(H)järnkoll

När jag mådde som sämst hade jag ingen kraft att vare sig tänka eller göra, men så snart jag började kunna höra fågelkvitter igen fick jag en stark lust att använda min bittra erfarenhet till något bra. Så att jag inte skulle ha mått skit förgäves. Jag funderade på olika alternativ; kanske öppna en retreat, eller ett litet pensionat, där man fick lämna ifrån sig alla elektroniska prylar vid incheckning. Jag kunde hyra in en kock som trollade fram god och vacker mat av lokala råvaror och servera dryck som matchade smakerna på maten. Det skulle finnas böcker att läsa, kartor för promenader, skön musik och mattor för yoga eller avspänning. Några få gäster i taget skulle få bo i vackra ljusa rum med utsikt och en trädgård att njuta av. Ett ställe som jag själv hade velat vara på, för att bara vara.

En annan tanke var att erbjuda mig att lyssna empatiskt på människors bekymmer under en promenad. Låta dem få tala till punkt och prata om sådant som envisades med att störa tankarna. Genom att samtala under en promenad, på avtalad tid oavsett väder, skulle de kunna höra sina egna tankar och samtidigt få frisk luft, dagsljus och energi till hjärnan. När tankarna väl hade klätts i ord kanske människorna till och med kunde släppa taget om alla bekymmer om förr och framöver och på så sätt göra plats för stundens synintryck och ljud. Nya intryck – nya känslor.

Ibland tänkte jag att jag hade kunnat göra nytta i skolan, genom att prata med killar och tjejer om känslor inför sig själv. Om självkänsla och självmedkänsla. Det är svåra grejor att prata om men det hade säkert varit intressant och jag hade garanterat lärt mig massor som jag hade behövt kunna för längesedan.

Min lust att berätta för andra människor om mina erfarenheter, för att i bästa fall inge lite hopp, förståelse eller väcka igenkänning hos den som kommit i närheten av något liknande var stor. Och den har aldrig riktigt gått över. Kanske kan jag hjälpa någon. Jag har inga svar eller lösningar, men jag vet hur det kan vara när man inte kan förmå sig att gå ur sängen för att det inte finns någon mening med det. Eller när det enda man får gjort på en dag är att äta frukost. När man har glömt alla koder och inloggningar på en gång, inte förstår vad man läser, inte kan föra ett samtal utan att tappa tråden, gråter utan att begripa varför och är så trött att man inte orkar vara uppe men ändå inte kan sova. När kroppen strejkar för att huvudet är fullt av tjära.

För ett tag sedan såg jag en annons efter (H)järnkollambassadörer. Man sökte personer som ville dela med sig av sina erfarenheter av psykisk ohälsa för att öka öppenheten och minska fördomar i samhället. Någon som vågade prata om hur det kan vara att må psykiskt dåligt. Det kändes som att det stod mitt namn på den platsen. Jag sökte in och kom in på ett bananskal, tack vare ett återbud. Det kändes verkligen som en vinstlott och jag är väldigt spänd på vad det här kan ge för ringar på vattnet. I veckan var jag på grundutbildningen för ambassadörer. Vilken fantastisk samling hjältar! Femton personer med olika erfarenheter och diagnoser. De personliga och fascinerande berättelser som jag fick höra väcker känslor och berör på djupet. Två helt oförglömliga dagar.

Det finns cirka 250 aktiva (H)järnkollsambassadörer och de kan bokas via (H)järnkolls hemsida. Själv hoppas jag få komma ut bland doktorander, studenter och kanske gymnasieelever. Och varför inte även bland professorer och lärare. Det var i den världen jag brände ut mina batterier och jag lärde mig mycket mer än bara att forska i den miljön. Inte enbart positiva saker. Men jag vill också gärna tala till ungdomar och föräldrar om krav och prestationer, kroppsfixering och ätstörningar. Eller till chefer, medarbetare, vårdpersonal, anställda på Försäkringskassan och allmänheten. Kort sagt pratar jag gärna till den som vill lyssna. I det sammanhanget har jag inga problem med att vara introvert. Som (H)järnkollsambassadör kan man vara precis som man är: olika.

