Älska dig själv så som du vill att andra ska göra

Jag läste en artikel idag på SVT Opinion av Eva Rusz, relationsexpert. Hon menar att vi borde ägna Alla hjärtans dag åt att älska oss själva. Klokt tycker jag. Då skulle ingen behöva känna sig oälskad. Och världen skulle vara mer kärleksfull. Det är märkligt och lite sorgligt att det alls ska behöva påpekas att vi är värdefulla trots alla skavanker, misslyckanden och tillkortakommanden. Alla har upplevt dem, men medan somliga döljer dem bakom stora ord och gester finns det andra som skäms och drar sig undan i tron att de är ensamma om att känna sig otillräckliga. Om vi vågar visa vår sårbarhet och våra ömtåliga sidor för varandra blir det lättare att acceptera när vi känner att vi inte räcker till. Det är svårt, men det går.

På Alla hjärtans dag tar jag chansen att skriva ett specialinlägg. Jag vill rikta det till de fyra människor som har en alldeles särskild plats i mitt hjärta.

Mina barn
Jag har tre helt underbara, fina, kloka söner. (Ni tycker säkert att det här är pinsamt, men det får ni ta när ni har en Tant till morsa.) Det värmer gott i hjärtat att tänka på er och på den relation vi har. Jag har inte alltid varit den ideala morsan, men jag har gjort så gott jag har kunnat och begripit i stunden, även om det inte alltid blev rätt eller tillräckligt.

Ni har fått utstå mycket, utan att be om det. Vi har haft en del gemensamma prövningar också. Stunder då vi har varit ordentligt oense, skrikit åt varandra eller tigit när vi borde pratat. Men, det har inte varit särskilt ofta och de gånger det hände kanske behövdes. Vi har alltid kunnat kramas igen.

Vi delar många minnen och en härlig humor (även om jag vet att ni ibland tycker att min humor är onödigt dålig). Jag har kvar små presenter som jag har fått av er. Omsorgsfullt tillverkade eller utvalda saker. De är mer värda för mig än guld. Den stolthet och värme jag kände när jag fick dem kommer alltid att få mig att le. Moderskänslor? Ja, antagligen. Precis som den enorma kärlek jag känner till er. Den liknar inget annat och går inte riktigt att beskriva. Villkorslös. Oändlig.

Det händer att jag saknar er så att det gör ont, men ni är aldrig långt borta. Jag är stolt över er och gläds åt era framgångar och förhoppningar. Ni ska veta att även om jag inte har varit bäst på att prata om känslor och svåra saker så övar jag. Jag finns här för er och ni är alltid välkomna, vad som än händer. Ni kan be mig om vad som helst, eller dela oro, bekymmer och problem. Jag lyssnar, tröstar och hjälper så gott jag förmår, om det behövs och berättar inte för någon, om ni inte vill. Jag respekterar era val, hur de än ser ut och önskar att ni känner lycka i vardagen.

Glöm aldrig att ni är bäst. Fortsätt att vara precis som ni är. Tro på er själva. Vet att ni är värdefulla.

Min sambo,
du är en helt otrolig människa. Hjälpsam, generös, glad och varm. Under soliga dagar delar vi glädjen och de mörka stunderna lyser du upp. Ibland kan livet vara ett rent helvete, men du hjälper mig igenom det. Ditt tålamod är enormt och när jag tror att du ska gå stannar du ändå kvar och väntar in mig. Det är tur för mig att du inte ger dig så lätt.

Med dig kan jag vara mig själv. Du är precis vad jag behöver. Jag är så glad att jag har kommit över det enda exemplaret. Vi hjälper varandra att lära känna oss själva. Hur bra är inte det?! Trots att vi har våra egenheter blir glädjen bara större och större. Vi tar tillvara på livets goda stunder och kan göra vardag till fest. Varje dag med dig är Alla hjärtans dag. Oslagbart! Det är kärlek!

