikation och att man håller vad man har lovat. Skitsnack och sociala medier är inte heller min grej. Jag har en bit kvar innan jag kan kvala in bland dagens mest framgångsrika politiker.

Frågorna som engagerar mig mest varierar över tid. Som för de flesta människor antar jag. Det fanns en tid då studielån och studentbostäder var viktigast. Senare blev det föräldrapenning och barnbidrag och nu lyssnar jag efter hur de tänker kring äldreomsorg och pensionsålder. Vissa saker går inte att påverka och då kan det bli kollissionskurs mellan mina egna logiska och känslomässiga resonemang. Ta befolkningspyramiden till exempel. Det är ingen pyramid längre utan mer en heffaklump. Snart är det lika många som är över 65 som under 25. Att samhället kryllar av gamla människor, både pigga aktiva och sjuka skröpliga, får såklart konsekvenser på olika sätt. För även om jag enligt statistiken har många år kvar att leva är det inte så säkert att jag får vara frisk. Ju sjukare jag blir desto mer pengar kostar jag.

För att ha råd med alla eventualiteter ska alla helst fortsätta arbeta åtminstone till 67 års ålder, antingen man vill eller inte. Om jag fick disponera min egen tid och jobba när jag vill med något som är så roligt att det inte känns som jobb skulle jag möjligen kunna tänka mig att jobba på tills jag är 67.  Men, förutom att jag inte riktigt vet vad som skulle kunna vara roligt är jag en frihetstörstande ledighetsnarkoman. Jag har pratat om att gå i tidig pension ända sedan jag började arbeta. Nu närmar den tidiga pensionsåldern sig och jag börjar inse att det inte lär hända. Trots att jag har sparat, varje månad, från 20-årsåldern tills häromåret när pensionsförsäkringar inte längre var avdragsgilla. Systemen har ändrats och pengavärdet också, men än har jag inte gett upp hoppet.

Jag kanske ska starta ett eget parti. Ett parti för tanter i alla åldrar och av båda könen som inte bara vill leva länge utan njutbart. Cabriolet och solsemester åt alla. Och ett miljövänligt boende med vacker utsikt, personlig kock, friskt vatten och en välsorterad bar. Cykel- och promenadvägar, en uteplats i varje väderstreck och ett ombonat uterum. En närbutik med lokalproducerade råvaror och boutiquer med färgglada kläder och snygga fotriktiga skor. Om vi är många tanter som delar på kostnaderna kan vi prenumerera på flera glassiga magasin och bjuda in Steve’n Seagulls på en spelning för att rocka loss. Och den 25 augusti varje år firar vi Alla tanters dag!

Vuxenpoäng

Vissa saker blir bättre med åren. Till exempel har oliver, sushi och mörkt öl  blivit njutbart. Länge trodde jag att mina smaklökar hade utvecklats och sinnena förfinats. Nu vet jag att det snarare är tvärtom; smaklökarna åldras precis som allt annat och förlorar en del av sin förmåga att urskilja nyanser. Därför kan man plötsligt tycka om saker som man aldrig har gillat förut. Konsistensen på vissa livsmedel kan dock fortfarande vara svårt. Jag säger bara bläckfisk.

Att bli tant är inget större problem för mig. Det handlar mycket om att våga släppa taget om sina föreställningar i takt med förändringen som gradvis sker av kroppens funktioner och yta. Och ompröva sin tillvaro. När urinvägsinfektionen slår till är jag plötsligt tacksam för de inkontinens-varuprov som skickats ut till alla som fyllt tant, trots att jag inte alls tyckte att jag tillhörde målgruppen när jag öppnade kuvertet.

Jag har fått flera nya insikter som tant. Till exempel att jag föredrar spänningen med en skraplott framför åkattraktioner på Liseberg. Jag vet inte när det hände, men det blir ganska många skraplotter för priset av ett åkpass. Eller att min användning av begreppet ’drag’ har ändrat sig från något positivt, med skratt, puls och hålligång, till något obehagligt som mest ger nackspärr.

Det finns vissa problem med tantåldern, som att köra bil när det är mörkt eller dåligt väder. Det är inte kul längre. Jag kan mycket väl komma ihåg min mors kommentarer om precis samma sak och hur obegripligt det lät att väder och dagsljus skulle spela roll när det finns lyktor och vindrutetorkare. Nu förstår jag. Det är tydligen sant som det sägs att ”det där begriper du inte förrän du blir lite äldre”. Jag har också förstått varför min mor bad mig att tjorva ihop nylonstrumporna åt henne, så att hon bara hade att stoppa tårna i dem. Nu är mina nagelband lika torra och vassa och strumporna fastnar och dras sönder innan tårna ens har kommit i närheten.