Nästa liv

I mitt nästa liv skulle jag kunna tänka mig att kläckas som höna. En sån där brun, tjock, lite hemtrevlig som skrockar förnöjt för sig själv när hon sprätter med sina hönsafötter i jorden. För jag skulle såklart vara en frigående höna. Helst vill jag bo hos ett äldre par för att slippa bli jagad av småbarn. Min värdfamilj tycker att det är mysigt att ha mig gående i trädgården. Jag vill ha någonstans att gå in när det är dåligt väder, eller när jag vill sova tryggt om nätterna. Annars kan jag visst tänka mig att sova uppflugen i ett träd eller en buske också, men bara när jag själv känner för det.

Det vore fint om mitt värdpar har en rejäl hönsgård, men helst vill jag förstås ha tillgång till hela tomten. Jag tänker mig en lummig, lite vildvuxen trädgård. En naturtomt med gott om kryp och frön av alla möjliga slag. Där krafsar jag för att hitta godsaker och en gång om dagen får jag färskt vatten och näringsrikt foder av människorna jag bor hos. Jag lägger ägg förstås. Stora, bruna och goda med en guldgula i mitten. Förmodligen har jag några systrar omkring mig, som ägnar dagarna åt ungefär samma saker som jag. Vi sandbadar, pickar, sprätter och värper.

Det vore kul om det fanns en schysst tupp. Han får gärna vara ståtlig, med en praktfull stjärt i snygga färger. Han har guld i strupen men galer inte i onödan. Med honom känner jag mig trygg. Vi har förmodligen en bra och kravlös relation. Han gillar mig precis som jag är och vi har sex när vi har lust. Han är rättvis och har bra hand om oss alla och delar gärna med sig när han har hittat något gott. Han varnar när han ser duvhökens silhuett så att vi hinner springa i säkerhet allihop. Förvisso tycker han att det roligare att göra kycklingar än att fostra dem, men jag tar så gärna hand om dunungarna.

Jag tänker mig livet som höna som tämligen bekymmersfritt och skönt. Det finns inte så mycket att hålla reda på och inte så många orosmoment. Det gör inte så mycket om jag är lite korkad.

Ett annat tänkbart liv är som ko. Ännu ett husdjur i människans tjänst, men jag kan ändå känna mig nyttig där jag går och betar. Samtidigt som jag blir mätt i alla fyra magarna hjälper jag till att hålla sly och gräs nere. Jag är nog hellre en amko än en mjölkko. Jag vet inte, men jag tror att det känns lite kymigt att bli mjölkad, ett par gånger om dagen dessutom. Att passa tider är inte min grej. Dessutom vill jag inte att man tar min kalv ifrån mig.

Som amkor får vi, jag och min flock, gå ute hela sommaren. Människor stannar och tittar på oss. Det är lika fridfullt som det ser ut där vi går på en sluttning med milsvid utsikt och träd att söka skugga under när solen blir för varm. Det är skönt om det regnar då och då. Då vänder vi rumpan åt det dåliga vädret och tar en ordentlig dusch. Varje år får vi besök av en ny stilig tjur som bonden har skaffat åt oss. Bonden har ett stort hjärta och förstår att vi mycket hellre har 7-800 kilo på ryggen en liten stund än en plasthandske i baken. När vi har bekantat oss lite, tjuren och jag, känns det naturligt med intimt umgänge.

Livet som ko är oftast lugnt och behagligt. Den ena dagen är ungefär likadan som den andra. Sova, äta, idissla, vila, äta och idissla. Flugorna och bromsarna är ett gissel förstås. Svansen är bra men lite för kort och öronen är alldeles för små för att hålla flygfäna borta. Då är det gott att hjälpas åt. Vi står skavfötters sida vid sida och låter svansarna göra jobbet åt varandra.