Nätdejting

Att träffa en ny partner i vuxen ålder är en helt annan business än det var som tonåring eller ung vuxen. På ett sätt är det enklare, eftersom jag har lite bättre koll på vem jag är, vad jag vill och vilka egenskaper jag värderar hos andra. Å andra sidan blir urvalet mer begränsat ju längre ”kravlistorna” blir. Samtidigt ska jag motsvara hans krav och förhoppningar. Det är lite som att byta jobb – även om jag söker brett kan jag bli ratad, ibland för att jag är överkvalificerad och andra gånger för att jag inte uppfyller de ”formella kraven”. Eller som att köpa hus kanske – det är lätt att bli lite misstänksam om det låter bra men ingen annan verkar ha varit intresserad.

På 80-talet var det nog vanligast att träffa Kärleken på fest, på ett danshak eller genom gemensamma intressen. Om det var en helt ny bekantskap spelade utseendet en större roll, följt av en instinktiv (och lite opålitlig) magkänsla. Då var jag blyg och osäker, men älskade att dansa och var ofta ute minst en dag per vecka. Jag ville gärna bli uppbjuden av någon snygg och säker kille, men eftersom kaka söker maka blev jag mest uppbjuden av de tysta, finniga killarna med flottigt hår och dålig hållning. De var kanske inte några drömprinsar direkt men ofta suveräna på att dansa.

Oftast var jag ute med kompisar men ibland var jag chaufför åt min äldre bror. Vi körde ofta långa sträckor för att komma till ställen med många dansanta människor i vår egen ålder. Den här gången åkte vi till Bäckaskog i Skåne. Det var mycket folk och jag kände ingen mer än min bror. Därför tackade jag glatt ja när jag blev uppbjuden på damernas av en lång kille som svettades av flitigt dansande. Han luktade gott och dansade bra och var dessutom ganska gullig i sin lockiga hockeyfrilla. När dansen var slut pussade han mig på örat. Två år senare var vi gifta.

Vi skaffade hus och barn och hund tillsammans, men valde att gå skilda vägar efter femton år. Då var jag inte direkt sugen på att gå ut på danshak igen och på krogen kände jag mig bara bortkommen. Hade detta varit 70-tal hade jag kanske börjat läsa kontaktannonser i tidningen, men nu var det 2000-talet och kontaktannonserna fanns på internet. Nätdejting. Det tog ett tag innan jag var helt bekväm med tanken på att leta efter män på nätet när barnen hade gått och lagt sig, men när jag väl hade skapat en profil häpnade jag över mängden ensamma hannar i cyberspace. Det var lätt att bli fast och nästan beroende av den bekräftelse som fanns att få av okända män från hela landet.

Utbudet av olika dejtingtjänster var stort. Vissa kostade pengar, andra inte. Somliga riktade sig mot olika målgrupper och andra erbjöd personlighetstester för perfekt matchning. Jag tog mig oftast fram med hjälp av gratiserbjudanden. Hur gör man egentligen för att välja ut någon? Spelar det verkligen någon roll hur lång han är, eller vilken utbildning han har? Vad händer om han bor 100 mil bort? Det finns en uppenbar risk att jag filtrerar bort guldkorn om jag väljer allt för snäva urvalskriterier. Foto och icke-rökare var ett krav, resten kunde jag ju avgöra när vi hade fått kontakt. När jag hade läst ett antal profiler blev jag ändå yr i huvudet och blandade ihop vem som var vem.

Det mest intressanta med nätdejting är jag först kan bilda mig en uppfattning om en annan människa genom hans beskrivning av sig själv och sedan genom en skriftlig konversation. På samma sätt får jag en chans att lysa inifrån och det första intrycket beror något mindre av utseende och yta. Ännu mer intressant är det hur uppfattningen kan förändras när man pratar i telefon eller träffas i verkliga livet. Jag föredrog att vara aktiv och själv ta kontakt. En del bemödade sig inte ens med att svara. Då var saken redan avgjord. Andra sållade bort sig själva genom att svara arrogant eller dumt.