Jag har också tvingats inse att jag faktiskt sover sämre om jag dricker kaffe på kvällen. Antingen måste jag gå upp och kissa mitt i natten, eller så vaknar jag ungefär fyra timmar efter inmundigandet och är inte ett dugg trött. Det är tillräckligt irriterande för att jag ska tacka nej, trots att jag envist har hävdat i många år att jag sover precis lika bra med eller utan kaffe i kroppen. Ett litet glas portvin är emellertid inga som helst problem, men bridgeblandning är fortfarande svårt.

När sambon fyllde år senast fick han en dramaten av mig, en sån där fiffig shoppingväska på hjul som rymmer hur mycket som helst. Han blev jätteglad eftersom han har önskat sig en sådan i flera år (han är ett par år äldre än jag). Själv har jag hellre ryggsäck. Jag kanske kan övningsköra med hans så småningom, men än så länge känner jag mig inte tillräckligt mogen för att ha en egen, även om jag måste tillstå att det är en finurlig uppfinning. Däremot kan jag nu utan att blinka ta med mig inneskor på kalaset och ha en sjal över axlarna offentligt, vilket var otänkbart för bara några år sedan. Jag känner mig inte ens bortkommen med handväska, trots att jag aldrig har haft det förut.

En nyupptäckt favoritaktivitet är att gå omkring på en handelsträdgård. Det kunde min mor och faster göra hela dagar och jag förstod aldrig nöjet med det. Oftast köpte de inget. Möjligen nån liten stickling. Nu anar jag att det krävs en viss mognad för att uppskatta detta enkla nöje och det är med viss tillfredsställelse jag kan konstatera att jag är mogen nog. Det finns så många handelsträdgårdar och ofta har de någon växt som jag inte visste att jag hade glömt bort. De senaste åren har jag återupptäckt pelargonian. Så många sorter, färger och former det finns av denna genuint äkta tantblomma. Och så enkelt och roligt det är med sticklingar.

Att göra eller inte göra, det är frågan

Att göra något har ett värde. Inte bara för den som gör vad det nu är, utan även i andras ögon. Vad jag gör ger en signal om vem jag är, eller vill vara. Att vara produktiv, hjälpsam eller göra saker som främjar förändring eller utveckling anses ofta positivt, oavsett om det är på jobbet eller fritiden. Sådana saker berättar vi gärna om för att få bekräftelse. Dessutom betraktas ofta sociala aktiviteter som mer värdefulla än de vi gör i ensamhet. Det smäller lite högre att ha gått en golfrunda eller fikat med kompisar än en promenad med hunden eller ensamfika i solen.

Jag är som jag är och står för det, men vill helst inte bli betraktad som lat eller oproduktiv. Därför berättar jag förmodligen hellre om den enda timme då jag planterade om krukväxter än de sex timmar då jag njöt av en lång frukost, slappade i solen, tog en promenad och förlorade mig i en bra bok. Sex timmars livsnjutning och en timmes ”produktivitet”. Visserligen känner jag mig nöjd när jag har planterat om, men det är lite märkligt att jag ofta väljer att lyfta fram den enda timmen framför de andra när jag beskriver min dag.

Kanske är det en kvarleva och vanföreställning från min tid som ”duktig flicka” som har bitit sig fast, men jag är inte ensam. Många beskriver sin dag, helg eller semester på samma sätt. Vi vill tala om vad vi gör och visa oss ”duktiga”. Vi vill vara lika duktiga som alla andra, eller snarare som alla andra verkar vara.

När jag inte har ork eller lust att vara duktig kan jag känna dåligt samvete och skam. Jag får en känsla av att inte ha tillräckligt med tid, trots att jag har lika mycket tid som andra.  Det är nog fler än jag som har känt mig oduglig och undrat hur andra hinner eller orkar, när jag själv inte kan förmå mig att göra något vettigt alls.

Att vara ofrivilligt sysslolös eller oförmögen är stressande. Det är frustrerande att vilja men inte kunna. Vissa människor mår dåligt och blir rastlösa om de inte har något planerat. Livet ska vara i ständig rörelse och en full kalender är det som ger livet innehåll och mening. Andra pratar om hur mycket de har att göra, men gör ingenting. Sysslorna hopar sig och stressen ökar, medan absolut inget händer. I samtliga fall finns det en obalans mellan att göra och att vara, som sannolikt kommer att leda till bekymmer och i värsta fall hälsoproblem.