Som höna och ko lever jag i nuet och bekymrar mig inte för morgondagen. Ett lugnt och jordnära liv med harmoni, närhet och trygghet. En annan variant är ett fritt liv bland molnen, som örn. Den vilda naturen och jag lever i ett ömsesidigt nära förhållande och jag har inte många fiender. Det är främst människan jag behöver se upp med. Hennes restprodukter och obetänksamma användande av naturens resurser utgör ett större hot än hon själv. För henne är jag nämligen fridlyst och hon måste åtminstone bokstavligen se upp till mig. Oftast blir jag bemött med vördnad och respekt.

Det är lätt att föreställa sig den mäktiga känslan att flyga över skogar och hav och jag tror att förmågan att upptäcka ett skrovmål många hundra meter nedanför känns lite ovan för en som i detta livet har behövt läsglasögon. Trots min imponerande storlek är jag lätt och smidig i luften. Svindel och åksjuka tillhör ett annat liv och jag behärskar luftrummet genom glidflygningar och störtdykningar. När jag hittat min livskamrat lever vi sida vid sida livet ut. Vi väljer en boplats med bra utsikt, där vi trivs och där vi kan föda upp våra ungar, år efter år i ett mäktigt bo som vi ständigt bygger till och renoverar. Familjen är viktig och värd att försvara med näbb och klor.

Gemensamt för livet som höna, ko och örn är livsnjutning. Det har jag lärt mig i livet som människa.

Jag har just gått en kurs

Varje gång jag går en kurs startar det en process någonstans i mig och jag är inte riktigt samma människa efter kursen som jag var före. Egentligen startar processen redan när jag börjar fundera på om. Hur gärna vill jag det här? Hur mycket är jag beredd att offra för att tillgodogöra mig det kursen utlovar? Det som krävs av mig är engagemang, tid och pengar. Alldeles för ofta är jag bekväm, eller lat och blir inte färdig att anmäla mig innan tiden har gått ut, bara för att andas ut och konstatera att det inte blir av. Det verkliga skälet förmodligen är att jag inte är tillräckligt motiverad.

Jag har en stark lust att utvecklas som människa. Att bli en bättre, klokare och roligare version av mig själv. Det behöver inte vara något avancerat, men lustfyllt på ett eller annat sätt. Jag tänker inte på utbildning på arbetstid utan den som sker på min egen tid, av egen vilja och på egen bekostnad. För att jag vill. Det är något speciellt med känslan av att behärska något, eller få ny kunskap och insikt.

Oftast tillägnar jag mig kunskaper och insikter genom att läsa. Avdelningen för självhjälp och självförverkligande tar ett par meter i anspråk i min bokhylla. Allt från drömtydning och barnuppfostran till relationspsykologi och organisationsutveckling. Den stora fördelen med att läsa är att jag gör det när jag vill och har tid. Jag kan läsa samma kapitel flera gånger eller lägga boken åt sidan ett tag. Nackdelen är andra sidan av samma mynt: Finns det ingen tid avsatt kan mina självstudier bli undanskuffade av andra åtaganden och boken blir bortglömd någonstans, tillsammans med sitt innehåll.

Vinsterna med att vara flera som gör, tänker och reflekterar kring samma sak samtidigt är något som jag alldeles för ofta har underskattat i min introverta värld. Att känna energin i rummet, hälsa på en annan deltagare och småprata lite fyller på den sociala vågskålen. Det är en sann glädje att interagera med andra som också är där för att de så gärna vill. Dessutom blir kunskapen rikare av andras resonemang och infallsvinklar.

En kurs på distans, via internet, med eller utan chatt, handledning och föreläsningar har sina fördelar. Jag behöver inte tänka på hur jag ser ut och inte åka långa vägar. Men om jag nu ändå ska gå en schemalagd kurs tillsammans med andra gör jag det mycket hellre i den fysiska världen, där jag kan se ansiktsuttryck, kroppsspråk och gester. Det ger en annan dimension.