Jag träffade några män. En del var riktigt trevliga men hade inte till fullo kommit över sin separation. Somliga var inte ute efter seriösa förhållanden, andra var inte ärliga med vem de verkligen var eller sina intentioner, ytterligare några var ute efter vänsterprassel. Sedan fanns det dejtingproffs, ständig på jakt efter något annat. Jag tror att det är lätt att hamna i evigt sökande när utbudet är så stort. Tänk om det finns någon bättre? Jag kanske borde leta vidare? Han verkar ju visserligen trevlig, men…. Rädslan för att missa något kan göra att jag inte ser skogen för alla träd.

Efter ett par år av ”trial and error” började jag bli lite trött på dra min historia för nya bekantskaper. Jag var inte längre särskilt aktiv när en av alla dessa män därute kontaktade mig. Jag svarade artigt, men lite halvhjärtat. Han gav sig inte, men eftersom ingen av oss var medlemmar var antalet tecken i meddelandena begränsat och de blockerades helt om man försökte uppge något som liknade en mailadress eller ett telefonnummer. Han lyckades klura ut ett sätt att ”kryptera” sin mailadress och vi kunde ta upp konversationen via mail. Snart övergick vi till telefonsamtal och bestämde att vi skulle ses. Det blev tre besök inom en vecka på olika ”syltor” mellan våra respektive bostadsorter. Vi åt, drack vatten och pratade tills de stängde. Jag hade inte skrattat så mycket på evigheter.

Gemensam humor visade sig vara en viktig faktor för att hitta rätt. Livet blir så mycket roligare med någon att skratta med. Att vi båda dessutom var av ungefär samma skrot och korn gjorde att vi klickade väldigt väl. Det var ingen kärlek vid första ögonkastet och inte någon stormande förälskelse, men mycket värme och glädje. När man kommer upp i åren får man vara beredd på att han har tunnare hår, fler rynkor och en annan figur. I hans fall vägdes alla sådana faktorer enkelt upp av hans sätt.

Eftersom han hade markerat på dejtingsidan att han talade serbiska förutsatte jag att han var serb. Därför var jag förvånad att han pratade felfri svenska. Med göteborgsk accent dessutom. Vid vår andra dejt kände jag mig tillräckligt bekväm för att fråga hur det kom sig att han kunde serbiska. Han hade buskiga mörka ögonbryn och en del ansiktsdrag som mycket väl kunde tyda på serbiskt ursprung, men jag tänkte att han nog var född i Sverige av serbiska föräldrar. Han blev helt tyst och såg frågande ut. Han hade ingen aning om att han hade kryssat för serbiska i sin profil. Till slut kom vi fram till att alternativen ”serbiska” och ”svenska” måste ha legat bredvid varandra och att han helt enkelt hade kryssat i fel ruta. Vi skrattade igen en lång stund och har sedan dess ofta skämtat om att han har ett alter ego som är serb.

Vi bor och skrattar fortfarande tillsammans.

 

Fem år och nybörjare i Mulleskolan

Det var stort när jag fick åka iväg alldeles själv med väska och allt. I min gula lackväska hade jag saft i en fyrkantig plastflaska som det hade varit blomgödning i, en hembakt bulle i en påse och en hopvikt tidning i en plastkasse som sittunderlag.

Mor körde mig i den ljusblå Amazon-kombin till busstationen. Där stod en oändlig massa stora SJ-bussar, alla likadana. Det ”oändliga” antalet bussar var säkert en 7-8 stycken. Som jag minns det var de gigantiska, lite rostiga, fyrkantiga orangeröda med ljusgult tak. För en liten blyg tös som aldrig hade åkt buss förut var hela situationen lite skrämmande. Det har säkert bidragit till att mina Mulle-äventyr har etsat sig så tydligt fast i mitt minne.

Som tur var fanns det fröknar även i mulleskolan. De mötte mig och såg till att jag hamnade på rätt buss. Mor sa att jag kunde kalla dem ”Fröken” eller Tant Karin och Tant Ulla. De var snälla, även om Tant Karin såg lite barsk ut och pratade konstigt. I efterhand har jag förstått att hon var från Gotland. Tant Ulla var alltid sminkad, hade perfekt frisyr och en snäll röst.

