Samtyckeslag och sommarpratare

Jag lyssnar ofta och gärna på Sommar och Vinter i P1. Ibland blir jag less på allt självömkande, men det händer att jag hör någon ny låt, får tips om en bok eller en plats som jag vill veta mer om, eller lär mig ett eller annat. Ofta får jag ompröva min uppfattning om en kändis och då och då blir jag helt trollbunden. Katarina Wennstams sommarprat den 6 juli var ett av dem som fångade mig. Jag säger bara Hurra! Halleluja! och Tack! Hon talade med styrka, känsla och erfarenhet om övergrepp på kvinnor och vanföreställningar om män.

Katarina Wennstam är journalist och författare. Även om hennes sommarprogram gav mig känslan att hennes böcker kan ge en besk smak i munnen vill jag gärna ta mig an någon av dem snart. Hennes sommarprat var feministiskt, men på ett tankeväckande, sakligt och sunt resonerande sätt. Om jag hade hört hennes program när jag var tonåring hade jag förmodligen haft ett annat liv. Eller åtminstone en annan syn på sex.

Jag fostrades att vara ”pryd”. Urringat och målade ögon uppskattades inte. Mor berättade för mig att ”karlar vill bara en sak” och att jag skulle akta mig för att ”komma hem och vara på smällen”.  Då var jag inte så gammal och visste knappt hur det gick till att bli på smällen. När jag färgade håret kopparrött, flera år efter att jag hade flyttat hemifrån, tyckte mor att jag såg lättfotad ut. Tänk om mor hade fått höra Katarina Wennstams sommarprogram när hon var ung. Då kanske vi hade haft en annan kontakt och helt andra samtal om män och om kvinnokroppen, hon och jag.

Min mor lyckades på något sätt skrämma mig ganska ordentligt. Karlar är troll. Nu förstår jag ju att hon trodde att hon gjorde rätt, eller åtminstone handlade efter bästa förmåga. Hon ville säkert bara skydda mig. Men rädsla hindrar ofta sunt förnuft. Skönhetsideal och sexism i media förstärkte så småningom min känsla av att inte duga. Jag har varit rädd att bli lämnad för någon med fylliga bröst och djup urringning. Ingen berättade för mig att många män värdesätter någon att skratta och diskutera med. Eller att de flesta män är intelligenta nog att inte tappa allt omdöme och tänka med skrevet så fort de ser en urringning. Ingen pratade om att män och kvinnor har ganska lika känslor och värderingar. Och jag vågade jag inte tro på att verkligheten inte motsvarade vad jag hade hört och sett. Jag blev rädd och misstänksam och aktade mig noga istället för att leva ut och njuta.

Stundtals tvivlar jag fortfarande på mitt värde och tyvärr är jag inte ensam. Osäkerheten finns hos både män och kvinnor.  Visserligen verkar de flesta bli lite tryggare och säkrare med åren, men det kan räcka med en blick lite för länge åt ett annat håll för att starta en lavin av förebråelser och misstankar. Var det en yngre, kurvigare eller mer välsvarvad figur? Det är svårt att försvara sig mot grundlösa anklagelser. Allt du säger kan vändas emot dig och tystnaden kan tolkas som samtycke. Jag har fällt många anklagande kommentarer, men det är oftast min egen rädsla som talar.

Gamla tankemönster är svåra att bli av med. Jag kallar dem för mina spöken. Själv kunde jag så småningom känna igen mina mönster, men jag fick gå i terapi många gånger för att hitta rötterna till rädslan. Det tog åratal. Jag har inte blivit av med dem, men jag är inte så rädd för dem längre och då håller de sig lugnare. Undrar hur livet hade sett ut om jag hade fått med mig en större portion trygghet som liten tjej?

2018 var året då Sverige införde samtyckeslagen. Det betyder att det är straffbart att ha sex om det inte är ställt utom allt tvivel att alla inblandade verkligen vill. Att inte göra motstånd är inte detsamma som att det är OK. Katarina Wennberg uttryckte det i sitt sommarprogram som ”En kvinna som vill ha sex ligger inte still”. Väldigt träffande formulering.  Det handlar inte om att ställa upp eller få det överstökat.

Jag har haft med mig föreställningen att män har ett större behov av sex än kvinnor. Det har blåsts under med rapporter om att män tänker oftare på sex, drömmer oftare om sex och har fler sexuella kontakter. Sanningshalten i dessa påståenden kan jag inte bedöma, men jag är övertygad om att bilden är betydligt mer nyanserad än så. Faktorer som ålder, stressnivå, jobb, sjukdom och familjesituation påverkar sannolikt lusten mer än vilket kön man har. De där rapporterna säger inget om hur livssituationen såg ut för dem som har besvarat frågorna.

I min snedvrängda världsbild var det kvinnan som ställde upp och mannen som blev tillfredsställd, i sängen, på arbetet och i hemmet. Jag har aldrig känt mig bekväm med det. Själv blandade jag karriär med småbarn och för mig var det självklart att barnens far också skulle vara hemma med sjuka barn ibland. Han hade inget emot det, men första gången han skulle vara hemma frågade hans (manlige, oförstående och barnlöse) chef ”Ska du vara hemma? Har du ingen fru?” När jag åkte på en post-doc vistelse till England förskräcktes somliga hur jag kunde lämna barnen. När jag svarade att visst var det jobbigt eftersom jag skulle sakna dem nåt otroligt förstod jag att det inte alls var det de menade. Utan hur deras far skulle klara av att ta hand om dem, alldeles själv. Jag tvivlar på att någon hade kommenterat saken om det hade varit han som hade åkt.

Nu känns den sortens funderingar som stenålder. Fast vem vet hur det var på stenåldern. Då kanske kvinnorna tog för sig både på fällen och fältet.
Att med samtycke och självkänsla få leka, skratta, njuta, ge och ta tillhör definitivt privilegierna i livet.

 

Kommentera gärna vad just du tycker och tänker om detta