Det främsta syftet att gå en kurs är olika för olika människor. Min mor gick sykurs och engelskakurs när jag var liten. Hon sydde mina kläder under en period och det kan ha varit av rent ekonomiska skäl. I början tyckte jag att det var spännande att få välja färg på tyget, men det var inte roligt att stå stilla på en stol medan hon mätte och nålade. Det blev några byxdressar och klockade kjolar innan jag tröttnade och ville ha fräckare kläder. Engelskakursen tror jag var ett försök till självförverkligande. Dels hade hon en anledning att komma hemifrån ett tag. Som lantbrukare var det säkert skönt att släppa vardagssysslorna och träffa andra människor. Dels tror jag att hon närde en dröm om att klara sig själv ute i världen. Så småningom började hon måla porslin. Där hittade hon sin grej. Detaljrikt och noggrant målade hon hundratals vackra och unika tomtar, kycklingar och tvålkoppar så länge hon kunde hålla i en pensel.

Min far fyllde istället sin sociala kvot genom att vara föreningsaktiv. Han hade styrelseuppdrag som tog honom till stämmor i Hufvudstaden och olika sammankomster runt om i länet. Jag vet inte att han någonsin gick en kurs. Han har alltid velat ge intrycket att han redan vet allt. Däremot deltog han i studiecirklar. När han hade studiecirkeln hemma hos oss bakade mor kakor. Jag fick inte gå in i storarummet där alla farbröderna satt. Mor gick inte heller in dit, annat än med kakfatet. Ibland smög jag dit i alla fall och kröp upp i fars knä. Jag förstod aldrig vad de pratade om och har faktiskt aldrig frågat vad det var de studerade. Efter studiecirkeln luktade det rök i rummet i flera dagar.

Min första kurs var i föreningsteknik. Då var jag bara tio år eller så, men inte rädd för att säga vad jag tyckte och säkert inspirerad av far. Den kunskapen har jag haft mycket nytta av i de mest oväntade sammanhang och jag träffade människor som kom att bli lite av mina förebilder. Eller kanske folkdanskursen i bygdegården var min första. Det var min mor som tyckte att jag skulle lära mig att dansa och det kan faktiskt vara den kurs jag har haft allra mest glädje av genom livet. Där lärde jag mig grunderna till schottis, polka, pariserpolka, svingen, och Oh Susanna. Denna kunskap lockade mig till parkettgolven och fler danskurser. Med tiden träffade jag mina barns far på dansgolvet. Tre fantastiska söner. Tack mor och folkdansläraren Kjell-Evert.

Nu har jag just gått en skrivarkurs. Det var min första, men jag är redan anmäld till nästa. Det har varit en liten dröm under många år att skriva en bok enbart för nöjes skull. En skrivarkurs kändes som det första steget på den vägen. Nu väntar jag med spänning på vad som ska hända här näst. Vilka oanade möten och möjligheter kommer ur den här kursen?

En enda önskning

Om jag fick önska mig något som slog in, vad som helst, vad skulle jag önska mig då? Vad skulle jag göra om jag hade haft onödigt mycket pengar? Dessa frågor funderade jag ofta på som barn. Det kändes härligt spännande och lite lagom overkligt att drömma. Det var ett evigt samtalsämne med tjejkompisar. Skulle jag önska att jag blev berömd, eller fred på jorden, eller att jag hittade en skatt? Eller kanske att jag aldrig skulle bli vuxen? En enda önskan. Det smartaste måste vara att önska att alla mina önskningar gick i uppfyllelse.

Det händer att jag köper en lott för att hålla drömmen vid liv. Någon har sagt att den som har tur i kärlek får otur i spel och om det ligger ett uns av sanning i det påståendet är det lönlöst för mig att köpa lotter. Men, hoppet är det sista som överger människan och spänningen är lite kittlande. Jag och sambon säger ofta att vi har det för bra, därför kommer vi inte att vinna något, men vi lockas ändå av möjligheten ibland. Tänk, om vi hade fått en storvinst. Vad hade vi gjort? Förmodligen valt bort arbetet ett tag till förmån för resor, men i övrigt tror jag att vi hade fortsatt att leva ungefär som idag. Vi har det verkligen väldigt bra som vi har det.