Som nybörjare hamnade jag i den mörkblå gruppen. Alla i den mörkblå gruppen fick ett mörkblått bomullsband runt halsen, med ett Skogsmullekort i plast på. Det fanns en röd, en grön och en gul grupp också. Och så den ljusblåa gruppen. Det var de äldsta barnen, som redan hade varit med ett år. Jag var lite rädd för dem.

Vi var så många barn att det behövdes två stora SJ-bussar för att transportera oss till skogen. Det var en lång resa. Jag kan inte låta bli att le när jag tänker på ”den långa bussresan” som vuxen. Den är knappt tre kilometer lång. Perspektiven är annorlunda när man är liten. Vi hann i alla fall sjunga om råttor, nyckelpigor, skräpplockning och mullevisan. Det var lite av föregångaren till dagens allsång. Istället för allsångstexter höll fröknarna upp kort med bilder på. Vi kunde ju inte läsa. Jag kan fortfarande alla sångtexterna utantill. På hemvägen sjöng vi en visa till chauffören som hette ”Tack för skjutsen”. Den handlade om att ”stolarna var mjuka och vi blev inte sjuka”. Jag sjöng med, även om det hände att jag fick en släng av åksjuka.

Vid ankomst till skogen ställdes vi upp på led, två och två. Alla tjejerna var ungefär lika fogliga som jag och gjorde som vi blev tillsagda, men ibland kom jag bredvid någon grabb som inte ville hålla mig i handen, eller som höll kvar i handen medan han sprang ur ledet. Vi gick cirka femhundra meter till mullekojorna. Kojorna var enkla hyddor av granslanor och presenning, som fungerade som samlingsplats, regn- och vindskydd. Här fikade vi efter att vi hade lekt, pratat om skogens djur och växter och hur man beter sig i naturen. Vi letade spår, bajs, gråsuggor, tordyvlar, sniglar, svamp, kottar, löv och andra skatter. Det var vildmarksliv på barns vis.

Ibland kom Mulle själv på besök i skogen. Det är lite oklart om Mulle var en hon eller en han, eller kanske något mittemellan. Mulle hade i alla fall svans, gröna kläder, hatt av björknäver med en röd fjäder i och sa ’Hej Kollikok!’ På terminsavslutningen fick jag gå fram till Mulle och hämta mina ”förtjänstmärken” – en dekal i tyg och en liten pin med Mulle på. Det första Mullemärket var i järn, sedan brons, silver och den sista terminen, när jag var med i ljusblå gruppen, fick jag en pin i guld. Jag fick en märkessköld för min första pin och dekalen i tyg syddes fast på min blå anorak. Jag var mycket stolt.

Skogsmulle grundades 1957 och fyller alltså 60 år. En god anledning att fira. Det är Friluftsfrämjandet som står bakom och kampanjer som Håll Sverige Rent landade väl bland barnen i mulleskolans verksamhet. Vi klädde oss efter väderleken och fick lära oss att vara nyfikna men aktsamma om naturen, varsamma mot skogens djur och respektera allemansrätten. Det var ett hållbarhetstänk och ansvarsfullt beteende som introducerades redan tidigt. Jag sög i mig all kunskap och fascinationen för småkryp, djur, natur och miljö har jag haft med mig sedan dess. När jag själv fick barn fanns det sorgligt nog ingen mulleverksamhet där vi bodde, annars hade det varit självklart att ge dem både kunskapen och upplevelsen. Jag trivs fortfarande väldigt bra i ett vindskydd i skogen.

Löpsedlar som aldrig tryckts

Det hade varit roligt att be människor samla ihop sina bästa löpsedelsrubriker. Då tänker jag inte på sådana som de har läst, utan rubriker de skulle kunna ha skapat själva. Det hade blivit lite annorlunda memoarer.