Jag har alltid velat göra mitt bästa för att andra ska bli nöjda. Dessvärre har jag sällan tagit reda på vad som krävs för ”tillräckligt bra”, utan alltid gått in för att prestera hundratio procent. Jag trivs med utmaningar. Livet fungerar bra med framförhållning och god planering. Det är många år sedan verkligheten såg ut så. Jag hade svårt att säga nej till andras behov och istället fick jag säga nej till mina egna. Gradvis fick jag allt mer att göra. Förändringen var så smygande att jag inte förstod när det blev för mycket att göra.

I åratal längtade jag efter en manager, någon som kunde hjälpa mig att planera tiden bättre. Det var uppenbart att ekvationen inte gick ihop och jag tänkte att jag måste ändra mitt sätt att planera och arbeta för att få in allt. Det föll mig inte in att jag flyttade mina egna gränser. Jag önskade mig fler timmar på dygnet och fler dagar i veckan för att hinna. Men det enda jag längtade efter var paus, stopp och vila. Till slut hoppades jag i hemlighet att jag skulle råka ut för bara en liten olycka och kanske hamna på sjukhus så att jag fick ”tillåtelse” att vila.

Det tar tid att återfå balansen. Jag jobbar fortfarande med att fylla på kapitalet i min lugn-och-ro-bank. Det kontot tömdes för längesedan. Just nu mår jag bäst av det självvalda ”inget att göra”. Då gör jag det jag vill och känner för, bara för min egen skull. Det är ofta att läsa, skriva eller bara sitta utomhus. Jag gör något, men jag är inte ”duktig” och jag måste inte prestera för att duga. I takt med att jag återfår balansen kan jag återuppta sociala aktiviteter och åstadkomma en del ”nyttosysslor”.

När sambon kommer hem och vi landar tillsammans vid middagsbordet frågar han ofta vad jag har gjort. Jag går i fällan direkt. Istället för att tala om att jag har ägnat mig åt reflektion och självkännedom, fyllt på mina reserver och njutit av livet berättar jag om jag har tvättat, dammsugit eller rensat ogräs. Jag bedömer att det är större sannolikhet att jag får en liten uppskattning för det än om jag skulle säga att jag har mediterat, yogat, läst nyheterna och skrivit tre dikter.

Att ha egentid och att göra saker helt och hållet för min egen skull har alltid varit viktigt för mig. Att meditera eller titta på havet är också att göra saker. Jag har inte vilat färdigt än. Det är fortfarande obalans på mitt konto emellanåt. Det är mitt ansvar att göra det jag behöver för att må bra. Att göra saker för min egen skull är en förutsättning för att jag överhuvudtaget ska vilja, orka eller kunna göra något för eller med någon annan.

 

Oväntat bra

Ibland blir det inte alls som jag har tänkt mig. Delvis kan det bero på att jag har för höga, ibland till och med orealistiska, förväntningar. Men, under det senaste året har jag flera gånger blivit glatt överraskad av att utfallet har blivit mycket bättre än jag kunde föreställa mig. Det beror förmodligen varken på tur eller slumpen, utan på att jag har vågat släppa kontrollen över det jag inte kan kontrollera.

Jag har trott att koll och planering bidrar till att jag slipper bli obehagligt överraskad. Paradoxalt nog är det precis tvärtom; Jag kan aldrig bli positivt överraskad så länge jag försöker behålla kontrollen. I bästa fall, om allt klaffar, blir det som jag föreställde mig, aldrig mer.

Förväntningar baseras på det vi tror oss kunna veta, aldrig det oväntade. För mig blev det tydligt när barnen var små och vi frågade dem vart de ville åka på semester. Om vi hade varit på Legoland föregående år svarade de att de ville åka till Legoland igen. Det var den semester de kom ihåg och de kunde inte föreställa sig hur något annat skulle kunna vara bättre, eller mer spännande. Erfarenheten begränsar förväntningarna och därmed önskningarna.

Det är gott och väl om jag är nöjd som det är, eller om jag är i en situation där det inte finns utrymme för något risktagande. I andra sammanhang kan jag missa mycket genom att, ofta omedvetet, sätta upp gränser för vad som kan hända. Gränser är till för att kontrollera och därmed undvika oönskade händelser. Om jag gör som jag alltid har gjort får jag samma resultat som jag alltid har fått. Det är tryggt. Men, gränserna som hindrar det oönskade hindrar även det som är positivt. Om dörren är låst kommer varken vänner eller fiender in.