Det är sant som det är sagt att den friske har många önskningar men den sjuke har bara en. Den insikten har blivit mer påtaglig ju äldre jag har blivit. Samtidigt finns det naturligtvis olika grader av sjukdom. Det finns forskning som har undersökt hur människor värderar år med full hälsa i relation till år med sjukdom. Om jag får välja mellan att leva tio år med en viss sjukdom eller x antal år som fullt frisk, var går brytpunkten? Hur många år är jag beredd att försaka mot att få leva resten av livet utan sjukdom? Självklart beror det på vilken sjukdom vi talar om, men pengar är relativt ointressant i sammanhanget.

Om jag inte funderar i termer av hälsa eller pengar är det svårt att tänka ut en enda önskan som skulle göra mig lyckligare än jag är idag. Ibland har jag funderat på om livet vore enklare ifall jag hade bättre minne. Särskilt när jag håller på att bli galen för att jag inte kan komma på enkla saker, som vad en person heter, eller vad det var jag skulle komma ihåg att handla. Å andra sidan finns det faktiskt en välsignelse med lite halvtaskigt minne – det är mycket elände jag slipper att komma ihåg.

I perioder har jag tyckt att livet har varit tungt och svårt. Ofta har jag då haft mycket omkring mig eller känt att jag inte räcker till, varken på jobbet eller hemma. Hur jag än har försökt att kränga ut och in på mig räcker tiden inte till. Jag har inte hunnit med det jag ska och inte tagit mig tid att göra det jag vill. Då ligger det när till hands att önska fler dagar i veckan eller fler timmar på dygnet. Nu har jag förstått att om den önskningen hade slagit in när hjulen snurrade för fort skulle jag förmodligen bara lagt ännu mer tid på jobb och krav. Lyckan ligger inte i mer tid.

Det hade behövts minst en ande i flaskan för att få fler timmar. I de stunderna har situationen ofta känts hopplös och jag har inte sett någon väg ut ur ekorrhjulet. Maktlösheten brer ut sig, livet är eländigt och jag tycker synd om mig själv. Det har hänt att jag har önskat att jag skulle bli sjuk, bara lite… eller bryta benet? En liten olycka, så att jag hamnar på sjukhus, blir omhändertagen och inte kan göra något annat än vila en stund. När jag har varit fullt upptagen med att tänka på mina egna problem har det hänt mer än en gång att det verkligen händer något dramatiskt. Som för att få mig att vakna och förstå vad som verkligen betyder något och att mina så kallade ”problem” i själva verket inte är något att beklaga sig över. Det som verkligen betyder något är de människor som står mig nära. Om något händer dem är jag beredd att släppa allt. Insikten att jorden inte går under även om jag släpper taget är nyttig emellanåt.

Med tiden och dyrköpt erfarenhet har jag insett att jag faktiskt kan påverka mycket av min framtid. Jag kan få en del av mina önskningar att gå i uppfyllelse om jag vill och är beredd att betala vad det kostar. Exempelvis trodde jag länge att jag ville leva ett bohemiskt liv i ett litet hus på en sydsluttning i Italien, måla tavlor, äta och dricka gott och njuta av solen. Så varför gör jag inte det?  Det handlar om att fundera över vad det är värt. Hur mycket är jag beredd att satsa? Vill jag ge upp det jag har idag för att komma dit? När jag funderar över vad det faktiskt skulle innebära kommer jag snabbt fram till att det inte är min prioritering just nu. Då behöver jag inte gräma mig över att jag inte förverkligar drömmen. Jag är nöjd här och nu och kan ompröva mitt beslut när jag vill. Det är mitt val.