Livet innehåller onekligen en del händelser som kunde ha sålt några extra lösnummer. Mina löpsedelshändelser är säkert många fler än jag vill minnas. Den värsta är kanske:
”Alla grisar överlevde när traktorn körde in i stallväggen.”
Inget jag är stolt över direkt. Men, helt ärligt, jag tyckte aldrig om att köra traktor. Det hände att jag gömde mig för att slippa, men den här gången hann jag inte undan. Nu var det bråttom att köra hö och jag hade flera balvagnar på släp. Rutten gick genom logen och sedan runt hela gården för att komma ut på fältet igen. Jag var orutinerad, djupt koncentrerad och fullt upptagen med att titta bakåt så att jag fick med mig alla vagnarna ur logen. Och rätade inte upp ratten i tid. Det gick inte fort och som tur var för grisarna var stallväggen rejält murad. Jag kom aldrig igenom(!), men traktorn stegrade sig mot väggen och skalade av all plåt på flera meters höjd (och bredd). Ingen kom till skada, men jag blev rejält omskakad och vad jag minns behövde jag inte köra traktor på väldigt länge efter det. De skrynkliga resterna av plåt på väggen var ett populärt samtalsämne i flera veckor.

En annan rubrik, från mer modern tid, skulle kunna varit:
”En död i halkolycka vid fiske.”
Ja, det bar sig inte bättre än att den lilla fisken, som var vid god vigör när den skulle kastas tillbaka i havet, dog när jag halkade på klipporna och satte mig på den. Det är oklart om den dog av smällen eller av blotta förskräckelsen. Det är möjligt att det var tur för mig att den var under, även om det inte kändes som om den dämpade smällen nämnvärt.

För några decennier sedan kunde det ha stått:
”Nödställd vindsurfare fick simma iland.”
Det var under mitt allra första försök. Jag just lärt mig att stå på brädan och hålla i seglet, men inte hur man gör för att vända. Detta var i Skälderviken och det sades att det var bara att hoppa av när man ville vända, eftersom det var så grunt överallt. Det gällde inte i hamnrännan, där jag hoppade av. Det var mina första femton minuter som vindsurfare och jag kunde inte ta mig upp på brädan från djupt vatten. Det var bara att simma tillbaka med bräda och allt. Det blev aldrig någon vindsurfare av mig.

På en skolresa i gymnasiet var vi i Stockholm:
”Elev inlåst på Kungliga Dramaten.”
Vi hamnade långt bak i kön till garderoben och när jag hade fått ut min jacka tänkte jag att det var bäst att göra ett besök på damrummet innan vi gick vidare. Kompisarna gick ut medan jag smet in. Jag blev väldigt förvånad när jag kom ut till en helt nersläckt lokal. Dörren ut till foajén var dessutom låst. Jag ropade och bankade. Efter en stund kom en securitasvakt och låste upp. Han har säkert sett konstigare saker, men han såg lite förvånad ut när jag stod på insidan. Jag har ingen aning om hur den konversationen gick, men det tog inte lång tid innan jag var ute igen.

Den sista (för den här gången) får bli:
”Mor skämde ut sina barn på biografen”
Sönerna och jag gick på bio för att se Kommissarie Späck. Det var sönernas val och jag var måttligt förtjust. Komedier är inte min favoritgenre. De är ofta inte så roliga, men OK. För deras skull. Man kan säga att jag blev glatt överraskad. Jag tyckte skämten var hejdlöst roliga och skrattade högt och länge på ”fel” ställen, åt saker som säkert bara var menat att vara lite småkul. Folk runt omkring måste ha undrat, men jag kunde verkligen inte sluta fnittra. Jag fullkomligt vred mig i stolen av skratt, tårarna rann och jag hickade. Det var inte längre bara filmen som fick mig att kikna, utan hela situationen. Sönerna tittade nog mer på mig än på filmen och sedan dess har de förstått vilken slags humor som funkar på mig. En del citat ur filmen har vi tagit med oss till familjens internkommunikation.

Nakenchock

Mitt undermedvetna har ofta fullt upp på nätterna med att sortera och bearbeta alla intryck, tankar och händelser. Det smälter ihop i drömmarna och resultatet blir en salig blandning av fiction och verklighet. Det finns drag av thriller, action, drama och fantasy, blandat med en och annan romantisk komedi. Sekvenserna är ofta relativt korta, tempot är högt och händelseförloppet verka hänga ihop med en självklar logik. Det är först när jag ska återberätta drömmen som jag inser hur fullständigt orimliga situationerna och sambanden är.