För att våga kliva ut ur min bekvämlighetszon måste jag ha en viss stabilitet och trygghet i tillvaron. När hela världen gungar är det inte läge att släppa taget någonstans, tvärtom. Först måste jag må bra.

När jag står stadigt på mina egna ben och vet vad som innerst inne är viktigast för mig kan jag gradvis släppa taget. Då öppnar jag dörren för alla sorters överraskningar, även de glada. Jag kan lita på magkänslan och behöver inte planera exakt vad jag ska göra eller hur jag ska göra det, utan kan först fråga mig själv varför? Ska jag göra det här alls? Ger dig mig mer av det som verkligen är viktigt i livet?

Mitt ”varför” är en riktning som jag korrigerar kursen efter, ungefär som kompassriktningen för ett fartyg. Norr är alltid åt samma håll och fartyget måste ständigt justera och manövrera mot strömmar, vind och vågor för att hålla kursen. Om man inte följer sin egen inre kompass och frågar sig om varje steg är i rätt riktning riskerar man att hamna fel eller gå vilse.

När min värld har skakat borde jag ha stannat upp för att känna efter och hitta balansen igen. Men, eftersom jag har en prestationsbaserad självkänsla har jag trott att jag skulle komma efter om jag stannade. Jag gav mig inte tiden att stanna upp, utan lyssnade på andra i tron att jag kunde följa dem och ändå hamna rätt. Jag drogs in i deras magnetfält och hamnade vilse. Genvägar är som bekant senvägar. Dessutom kan det vara livsfarligt att komma ur kurs.

När min riktning, mitt ”därför”, är inställd efter mina egna värderingar ändrar den sig inte. Det ger en helt annan slags trygghet än den kontrollerande. Jag vet att jag hamnar rätt, även om jag inte vet exakt vilken väg jag kommer att ta. Genom att lyssna inåt och kontinuerligt justera kursen hinner jag inte hamna på avvägar och jag kan upptäcka nya saker längs vägen, sådant som jag inte känner till ännu och därför inte kunde förvänta mig. Målen finns längs vägen, men jag måste inte stanna vid dem. Det finns mer att uppräcka.

Om jag tror att jag måste nå ett visst mål, innan jag kan njuta eller uppleva det jag helst önskar, riskerar jag att fullständigt missa alltihop. Jag kanske aldrig hittar dit, eller så börjar det regna, eller så blir alltihopa inställt på grund av sjukdom. Varför förbanna vintern istället för att ta vara på de soliga dagarna?! Livet är här och nu och jag kan njuta idag.

”Visst finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd” (Karin Boye)

Värna värderingarna

Jag har alltid haft ett stort frihetsbehov. Det kan ta sig uttryck på väldigt olika sätt. Exempelvis får jag rysningar av att gå i flock efter en reseledare med ett höjt hopfällt paraply, jag vill ha ett eget täcke i dubbelsängen och trivs bäst om jag inte ser till grannarna.  Kanske det härstammar från min uppväxt på en gård och från min far, som tydligt uttryckte att han aldrig skulle kunna tänka sig att byta ut slitet och bekymren som egen företagare mot en anställningstrygghet. I hans värld var det värdefullt med frihet att bestämma över sin egen tid, sina satsningar och sitt liv. Som han sådde fick han skörda, bildligt och bokstavligt.

I början av mitt yrkesliv deltog jag i en aktivitet där vi skulle beskriva oss själva genom en teckning. Somliga ritade ett självporträtt. Själv ritade jag en bild av de saker jag värdesatte i livet. Jobbet fick plats i en liten hörna på pappret, medan resten var fyllt av aktiviteter och människor som var viktiga för mig. Sådant jag gärna gjorde på min fritid. Det var naturupplevelser, dans, kreativitet, mat, musik, vänner och träning. Jobbet var viktigt för att ha råd att ägna mig åt och njuta av det jag verkligen tyckte om. Jag valde att jobba fyra dagar i veckan för att ha en dag till att göra precis vad jag ville. Som 25-åring började jag spara pengar varje månad för att ha möjligheten att gå i pension tidigt och kunna göra det jag ville av tiden.

