Den som söker han letar

Min far blev arg på mig om jag inte la tillbaka saker där jag tog dem. Det kunde vara en hammare som jag hade lånat bara för att kolla hur många slag som behövdes för att slå i en fyratums spik, eller en sågbock och en rejält lång tvåtumfyra som blev en gigantisk gungbräda. Det var inte avsiktligt slarv att grejorna blev liggande. Oftast blev jag avbruten mitt i aktiviteten, ibland av att mor ropade på mig, andra gånger av nya egna påhitt. Jag tänkte lägga tillbaka grejorna. Sedan. Det var bara det att jag hann glömma bort det. Ända tills far fick ett utbrott för att han hittade grejorna ”slängda” någonstans där inte hörde hemma. Jag nekade ofta, eftersom jag misstänkte att han skulle bli arg. Dessutom hade jag inte alls slängt dem där. Jag hade använt dem och visste precis var de var. Han hade bara inte frågat efter dem och jag hade bara glömt att lägga tillbaka dem.

Som vuxen har jag en annan förståelse för hans utbrott. Hur många gånger har jag inte haft diskussioner med mina egna barn när jag gått för att hämta något som inte ligger på sin plats. Det tar massor av tid att leta. Ineffektivt och irriterande och alldeles för ofta utan resultat. Jag blev både ledsen och upprörd över att hitta min bästa spade bakom uthuset när snön smälte, eller en rutten banan i skolväskan efter sommaren. Tjat och anklagelser hjälpte sällan. De hade, precis som jag när jag lånade hammaren, glömt bort. Det kom annat emellan. Sånt händer.

Nu, när barnen inte längre delar mitt utrymme borde allting ha sin plats. Hur kan då ett par långkalsonger bara försvinna? En vag aning säger mig att jag har lånat ut dem, men jag minns inte till vem. Och ibland hittar jag saker jag inte ens visste att jag hade tappat bort, som plånboken på en hylla i garderoben eller bilnycklarna i badrumsskåpet. Det är bara tur att jag hittar dem innan det blir panik för att jag måste ha dem. Det har hänt att jag har lagt saker på fiffiga ställen ”för att jag ska veta var de är” och sedan kan jag inte hitta dem. Man tycker att de där ställena som jag ska veta var de är borde vara mer uppenbara. Jag är uppenbarligen bra på att gömma grejor.

I garaget finns det några inte helt uppackade flyttlådor kvar. Saker som vi fortfarande inte riktigt har bestämt vad vi ska göra med: skänka, sälja eller slänga. Nu tror jag att vi har hittat de flesta lådorna, men från början var garaget så proppfullt med saker att det knappt gick att se vare sig golv eller hyllor. Sambon har gjort ett jättejobb med sortering och samtidigt har vi fått flera kvadratmeter golvyta. Nu kan man komma fram till tvättkorgen utan problem. Trots det är det fullt möjligt att det fortfarande står någon låda gömd och glömd bakom en matta eller IKEA-påse. Just den lådan kanske innehåller saker jag förgäves har letat efter. De flesta lådor är förvisso prydligt märkta med tuschpenna för att man ska veta vad de innehåller, men ju fler lådorna blev inför flytten desto mindre detaljerad blev texten. De sista lådorna innehöll gott och blandat. Inte skrevs det ”termobyxor” på lådan då. Det kommer jag ihåg, tänkte jag.

Nu har jag snart hittat allt som jag har letat efter. Det är de där långkalsongerna.

Jag är inte riktigt lika ordningsam som sambon. Mina skor står på varandra (läs: ligger huller om buller) och jag stryker aldrig mina kläder förrän jag ska ha dem. Det är inte lönt eftersom garderoben är lite underdimensionerad(!) och jag är tvungen att stoppa in snarare än hänga in kläderna. Men jag vet vad jag har där. Så fungerar mitt kontor också. Det är en enda röra, men jag vet vad jag har. Dock inte alltid exakt var.

Undrar hur mycket tid som går åt på en medelstor arbetsplats för att hitta saker som inte är på sin plats? Och vad den tiden motsvarar i produktionsbortfall, det vill säga pengar?

Problemet kan delvis bero på att vi har för mycket grejor. Redan för 30 år sedan hade en av överläkarna där jag jobbade en t-shirt som drev med prylhysterin. På bröstet stod det med stora bokstäver ”Den som har flest prylar när han dör vinner”. Det hinner samlas mycket grejor om man har bott på samma ställe i många år. Ju mer utrymme desto mer saker. Själv är jag ingen samlare och mina flyttar har hjälpt mig att rensa och röja. De flesta av de prylar jag har kvar har jag av en anledning oavsett om det är nostalgi, estetik eller nytta. Jag vill gärna ha utrymme, men trivs bättre med fria ytor än överflöd. Det är lättare att hitta då.