För det mesta finns det inget kvar att berätta när morgonen kommer. Hjärnan släpper antagligen taget om nattens äventyr redan innan jag vaknar och jag är inte ens säker på om jag har drömt något överhuvudtaget. Men vissa drömmar väcker en stark känsla i kroppen som hjälper till att hålla dem kvar minnet en stund. Det handlar oftast om välbekanta, obehagliga känslor som rädsla, ilska, eller skam.

Stress och oro verkar trigga igång de värsta drömmarna. Inför min disputation hade jag det riktigt svettigt på nätterna. Då körde jag stora lastbilar i trånga gränder, skenande bussar på serpentinvägar, gigantisk traktor som riskerade att välta i de branta backarna eller så satt jag flera meter upp i luften med en ratt i händerna utan att se vare sig vägbanan eller hjulen. Det var jobbigt!

Samma tema kan återkomma i olika varianter under en period. Det är då jag roar mig med att fundera över vad olika symboler och teman kan betyda. Som att jag klättrar högt upp i något skrangligt och till slut blir det så högt och vingligt att jag inte vågar röra mig varken upp eller ner. Ibland faller jag och tror att jag ska slå ihjäl mig, men jag landar aldrig. Jag drömmer om hus med många rum eller att jag kör märkliga fordon i omöjlig terräng. Fåglar och helt enorma spindlar är relativt vanliga i mina drömmar och jag upplever dem sällan som obehagliga. Det är värre när jag tappar alla tänderna, kommer för sent, glömmer eller tappar bort grejor och är naken på fel ställe.

Jag anar en viss utveckling av innehållet i mina nakendrömmar, som jag tolkar som positiv. Under en ganska lång period har jag av och till drömt att jag är naken på offentliga platser, inte hittar mina kläder i omklädningsrummet eller att jag gömmer mig någonstans och inte vågar visa mig eftersom jag är naken. Det är pinsamt och jobbigt. Mycket skam.

En variant på samma känslor är kiss-drömmarna. Jag drömmer att jag är kissnödig men det finns ingenstans att ta vägen. Jag löser det ofta ganska kreativt och tror att ingen ska märka något. Jag kan till exempel drömma att jag kissar i sätet på en bil, men det rinner ut på gummimattan och trots att jag försöker låtsas som ingenting blir det väldigt svårt att dölja vad jag har gjort. Pinsamt värre.

Härom natten hade jag en helt ny typ av nakendröm. Skamkänslorna var borta. Jag upptäckte att jag var naken i en folkmassa, men jag brydde mig inte så noga att alla andra hade kläder på sig. Vi var på en fest på en takterrass med utsikt över Stockholms stadshus. Där fanns ett stort tomt dansgolv och runt dansbanan stod jag och trängdes med flera hundra människor som lyssnade på en konsert. Plötsligt rev Steve ’n’ Seagulls av Säkkijärven polkka i högt tempo på dragspel. En glad naken kvinna kom springande och tog mig ivrigt armen. Hon ropade att vi skulle dansa och sprang till bortre hörnet av dansgolvet där det stod några spadar, krattor och kvastar. Jag sprang efter och tänkte ”ja, varför inte” och så tog vi varsin kratta att dansa med och for iväg i en polka över det tomma dansgolvet, mitt framför ögonen på alla förvånade människor. Jag hörde någon heja på och vaknade med ett brett leende och en härlig känsla i magen.

Alla Tanters Dag

Det finns 365 dagar på ett år och de flesta av dem tillägnas något speciellt. Då menar jag inte några kungligheter, kyrkohögtider eller namnsdagar, utan mer eller mindre väsentliga saker som man kan välja att fira eller uppmärksamma lite extra på en speciell dag, så kallade temadagar.