Då, i 25-årsåldern, var jag bra på att lyssna inåt, följa mina värderingar, omge mig med människor som gav energi och göra saker jag mådde bra av.

Sedan hände det något. Jag fick erbjudande om att kliva in i akademins värld och börja forska. Min iver att vara duktig och rädsla att missa något fick mig att säga ja. I min familj var jag redan lite udda genom att jag hade universitetsexamen. Att forska var främmande och spännande på samma gång. Jag hade ingen förebild och jag vågade inte riktigt tro på att jag skulle klara av det. Klart att jag måste prova.

Jag fick en bärbar dator och kunde ta forskningen med mig hem. Det var en stor frihet samtidigt som gränserna mellan jobb och fritid suddades ut. Det fanns inget slut på de uppgifter jag hade, de kunde alltid bli lite bättre, omformuleras en gång till, och en gång till. Ingen talade om för mig hur och när jag skulle sätta gränser, när det var nog, eller tillräckligt bra. Någonstans inom mig kände jag att jag inte ville offra min fritid, men jag hade ju sagt ja och jag ville så gärna lyckas. Att backa då, eller erkänna att jag inte ville längre skulle kräva mycket mod och det var lättare att bara jobba på. Bita ihop och fortsätta. Jobbet är väl ändå viktigare än fritidsintressen?!

Någonstans på vägen förlorade jag min måttstock och kunde inte längre skilja ut vad som verkligen var viktigt i livet. Ju mer jag klarade av, desto större blev förväntningarna. Utmaningarna blev större och uppgifterna blev fler, men inte dygnets timmar. Jag förväntades ha koll, men tappade snabbt överblicken och såg inte att ekvationen var orimlig. Det fanns ingen annan som sa ifrån när det blev för mycket för att hinna med.

Det borde finnas lämplighetstest för doktorander. Förutom vassa armbågar, stenhårt pannben, hård hud och välutvecklade tillväxtzoner runt fotknölarna för att tåla rejäla sågningar, bör man säkerställa att det limbiska systemet är mindre än normalt. En känslig själ riskerar nämligen att fara illa i akademin. Doktoranden bör också ha ett överflöd av självkänsla och vänner, eftersom stora delar av dem kan gå förlorade under doktorandtiden.

”Gränssättning”, ”Hur du behärskar härskartekniker” och ”Riskanalys för relationer” borde vara obligatoriska forskarutbildningskurser.

En platsannons för en doktorandtjänst skulle kunna se ut såhär:

Är du beredd att jobba kvällar och helger (också)? Vill du låta arbetet bli ditt största tidsfördriv? Är du beredd att upptäcka mänsklighetens mörka sidor? Då är en forskarutbildning något för dig.
Vi söker dig som har ett stort eget kapital, som kan täcka upp för uteblivna forskningsanslag.
Har du egna idéer om forskningsprojekt? Vill du förändra världen? Glöm det! Ta fram tävlingsmänniskan i dig och bered dig på tighta deadlines, en tuff kamp om anslagen och kapplöpning för att publicera först. Vi har bedömt att tjänsten inte är lämplig för flexibla och empatiska personer, mellanbarn undanbedes därför vänligt men bestämt.

Det tog mig många, många år innan jag upptäckte att jag var på fel plats och gjorde fel saker med fel människor. I jakten på mina mål hade jag förlorat mina värderingar och glömt bort vad som verkligen betydde något för mig. Till slut blev jag tvungen att stanna upp. Kroppen förstod bättre än jag att jag brände ljuset i båda ändarna och tvingade mig att bromsa.

Vad är väl en forskarkarriär?! Den kan vara extremt utvecklande, utmanande, lärorik, full av möjligheter och alldeles, alldeles… förfärlig.
Nu har jag hittat tillbaka till mina värderingar och till det liv jag mår gott av att leva.

Hur man lagar ett svart hål

Jag har spenderat massor av tid på att fundera över vad andra tycker och tänker om mig, hur jag är och vad jag gör. Och minst lika mycket på att försöka överträffa dessa påhittade förväntningar. Jag har nästan aldrig frågat någon vad de tycker, utan bara gissat och låtit dessa fantasier styra mitt handlande. I åratal.

Det var ganska nyligen som jag fick syn på det här mönstret och jag måste erkänna att jag häpnar över hur jag har kunnat acceptera mina fantasier som sanningar så länge. Jag anser mig trots allt vara normalbegåvad och har jobbat som forskare, där själva uppdraget är att kritiskt granska och pröva sannolikhet i påståenden. Vilket dubbelliv jag har levt utan att själv vara medveten om det. Inte undra på att jag inte har mått så bra på sistone.