Bättre lite skit i hörnen

Att dammsuga kan göra mig rent ut sagt förbannad. Jag skjuter upp det i det längsta, men till sist står jag inte ut längre med grus, gräs, damm och kaffesump på golvet. Det stör husfriden och koncentrationen och efter ett par dagar är det dags att anta utmaningen. Jag samlar mig, öppnar motvilligt städskåpet och förbereder mig på en match. Dammsugaren testar mitt tålamod genom att dåna, väsnas, fastna, skramla, bråka och dra i sig sockar och gardiner. Varför är röret för långt och för stelt? Varför är sladden alltid för kort? Det är omöjligt att komma åt under soffan utan att behöva möblera om. Trösklar och vägglister bär tydliga märken efter eländet. Jag tror faktiskt att jag hatar dammsugaren.

Den förra jag hade var ganska OK. Den var liten, lätt och rund vilket gjorde att den smidigt följde efter mig genom rummen. Dammsugarröret var uppdelat i flera led och enkelt att förkorta när jag behövde komma åt där det var trångt. Vi hade lärt oss att samarbeta hyggligt. Men så dog den bara. Full av skit antagligen, inte bara i påsen.

Då kom sambons gamla trotjänare fram och plötsligt kom jag ihåg varför jag inte ville städa hemma hos honom. Den är tung, stor och fruktansvärt otymplig. Det är inte städningen som är jobbig, det är dammsugaren! Det spelar ingen roll hur bra den suger om den inte är samarbetsvillig. Efter en match med den är jag fullständigt genomsvett.

Dammsugaren uppfanns av en engelsman, en Cecil Booth 1901. De första modellerna drevs av bensin och drogs av en häst (på utsidan får man förmoda). På Tjolöholms slott finns ett sådant åbäke att beskåda. Den gör mig tillfälligt mer vänligt sinnad till min egen. Svenska Elektrolux var tidigt med i utvecklingen av elektriska versioner. De lär ha kunnat användas till att fjälla fisk, föna håret och rykta kor med. Jag minns en turkos liten tunna som bars runt och senare en lilafärgad långsmal trotjänare på hjul som mor drog omkring med. Den blåste varm luft, var lockande att sitta på och slangen verkade längre än sladden. Om man flyttade slangen kunde man ha den att rensa lingon med, genom att blåsa bort blad och barr.

Som nygift och  nybliven husägare behövde jag inte vänta länge innan det kom en livs levande dammsugarförsäljare. Instinktivt var jag på min vakt. Nej tack! Men när han erbjöd sig att dammsuga mattan och sängen fick han komma in. Det skadar säkert inte att få det gjort. Det visade sig att han inte sålde dammsugare utan en städmaskin. En sådan som man har sett i serietidningar och på amerikanska filmer, där man håller käckt i ett handtag och liksom för hela dammsugaren fram och tillbaka och där påsen hänger direkt på handtaget. Den kostade som en liten bil och kunde till och med tvätta mattor.

Jag hoppas fortfarande att han hade manipulerat de filter som han använde när han visade skillnaden mellan min dammsugare och städmaskinen. Det blev ingen affär då, men min ex-man blev intresserad (det är nåt med män och maskiner) och köpte så småningom en begagnad. Det var ett monster, tung och öronbedövande. Den sög bra, men vi använde inte specialfunktionerna särskilt ofta, typ aldrig, och det var en lättnad när motorn till slut skar så jag fick en tystare, lättare och smidigare maskin.

Centraldammsugare har många fördelar. Den är ett försök att hålla själva maskinen, påsen och oväsendet utanför. Tanken är inte dum, men om slangen är så lång att det tar emot att brottas med den om man bara vill dammsuga lite snabbt i hallen. Längden på slang och rör försämrar dessutom sugkraften så att gruset ofta ligger kvar på golvet. Jag är inte frälst.

Robotdammsugare är min grej! Vi har en liten variant som är ganska underhållande att titta på. Han (det är en han, han heter Jens) kommer in under de flesta möbler, men han  trasslar in sig i sladdar, man måste lyfta honom över trösklar, batteriet räcker inte så länge och han har lite svårt för mattor. Trots det hinner han samla upp mycket saker med sina små borstar. Utom i hörnen, där ligger skiten kvar. Snart kanske han får en storebror.

Dagens i-landsproblem

Vad ska vi äta? Jag tror att det kan vara den vanligaste frågan i vårt hem. Tänk att det kan vara så svårt?! Vi kan i princip välja precis vad vi vill. Fast det är väl just det som är problemet. Då måste vi känna efter vad vi är sugna på och komma överens. Helst ska det också vara något som vi har hemma och som inte kräver för mycket tid i köket, eftersom vi ofta är hungriga redan när vi börjar fundera. Jag tror det heter planering, det där som vi inte är så bra på.

