Den som söker han letar

Min far blev arg på mig om jag inte la tillbaka saker där jag tog dem. Det kunde vara en hammare som jag hade lånat bara för att kolla hur många slag som behövdes för att slå i en fyratums spik, eller en sågbock och en rejält lång tvåtumfyra som blev en gigantisk gungbräda. Det var inte avsiktligt slarv att grejorna blev liggande. Oftast blev jag avbruten mitt i aktiviteten, ibland av att mor ropade på mig, andra gånger av nya egna påhitt. Jag tänkte lägga tillbaka grejorna. Sedan. Det var bara det att jag hann glömma bort det. Ända tills far fick ett utbrott för att han hittade grejorna ”slängda” någonstans där inte hörde hemma. Jag nekade ofta, eftersom jag misstänkte att han skulle bli arg. Dessutom hade jag inte alls slängt dem där. Jag hade använt dem och visste precis var de var. Han hade bara inte frågat efter dem och jag hade bara glömt att lägga tillbaka dem.

Som vuxen har jag en annan förståelse för hans utbrott. Hur många gånger har jag inte haft diskussioner med mina egna barn när jag gått för att hämta något som inte ligger på sin plats. Det tar massor av tid att leta. Ineffektivt och irriterande och alldeles för ofta utan resultat. Jag blev både ledsen och upprörd över att hitta min bästa spade bakom uthuset när snön smälte, eller en rutten banan i skolväskan efter sommaren. Tjat och anklagelser hjälpte sällan. De hade, precis som jag när jag lånade hammaren, glömt bort. Det kom annat emellan. Sånt händer.

Nu, när barnen inte längre delar mitt utrymme borde allting ha sin plats. Hur kan då ett par långkalsonger bara försvinna? En vag aning säger mig att jag har lånat ut dem, men jag minns inte till vem. Och ibland hittar jag saker jag inte ens visste att jag hade tappat bort, som plånboken på en hylla i garderoben eller bilnycklarna i badrumsskåpet. Det är bara tur att jag hittar dem innan det blir panik för att jag måste ha dem. Det har hänt att jag har lagt saker på fiffiga ställen ”för att jag ska veta var de är” och sedan kan jag inte hitta dem. Man tycker att de där ställena som jag ska veta var de är borde vara mer uppenbara. Jag är uppenbarligen bra på att gömma grejor.

I garaget finns det några inte helt uppackade flyttlådor kvar. Saker som vi fortfarande inte riktigt har bestämt vad vi ska göra med: skänka, sälja eller slänga. Nu tror jag att vi har hittat de flesta lådorna, men från början var garaget så proppfullt med saker att det knappt gick att se vare sig golv eller hyllor. Sambon har gjort ett jättejobb med sortering och samtidigt har vi fått flera kvadratmeter golvyta. Nu kan man komma fram till tvättkorgen utan problem. Trots det är det fullt möjligt att det fortfarande står någon låda gömd och glömd bakom en matta eller IKEA-påse. Just den lådan kanske innehåller saker jag förgäves har letat efter. De flesta lådor är förvisso prydligt märkta med tuschpenna för att man ska veta vad de innehåller, men ju fler lådorna blev inför flytten desto mindre detaljerad blev texten. De sista lådorna innehöll gott och blandat. Inte skrevs det ”termobyxor” på lådan då. Det kommer jag ihåg, tänkte jag.

Nu har jag snart hittat allt som jag har letat efter. Det är de där långkalsongerna.

Jag är inte riktigt lika ordningsam som sambon. Mina skor står på varandra (läs: ligger huller om buller) och jag stryker aldrig mina kläder förrän jag ska ha dem. Det är inte lönt eftersom garderoben är lite underdimensionerad(!) och jag är tvungen att stoppa in snarare än hänga in kläderna. Men jag vet vad jag har där. Så fungerar mitt kontor också. Det är en enda röra, men jag vet vad jag har. Dock inte alltid exakt var.

Undrar hur mycket tid som går åt på en medelstor arbetsplats för att hitta saker som inte är på sin plats? Och vad den tiden motsvarar i produktionsbortfall, det vill säga pengar?

Problemet kan delvis bero på att vi har för mycket grejor. Redan för 30 år sedan hade en av överläkarna där jag jobbade en t-shirt som drev med prylhysterin. På bröstet stod det med stora bokstäver ”Den som har flest prylar när han dör vinner”. Det hinner samlas mycket grejor om man har bott på samma ställe i många år. Ju mer utrymme desto mer saker. Själv är jag ingen samlare och mina flyttar har hjälpt mig att rensa och röja. De flesta av de prylar jag har kvar har jag av en anledning oavsett om det är nostalgi, estetik eller nytta. Jag vill gärna ha utrymme, men trivs bättre med fria ytor än överflöd. Det är lättare att hitta då.

Kommentera gärna vad just du tycker och tänker om detta