Jag har varit stenhård mot mig själv. Extremt målmedveten mot vad jag har trott att andra förväntat sig. Gång på gång har jag misslyckats. Frustrerad och besviken har jag ändå fortsatt.

Min inre kritiker har ett anklagande, dömande och nedsättande tonfall. Hon sätter ihop händelser ur det förflutna som inte alls har med varandra att göra och drar sen slutsatser om mig som verkar övertygande. Hon säger att jag inte är värd att vara omtyckt.

Listan på alla sätt jag har provat för att komma undan min egen inre kritiska röst kan göras otroligt lång. Det är inte något jag är stolt över direkt, men jag har bland annat tränat stenhårt, svultit mig själv, hållit mig undan, undvikit fester, undvikit människor, slutat gå ut och dansa, skilt mig, gått i terapi, jobbat för mycket, disputerat, läst mängder av självhjälpsböcker, skrivit massor av dikter, kritiserat andra, ställt höga krav, gått in i destruktiv relation, tagit på mig stora uppdrag, önskat att jag ska hamna på sjukhus, jämfört mig med andra, …

Det tog lång tid innan jag upptäckte min inre kritiker. Jag trodde att jag hade dålig självkänsla, men det stämde inte riktigt. Så småningom upptäckte jag att det handlade mer om en negativ självbild och en djupt liggande rädsla att inte duga och att bli lämnad ensam. Trots att jag verkligen sökte bekräftelse och uppskattning försvann komplimanger som genom ett stort svart hål. Jag har inte kunnat hålla kvar dem eller tro på dem. Däremot har minsta negativa eller kritiska påpekande envist bitit sig fast. Min osäkerhet har skapat mycket oro, missförstånd och tårar.

Det är ganska längesedan jag förstod att jag behövde täppa till mitt svarta hål på något sätt, men jag visste inte hur. Nu har jag hittat verktygen. Receptet heter självmedkänsla. Det låter enkelt; det handlar om att vara i nuet (och inte låta oro, tankar och fantasier dra iväg med en), att vara snäll mot sig själv (istället för att kritisera) och att inse att alla människor misslyckas ibland. Att känna sig kritiserad och försöka undkomma de känslorna är en del av vad det innebär att vara människa. Det handlar om att ge sig själv inre bekräftelse snarare än att söka efter yttre (och är inte riktigt lika enkelt som det låter).

Första steget var att acceptera att jag har lurat mig själv så länge. Jag begrep helt enkelt inte bättre. Nu när jag har fått syn på det kan jag göra något åt det och börja leva efter mina egna värderingar. Om jag lever det liv jag själv vill leva och någon inte gillar det, då kan jag ta det. Men om jag lever för att bli omtyckt och inte blir det är risken stor att jag far illa.

Många av oss som växte upp under 50- och 60-talet fick säkert självkritik på köpet med uppfostran. Den inre kritiska rösten har bitit sig fast och gör att vi fortfarande tvivlar på oss själva. Men självkritik är sannolikt inte en generationsfråga. Snarare är det kanske den inre kritikern som förenar oss alla. I dagens samhälle skapar ständiga jämförelser en känsla av osäkerhet. Kroppsfixerad reklam, ständiga statusuppdateringar och lyckliga bilder i sociala medier. Jämförelseparadoxen slår hårt; du ska vara som alla andra och samtidigt vara perfekt. Det finns ett stort behov av en egen inre varm och vänlig röst.

Det gamla bibliska talesättet att ”du ska älska din nästa så som dig själv” behöver revideras. Flygvärdinnornas uppmaning är mer relevant: ”Ta först på din egen mask, hjälp därefter andra”.

Moraltant #metoo

#Metoo blev en global folkrörelse. Så många kvinnor som vågar stå upp, sida vid sida och säga ifrån. Efter decennier av tyst acceptans. Det är verkligen på tiden att ta tillbaka rätten till självbestämmande över sin egen kropp, både vad gäller ord, bild och handling.

Jag läste en klarsynt krönika av Louis Herrey som påpekar att det döljer sig en dubbelmoral i frågan kring #metoo. Vi tycker inte det är OK när ovälkomna händer tar sig friheter, men reagerar inte nämnvärt, eller till och med stödjer den kultur som bidrar till att lägga grunden för ett oacceptabelt beteende. Det kan handla om låttexter, musikvideor eller reklam som objektifierar och nedvärderar kvinnor. Det tycks nästan som om ingen lyssnar eller ser. Många tänker säkert att de inte bryr sig, men i själva verket är risken stor att vi påverkas utan att vi själva förstår hur eller vad det kan få för konsekvenser.