Jag har velat förmedla till mina grabbar att de kan göra allt de vill.  Allt är möjligt, men inte allt på en gång. Det handlar om att prioritera, göra medvetna val och omge sig med människor som kan hjälpa dem att nå dit. Det kan ta tid. Att veta vad man vill och vart man ska är inte alls självklart alla gånger. Det är OK att avvakta tills man vet, eller att testa för att se vad som händer. Ibland är vägen krokig och man kan vara tvungen att vända, men i backspegeln kan man ofta se att det fanns en mening.

Oväntat bra

Ibland blir det inte alls som jag har tänkt mig. Delvis kan det bero på att jag har för höga, ibland till och med orealistiska, förväntningar. Men, under det senaste året har jag flera gånger blivit glatt överraskad av att utfallet har blivit mycket bättre än jag kunde föreställa mig. Det beror förmodligen varken på tur eller slumpen, utan på att jag har vågat släppa kontrollen över det jag inte kan kontrollera.

Jag har trott att koll och planering bidrar till att jag slipper bli obehagligt överraskad. Paradoxalt nog är det precis tvärtom; Jag kan aldrig bli positivt överraskad så länge jag försöker behålla kontrollen. I bästa fall, om allt klaffar, blir det som jag föreställde mig, aldrig mer.

Förväntningar baseras på det vi tror oss kunna veta, aldrig det oväntade. För mig blev det tydligt när barnen var små och vi frågade dem vart de ville åka på semester. Om vi hade varit på Legoland föregående år svarade de att de ville åka till Legoland igen. Det var den semester de kom ihåg och de kunde inte föreställa sig hur något annat skulle kunna vara bättre, eller mer spännande. Erfarenheten begränsar förväntningarna och därmed önskningarna.

Det är gott och väl om jag är nöjd som det är, eller om jag är i en situation där det inte finns utrymme för något risktagande. I andra sammanhang kan jag missa mycket genom att, ofta omedvetet, sätta upp gränser för vad som kan hända. Gränser är till för att kontrollera och därmed undvika oönskade händelser. Om jag gör som jag alltid har gjort får jag samma resultat som jag alltid har fått. Det är tryggt. Men, gränserna som hindrar det oönskade hindrar även det som är positivt. Om dörren är låst kommer varken vänner eller fiender in.

För att våga kliva ut ur min bekvämlighetszon måste jag ha en viss stabilitet och trygghet i tillvaron. När hela världen gungar är det inte läge att släppa taget någonstans, tvärtom. Först måste jag må bra.

När jag står stadigt på mina egna ben och vet vad som innerst inne är viktigast för mig kan jag gradvis släppa taget. Då öppnar jag dörren för alla sorters överraskningar, även de glada. Jag kan lita på magkänslan och behöver inte planera exakt vad jag ska göra eller hur jag ska göra det, utan kan först fråga mig själv varför? Ska jag göra det här alls? Ger dig mig mer av det som verkligen är viktigt i livet?

Mitt ”varför” är en riktning som jag korrigerar kursen efter, ungefär som kompassriktningen för ett fartyg. Norr är alltid åt samma håll och fartyget måste ständigt justera och manövrera mot strömmar, vind och vågor för att hålla kursen. Om man inte följer sin egen inre kompass och frågar sig om varje steg är i rätt riktning riskerar man att hamna fel eller gå vilse.

När min värld har skakat borde jag ha stannat upp för att känna efter och hitta balansen igen. Men, eftersom jag har en prestationsbaserad självkänsla har jag trott att jag skulle komma efter om jag stannade. Jag gav mig inte tiden att stanna upp, utan lyssnade på andra i tron att jag kunde följa dem och ändå hamna rätt. Jag drogs in i deras magnetfält och hamnade vilse. Genvägar är som bekant senvägar. Dessutom kan det vara livsfarligt att komma ur kurs.

