Oväntat bra

Ibland blir det inte alls som jag har tänkt mig. Delvis kan det bero på att jag har för höga, ibland till och med orealistiska, förväntningar. Men, under det senaste året har jag flera gånger blivit glatt överraskad av att utfallet har blivit mycket bättre än jag kunde föreställa mig. Det beror förmodligen varken på tur eller slumpen, utan på att jag har vågat släppa kontrollen över det jag inte kan kontrollera.

Jag har trott att koll och planering bidrar till att jag slipper bli obehagligt överraskad. Paradoxalt nog är det precis tvärtom; Jag kan aldrig bli positivt överraskad så länge jag försöker behålla kontrollen. I bästa fall, om allt klaffar, blir det som jag föreställde mig, aldrig mer.

Förväntningar baseras på det vi tror oss kunna veta, aldrig det oväntade. För mig blev det tydligt när barnen var små och vi frågade dem vart de ville åka på semester. Om vi hade varit på Legoland föregående år svarade de att de ville åka till Legoland igen. Det var den semester de kom ihåg och de kunde inte föreställa sig hur något annat skulle kunna vara bättre, eller mer spännande. Erfarenheten begränsar förväntningarna och därmed önskningarna.

Det är gott och väl om jag är nöjd som det är, eller om jag är i en situation där det inte finns utrymme för något risktagande. I andra sammanhang kan jag missa mycket genom att, ofta omedvetet, sätta upp gränser för vad som kan hända. Gränser är till för att kontrollera och därmed undvika oönskade händelser. Om jag gör som jag alltid har gjort får jag samma resultat som jag alltid har fått. Det är tryggt. Men, gränserna som hindrar det oönskade hindrar även det som är positivt. Om dörren är låst kommer varken vänner eller fiender in.

För att våga kliva ut ur min bekvämlighetszon måste jag ha en viss stabilitet och trygghet i tillvaron. När hela världen gungar är det inte läge att släppa taget någonstans, tvärtom. Först måste jag må bra.

När jag står stadigt på mina egna ben och vet vad som innerst inne är viktigast för mig kan jag gradvis släppa taget. Då öppnar jag dörren för alla sorters överraskningar, även de glada. Jag kan lita på magkänslan och behöver inte planera exakt vad jag ska göra eller hur jag ska göra det, utan kan först fråga mig själv varför? Ska jag göra det här alls? Ger dig mig mer av det som verkligen är viktigt i livet?

Mitt ”varför” är en riktning som jag korrigerar kursen efter, ungefär som kompassriktningen för ett fartyg. Norr är alltid åt samma håll och fartyget måste ständigt justera och manövrera mot strömmar, vind och vågor för att hålla kursen. Om man inte följer sin egen inre kompass och frågar sig om varje steg är i rätt riktning riskerar man att hamna fel eller gå vilse.

När min värld har skakat borde jag ha stannat upp för att känna efter och hitta balansen igen. Men, eftersom jag har en prestationsbaserad självkänsla har jag trott att jag skulle komma efter om jag stannade. Jag gav mig inte tiden att stanna upp, utan lyssnade på andra i tron att jag kunde följa dem och ändå hamna rätt. Jag drogs in i deras magnetfält och hamnade vilse. Genvägar är som bekant senvägar. Dessutom kan det vara livsfarligt att komma ur kurs.

När min riktning, mitt ”därför”, är inställd efter mina egna värderingar ändrar den sig inte. Det ger en helt annan slags trygghet än den kontrollerande. Jag vet att jag hamnar rätt, även om jag inte vet exakt vilken väg jag kommer att ta. Genom att lyssna inåt och kontinuerligt justera kursen hinner jag inte hamna på avvägar och jag kan upptäcka nya saker längs vägen, sådant som jag inte känner till ännu och därför inte kunde förvänta mig. Målen finns längs vägen, men jag måste inte stanna vid dem. Det finns mer att uppräcka.

Om jag tror att jag måste nå ett visst mål, innan jag kan njuta eller uppleva det jag helst önskar, riskerar jag att fullständigt missa alltihop. Jag kanske aldrig hittar dit, eller så börjar det regna, eller så blir alltihopa inställt på grund av sjukdom. Varför förbanna vintern istället för att ta vara på de soliga dagarna?! Livet är här och nu och jag kan njuta idag.

”Visst finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd” (Karin Boye)

Kommentera gärna vad just du tycker och tänker om detta