Min uppfattning är att gränsen har smygförflyttats under flera år. Syftet med att anspela på sex och kvinnan som lovligt villebråd är säkert att synas och sticka ut, men effekten blir snarast en dålig smak i munnen. Från avklädda underklädesmodeller i kolossalformat längs gatorna till ”Melodi-fucking-festivalen 2017”, där både programledare och artister verkade ha ett bristande ordförråd. Genom att använda engelska termer skapas en skenbar distans till betydelsen. Det låter fräckt och trendigt snarare än vulgärt, onödigt och helt fel i sammanhanget.

Det finns forskning som visar att sex i marknadsföring nästan enbart tilltalar män, medan kvinnor är negativt inställda. Sex säljer inte mer produkter. Då kan man fundera över varför vissa klädkedjor väljer att använda avklädda modeller för att sälja trosor och bh?!

Sex är lockande, spännande, härligt och roligt, men bara när villkoren är lika och förutsättningarna rättvisa. Sex är också en av de mest ansvarsfulla handlingar vi kan ägna oss åt. Tänk att få förtroendet att komma så nära en annan människa. Någon som vågar vara sårbar och som jag vågar vara sårbar inför. Sex handlar om att ge och att få, aldrig om att ta utan lov.

Vi behöver uppmärksamma och synliggöra alla kränkningar och trakasserier, men vi behöver också aktivt ta ställning emot sexistisk propaganda och reagera när gränserna flyttas. Vi har ett ansvar gentemot våra och andras barn. De ser det vi ser och hör det vi hör, men har inte alltid möjlighet att förstå och skilja ut sunda och osunda värderingar. Vi behöver vara många som visar hur vi vill att världen ska se ut och som lever efter de sunda värderingarna. Det är inte en könsfråga.

Många män har hängts ut och fått sin karriär, sitt liv och sina relationer förstörda genom kampanjen #metoo. Andra är säkert oroliga för vad som skulle kunna sägas om dem och vad som kan hända om sanningen kommer ut. Ytterligare några verkar helt immuna och har inte för avsikt att ändra sitt beteende på grund av några rubriker eller tillkännagivanden. Den sistnämnda gruppen är svår att komma åt. Rötägg och psykopater kommer alltid att finnas, i alla sammanhang. Men genom att tala om vad de gör kan vi lära oss att känna igen dem på långt håll och undvika dem.

När jag växte upp fick jag lära mig att inte göra något mot andra om jag inte ville att de skulle göra så mot mig. Det är en måttstock som håller ännu. Visst har jag gjort saker som jag inte borde och sagt saker som jag har ångrat. Det innebär inte att det är fritt fram att göra det igen och igen. Min intention är att bli bättre på att vara sann mot mig själv och leva ett liv som jag är stolt över.

Som tantbloggare kan jag ta risken att uppfattas som en gammalmodig moraltant. Jag står för mina åsikter och den som tycker det är mossigt är välkommen att diskutera.

Mon mor sa tidigt åt mig att akta mig för karlar. Jag minns inte hur gammal jag var då, men jag har funderat mycket över vad hennes generaliserande moralpredikan egentligen stod för. Hon menade att ”de är likadana allihop, bara ute efter en enda sak”. Jag misstänker att hon talade av en egen besk erfarenhet och hade kunnat var en del av #metoo-kampanjen. Hennes ord har fått mig att vara på min vakt, men jag har ändå inte varit förskonad. Däremot har jag känt skuld och skam. Jag vågade aldrig protestera och aldrig berätta. Det stod andra vuxna runt omkring som inte sa något, utan bara flinade lite. Det hände mer än en gång. Gubbarna som tafsade och nöp mig i mina ömma flickbröst såg ut som om de hade gjort det förut och gjorde det som om det var deras rättighet.

Jag har haft en stor misstro mot män under många år. Min mor lärde mig tyvärr aldrig att jag har rätt till min kropp och att njuta av den.

Tack och lov är alla män inte likadana. Vi borde vända ryggen åt dem som beter sig illa och istället lyfta fram och rikta strålkastarljuset på de män som (förhoppningsvis) utgör en majoritet. De som, liksom mannen i mitt liv, vill väl, gör gott och är kärleksfulla. Han får mig glad och vill inget hellre än att jag ska må bra. Han är tålmodig, lyhörd, varm och känslig. Med honom är jag trygg.