Bland de mest omtalade temadagarna finns Nationaldagen, Fettisdagen, Alla hjärtans dag, Mors dag och Fars dag. På senare tid har vi också vant oss vid exempelvis Kanelbullens dag och Earth hour. Sen finns det ett antal dagar som är mindre kända men väl värda att högtidlighålla. Det går att hitta dem på temadagar.se. Några av mina favoriter är:

Internationella Nalle Puh-dagen, 18 januari
Vinets dag, 22 januari
Tankens dag, 7 februari
Alla korvars dag, 12 mars
Internationella gin o tonicdagen, 9 april
Lakritsdagen, 12 april
Asociala dagen, 3 maj
Baddräktsfria dagen, 16 juli
Pocketbokens dag, 30 juli
World gratitude day, 21 september
Alla soffpotatisars dag, 29 september
Civilkuragets dag, 12 oktober
Skumtomtens dag, 21 december

Det är mycket att hålla reda på, men å andra sidan finns det nästan alltid en anledning att fira.

Vissa saker återkommer, om än med lite olika vinkling, i kalendern. Det är sannolikt sådana teman där en dags uppmärksamhet känns på tok för lite. Ett exempel är korv. Det finns ölkorvens dag (9 feb), pilsnerkorvens dag (30 jun), varmkorvens dag (23 jul), salamins dag (7 sept), grynkorvens dag (19 okt) och hackekorvens dag (28 okt). Dessutom finns det inofficiellt falukorvens dag, som firas i Falun någon dag under sommaren. Och, som korven på moset, firas dessutom Alla korvars dag den 12 mars.

Det finns passande nog även två orgasmdagar, den Nationella (9 jul) och den Internationella (8 aug), även om de ligger lite väl nära varandra i tiden, enligt min åsikt. Jag är dock lite bekymrad över att det bara finns en Tandborstbytardag (13 feb). Tänk om man missar den! Då får man fira lite hårdare på Internationella dagen för frisk andedräkt (6 aug).

Jag vill införa Alla tanters dag. I nuläget är det faktiskt bara Fluortanten som har en egen dag (1 sept). Det finns visserligen andra dagar som alla tanter kan fira, till exempel Internationella kvinnodagen (8 mars), Cake and cunnilingus day (14 april), Byxfria dagen (5 maj), Internationella flickdagen (11 okt) och Internationella klimakteriedagen (18 oktober). Vissa av oss kan känna för att fira Alla flickvänners dag (1 augusti), Alla systrars dag (4 aug), eller Alla svärmödrars dag (27 okt). Det finns också Höga klackars dag (17 sept), men tacka vet jag fotriktiga skor. Det saknas helt klart en riktig Tantdag.

Jag föreslår att Alla Tanters dag införs den 25 augusti. Det är nämligen ett ledigt datum! Alla Tanters dag kan förslagsvis firas med rulltårta eller kafferep för den som vill, eller med ett glas sherry, eller varför inte genom att färga håret lila, äta lila grönsaker eller klä sig i lila klänning. Lila är tantfärgen framför andra.

Som inspiration till firandet kan jag rekommendera Jenny Josephs lilla bok ”Warning”, med undertiteln ”When I am an Old Woman I Shall Wear Purple”. Jag fullkomligt älskar den boken! Den lil(l)a tanten i Jenny Josephs bok har en stor röd hatt som inte klär henne och som skär sig med färgen på den lila klänningen, drar med käppen i staketet så det skallrar och släpper på alla hämningar. Jag var på biltur i södra England med två väninnor för tio år sedan när vi hittade denna lilla söta bok i hyllan på ett Bed&Breakfast. Vi läste den som godnattsaga. När vi kom hem skaffade vi oss lila klänningar och röda hattar som inte passade. Denna utstyrsel tog vi på oss vid ett par tillfällen när vi gick ut på stan. När någon av oss fyllde år fick hon dra käppen i alla staket vi gick förbi. Det var härligt befriande, och alla som inte fattade grejen (de flesta) tittade konstigt på oss.

Det är dags att damma av den röda hatten, bli en tantrebell och fira Alla Tanters dag imorgon!