När min riktning, mitt ”därför”, är inställd efter mina egna värderingar ändrar den sig inte. Det ger en helt annan slags trygghet än den kontrollerande. Jag vet att jag hamnar rätt, även om jag inte vet exakt vilken väg jag kommer att ta. Genom att lyssna inåt och kontinuerligt justera kursen hinner jag inte hamna på avvägar och jag kan upptäcka nya saker längs vägen, sådant som jag inte känner till ännu och därför inte kunde förvänta mig. Målen finns längs vägen, men jag måste inte stanna vid dem. Det finns mer att uppräcka.

Om jag tror att jag måste nå ett visst mål, innan jag kan njuta eller uppleva det jag helst önskar, riskerar jag att fullständigt missa alltihop. Jag kanske aldrig hittar dit, eller så börjar det regna, eller så blir alltihopa inställt på grund av sjukdom. Varför förbanna vintern istället för att ta vara på de soliga dagarna?! Livet är här och nu och jag kan njuta idag.

”Visst finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd” (Karin Boye)

Mitt finska Sisu

Jag har ett passionerat förhållande till lakrits, riktigt starkt kaffe, bastu och kallbad. Jag spottar inte i glaset (men tål allt mindre), funderar mer än jag pratar och tycker bättre om Fazer än Marabou. Det kan vara mitt finska påbrå.

Finland firar 100 år som självständig nation i år. Finland och finnarna väcker onekligen en nyfikenhet hos mig. Jag är trots allt halvfinne, men vet väldigt lite om landet, förutom att det finns mycket skog, många sjöar och alltid en bastu i närheten. Det lär finnas mer än tre miljoner av dem (och jag har just lärt mig att det heter bastur i plural), vilket betyder att det finns mer än en bastu per varannan invånare.

Om man inte räknar in mitt besök på Åland har jag enbart besökt grannlandet på konferens. Det är först nu som jag känner en längtan att resa dit och uppleva något av de tusen sjöarnas och mumintrollens land. Trots att Finland på många sätt är väldigt annorlunda finns det många gemensamma nämnare. De har Allemansrätt och Systembolag, dricker mycket kaffe och äter gärna såväl kräftor som korv. De har grovt rågbröd, norrsken, midnattssol, jultomte och fyra årstider. Så om man vill åka bort men ändå känna sig som hemma verkar Finland vara det perfekta resmålet. Som ett Kanarieöarna fast kallare.

Finska är ett vackert och fascinerande obegripligt språk för en med svenska som modersmål. Mina blygsamma kunskaper i finska språket förvärvade jag i yngre tonåren. Därför har jag i princip glömt allt, utom ’Minun nimeni on Carina, ja minä olen kolmetoista voutta vanha’ (alltså ’Jag heter Carina och jag är tretton år gammal’). Just den frasen kanske inte är så användbar längre, men finska är lite som fonetisk skrift. Om man kan den klassiska finska satsmelodin är det inte så svårt att ”tala finska” genom att läsa innantill. Med en svensk-finsk ordbok borde jag alltså kunna klara av att göra mig förstådd för den som har tålamod att vänta. När det gäller det omvända får vi ta till engelska eller kroppsspråk.

Sisu betyder ungefär envishet, behärskad uthållighet, eller ”jävlar anamma”. Man biter ihop och jobbar vidare, oavsett vad som händer. Den egenskapen har jag också fått ärva med det finska blodet. Idag talas det om ’grit’. Begreppet grit har beskrivits av psykologen Angela Duckworth, som har sett att grit är en viktig nyckel till framgång. En positiv kämpaglöd och uthållighet har nämligen visat sig vara viktigare än talang för att nå sina långsiktiga mål. Jag tror att grit har mycket gemensamt med sisu, men medan grit handlar om ett inre driv, att hitta sin passion i livet och se varje misslyckande som ett tillfälle att lära sig något ligger nog sisu närmare tjurskallighet. Frågan är vad som kom först, det finska sisu eller de tystlåtna o lite ”svåra” finnarna. Det kostar på att hålla fast vid sitt mål när man står ensam kvar, det blåser snålt och förutsättningarna rasar en efter en.