Under tiden

”Var god vänta”. Oavsett om det är en anonym röst i telefon eller en outtalad uppmaning att vänta på min tur innan jag kan gå på bussen, köpa pålägg i charken eller passera vägarbetet kan jag känna en viss stress över att vara tvungen att stanna upp, trots att jag är på väg.

Väntetid upplevs i allmänhet irriterande, onödig och något som bör undvikas. Somliga tar till alla tänkbara medel för att slippa vänta och komma före i kön. I slutänden blir vinsten ofta marginell i relation till den irritation och stress som tilltagen orsakar, inte minst hos omgivningen. Vi är dåliga på att planera in väntetid, trots att den alltid finns där. Ju minder marginaler, desto större olust och stress. Det man gör ’under tiden’ är något man gör ’så länge’. Så länge. Det signalerar att väntan är lång. Exakt hur lång har vi oftast ingen aning om. Att inte veta skapar ytterligare stress.

Det är lätt att tro att man inte gör något när man väntar. Men, hur gör man för att inte göra något?! Min vanligaste sysselsättning under väntetid är att gräma mig eller oroa mig, helt i onödan, över det som redan har hänt eller det jag tror kan hända. (”Typiskt! Varför körde jag denna vägen?! Nu kommer jag garanterat för sent och allting blir skit!”) Saker jag ändå inte kan påverka. Det är meningslöst slöseri med tid.

Egentligen är väntetiden välkommen. Ett tillfälle till vila för den jäktade. Nu börjar jag bli bättre på att planera för den och använda den mer konstruktivt: jag kan lyssna på radio, påminna mig själv om att ändra tiden hos tandläkaren, öva mitt minne, komma på vad jag ska laga till middag, fundera ut hur jag ska göra någon glad eller bara blunda och vila en liten stund. På så sätt blir jag både lugnare och har fått mer uträttat när jag väl kommer fram i telefon-, butiks- eller bilkön. En kö kan vara precis det som behövs för att få tillfälle att hämta andan, landa och komma ikapp mig själv.

Begreppet ”under tiden” kan tolkas som att tiden är något som är ovanför eller överordnat. Tiden är sammanhängande och en del av den är väntetid. Livet pågår under tiden. Det jag vill ha ut av livet är det jag ska göra ’under tiden’.

Det finns många studier som har undersökt vad människor ångrar på ålderns höst. De flesta människor ångrar att de jobbade för mycket, ägnade för lite tid åt familj och vänner och att de inte följde sina egna drömmar. Att ångra är meningslöst. Det går inte att ändra det som redan är gjort. Varför inte leva livet nu, under tiden, så att jag inte behöver ångra det när jag blir gammal. Se till att göra det jag vill. Om glappet mellan det jag vill och det jag gör är för stort riskerar jag att ångra att jag inte levde det liv jag egentligen ville.

Många stora tänkare och författare har sagt kloka saker om att följa sitt hjärta. En av mina favorittänkare är Nalle Puh (eller kanske snarare A. A. Milne). Hans lite underfundiga filosofi är att ”den som inte vet vart han är på väg riskerar att hamna någon helt annanstans än han hade tänkt sig” och ”om du inte vet vart du är på väg är det ingen idé att du skyndar dig. Du vet ju ändå inte när du är framme”.

Jag kan varmt rekommendera boken Lyckofällan av Russ Harris. Där finns många tänkvärda exempel på hur man själv kan skapa det liv man vill leva. En som inspirerats av Harris är Nina Åkestam, som i sin bok Meningen med hela skiten har skapat kontakt med sin 85-åriga inre tant. Det är smart, eftersom det bygger på att leva livet nu så att jag som 85-åring kan säga att jag faktiskt följde mina drömmar. Jag tycker om att tänka på min 85-åriga tant och vad jag kan göra idag som gör henne glad. Hon kommer att vara stolt över mycket av det jag har gjort och gör, men det finns fortfarande saker hon vill berätta som inte har hänt ännu.

Om jag ger mig tid att känna efter vad jag verkligen vill och gör det kommer min inre 85-åriga tant att skrocka belåtet. Vad behöver jag göra för att ha levt ett liv att vara stolt över när jag blir gammal? Det är precis det jag ska ägna mig åt ’under tiden’.