Mat var både enklare och tråkigare när barnen var små. Då lagade jag alltid maten, eftersom barnens far tyckte att han var bäst på andra saker och jag var bäst i köket. Det betydde också att jag ofta var ensam om att bestämma vad vi skulle äta, skriva inköpslista, handla och packa upp. Jag minns att jag sneglade avundsjukt på par som handlade tillsammans och såg ut att tycka att det var den naturligaste sak i världen att diskutera om de skulle välja spagetti eller tagliatelle.

Eftersom vi bodde lite ”off” passade jag på att veckohandla när jag var på väg hem från jobbet. Det kändes mest rationellt för att spara tid och bensinpengar. Det var kanske inte så smart egentligen, eftersom jag ofta var både hungrig och trött redan när jag kom till affären, för att inte tala om när jag kom hem. Att packa upp och trycka in allt i skåp och lådor var nästan det värsta. Helst skulle maten redan varit på bordet, eftersom klockan var mycket och alla var hungriga eller på väg till någon träning.

Veckomenyn var relativt enformig. Mina barn tyckte att pasta och köttbullar måste serveras minst en gång i veckan. Rätten varierades genom att välja pastaskruvar, pastasnäckor, pastahjul eller makaroner, som dessutom kunde stuvas. Jag delade inte deras uppfattning, men eftersom jag gärna ville att de skulle äta var det enklast att laga den mat de ville ha. Spagetti och köttfärssås, pasta med lime och pestokyckling, pasta med skinksås, pannkakor och en fiskgryta med dragon och purjolök var andra rätter som gick hem och därför ofta stod på bordet. Jag äter fortfarande gärna pasta, men annars lämnade dessa rätter repertoaren så snart jag inte behövde ta hänsyn till barnens smaklökar.

Förr, för inte alltför länge sedan, kunde man nästan enbart uppleva nya smaker och maträtter genom att resa. Varje nytt land bjöd på något nytt för den som vågade prova och ju längre bort desto mer exotiskt. Sedan kom det specialbutiker som importerade konstiga kryddor och varor från andra världsdelar. Såna butiker fanns inte överallt och det var lite av en upplevelse att gå in i dem. Mycket såg spännande ut och jag kunde bara fantisera om vad råvarorna skulle användas till. Personalen var hjälpsam, men inte alltid så bra på svenska eller engelska. Ofta var man tvungen att köpa stora förpackningar av flera olika saker för att kunna komponera en ny, spännande rätt. Öppnade förpackningar stod i vägen i skafferiet, i månader och år.

Nu kan man i princip köpa mat från hela världen i vilken butik som helst. På gott och ont. Det borde ju betyda att variationsmöjligheterna blir enorma. Men ofta väljer vi det vi vet att vi tycker om, och när vi handlar basvaror och fyller på skafferiet blir det ungefär samma saker varje gång. Inte så konstigt att det ibland känns svårt att hitta inspiration i matlagningen. Jag hörde någon forskare som sa att ett hushåll har ungefär 20 rätter som rullar på repertoaren.

Idén med färdiga matkassar är inte dum. Det jag gillar bäst med konceptet är just möjligheten att få prova nya saker och att mängden råvaror är uträknad så att det inte ska behöva blir en massa halvfulla förpackningar över. Om matkassen dessutom kommer hem på trappan slipper vi trängas i affären, trötta och hungriga. Trots alla fördelar har jag aldrig testat.

Hittills har vi aldrig behövt vara hungriga så länge, även om lusten och inspirationen tryter ibland. Vi har frysen full av mat och med lite planering och receptsök kan inköpslistan kompletteras så att vi kan laga festmat hemma. Vi turas om och hjälps åt med matlagning, dukning och disk. På måndagar och onsdagar har vi ”hälsodagar” (tidigare kallade sambon dem för fulmåndag och fulonsdag, men jag tycker att ”hälsomåndag” ger en bättre mental inställning). Då tränar vi och lägger inte så mycket känsla i matlagningen. Däremellan är det Guldtisdag. Det kan betyda att vi får en förrätt, eller dukar lite extra fint, eller köper något extra gott. På torsdag är det ”lillefredag” och sedan är det helg. Varje dag kan bli en fest, om vi vill och orkar.

Jag improviserar ganska friskt i köket och är utnämnd till Såsdrottning. Det förpliktigar, men så länge jag själv tror att jag kan brukar det bli riktigt bra.  Med tanke på att sås var min sämsta gren i köket för några år sedan är jag ganska stolt över min nya titel. Nackdelen med improvisation är att de gånger det blir riktigt bra vet jag inte hur jag gjorde. Å andra sidan blir det en överraskning varje gång.