 

Nakenchock

Mitt undermedvetna har ofta fullt upp på nätterna med att sortera och bearbeta alla intryck, tankar och händelser. Det smälter ihop i drömmarna och resultatet blir en salig blandning av fiction och verklighet. Det finns drag av thriller, action, drama och fantasy, blandat med en och annan romantisk komedi. Sekvenserna är ofta relativt korta, tempot är högt och händelseförloppet verka hänga ihop med en självklar logik. Det är först när jag ska återberätta drömmen som jag inser hur fullständigt orimliga situationerna och sambanden är.

För det mesta finns det inget kvar att berätta när morgonen kommer. Hjärnan släpper antagligen taget om nattens äventyr redan innan jag vaknar och jag är inte ens säker på om jag har drömt något överhuvudtaget. Men vissa drömmar väcker en stark känsla i kroppen som hjälper till att hålla dem kvar minnet en stund. Det handlar oftast om välbekanta, obehagliga känslor som rädsla, ilska, eller skam.

Stress och oro verkar trigga igång de värsta drömmarna. Inför min disputation hade jag det riktigt svettigt på nätterna. Då körde jag stora lastbilar i trånga gränder, skenande bussar på serpentinvägar, gigantisk traktor som riskerade att välta i de branta backarna eller så satt jag flera meter upp i luften med en ratt i händerna utan att se vare sig vägbanan eller hjulen. Det var jobbigt!

Samma tema kan återkomma i olika varianter under en period. Det är då jag roar mig med att fundera över vad olika symboler och teman kan betyda. Som att jag klättrar högt upp i något skrangligt och till slut blir det så högt och vingligt att jag inte vågar röra mig varken upp eller ner. Ibland faller jag och tror att jag ska slå ihjäl mig, men jag landar aldrig. Jag drömmer om hus med många rum eller att jag kör märkliga fordon i omöjlig terräng. Fåglar och helt enorma spindlar är relativt vanliga i mina drömmar och jag upplever dem sällan som obehagliga. Det är värre när jag tappar alla tänderna, kommer för sent, glömmer eller tappar bort grejor och är naken på fel ställe.

Jag anar en viss utveckling av innehållet i mina nakendrömmar, som jag tolkar som positiv. Under en ganska lång period har jag av och till drömt att jag är naken på offentliga platser, inte hittar mina kläder i omklädningsrummet eller att jag gömmer mig någonstans och inte vågar visa mig eftersom jag är naken. Det är pinsamt och jobbigt. Mycket skam.

En variant på samma känslor är kiss-drömmarna. Jag drömmer att jag är kissnödig men det finns ingenstans att ta vägen. Jag löser det ofta ganska kreativt och tror att ingen ska märka något. Jag kan till exempel drömma att jag kissar i sätet på en bil, men det rinner ut på gummimattan och trots att jag försöker låtsas som ingenting blir det väldigt svårt att dölja vad jag har gjort. Pinsamt värre.

Härom natten hade jag en helt ny typ av nakendröm. Skamkänslorna var borta. Jag upptäckte att jag var naken i en folkmassa, men jag brydde mig inte så noga att alla andra hade kläder på sig. Vi var på en fest på en takterrass med utsikt över Stockholms stadshus. Där fanns ett stort tomt dansgolv och runt dansbanan stod jag och trängdes med flera hundra människor som lyssnade på en konsert. Plötsligt rev Steve ’n’ Seagulls av Säkkijärven polkka i högt tempo på dragspel. En glad naken kvinna kom springande och tog mig ivrigt armen. Hon ropade att vi skulle dansa och sprang till bortre hörnet av dansgolvet där det stod några spadar, krattor och kvastar. Jag sprang efter och tänkte ”ja, varför inte” och så tog vi varsin kratta att dansa med och for iväg i en polka över det tomma dansgolvet, mitt framför ögonen på alla förvånade människor. Jag hörde någon heja på och vaknade med ett brett leende och en härlig känsla i magen.