I huvudet på en introvert

Om jag någon gång blir tvungen att välja mellan att leva mitt liv på en öde ö eller i en lägenhet på Manhattan skulle jag välja den öde ön. Jag skulle känna mig mindre ensam där, i sällskap med jag och mig själv, än med tusentals främlingar. Ju fler människor jag ser som jag inte känner desto ensammare blir jag. Särskilt om de pratar och umgås med varandra. Aktiviteter, evenemang och myller av människor får extroverta personer att leva upp. Kalendern full – jajamensan! För mig är det lite tvärtom – ju mindre inbokat desto bättre mår jag. Jag trivs i mitt eget sällskap och med min egen tideräkning.

När jag är ensam hittar jag lugnet, harmonin och kreativiteten. Jag kan få mycket gjort med en tom kalender. Den självvalda ensamheten är livgivande och lustfylld. Jag uppskattar vänners sällskap, närheten till sambon och jag får aldrig för mycket av mina barn, men jag har ett stort behov av att vara ensam ibland för att må bra. Efteråt är jag en bättre människa: En mer älskvärd sambo, en mer tolerant mor, en klokare medarbetare och en gladare, godare vän. Om jag är deppig är det oftast under ensamheten jag får lusten tillbaka. Dessutom blir jag snällare mot mig själv om jag har tid att begrunda och bearbeta alla intryck i lugn och ro.

Förutom ensamhet uppskattar jag tystnad och kanske framför allt när det blir tyst. Det är vilsamt att slippa höra och skönt att inte behöva lyssna. För att det inte finns något att lyssna efter. Däremot har jag en kombination av stora öron och känslig hörsel och jag blir tämligen nyfiken om jag hör en bil som bromsar in eller röster som oväntat bryter tystnaden. Jag vill helst inte synas, men gärna se vad som pågår. Förveten, skulle min far säga. Det är inte riktigt lika bra som att vara nyfiken. När jag var liten var förvetna tanter sådana som stod bakom gardinen och tjuvkikade på grannar och förbipasserande, i tron att de inte själva syntes. Tur att vi inte har gardiner i huset.

Det är förståeligt att introverta personer kan missbedömas som asociala. Själv kan jag vara väldigt social och pratsam med människor jag känner väl, men när jag är i ett sällskap med många obekanta blir jag tyst, känner mig bortkommen och vill helst gå hem. Jag har haft många tillfällen i karriären där jag har kunnat öva mig på att mingla och nätverka – konferenser, middagar, supéer, jubileumsfester – men jag blir aldrig bekväm i den situationen. När kollegorna blir uppspelta över att kungen kommer på besök hoppas jag att jag ska slippa konversera. Jag lär ändå inte få tillräckligt med tid för att lära känna honom på riktigt. Det är inte min grej att småprata om oväsentligheter med människor jag kanske aldrig kommer att träffa mer och jag kan säkert uppfattas som tråkig. Däremot tror jag att jag skulle kunna passa ganska bra i ”Halv åtta hos mig”, där jag får några gånger på mig att prata med och lära känna några få personer. Då bjuder jag gärna på mig själv.

Den bästa återhämtningen har jag fått under de semestrar som jag har spenderat helt ensam, oavsett om det är hemma eller på någon charterort. Då har jag fullt upp. Jag löser problem, läker sorger, får idéer, lägger upp strategier, njuter av livet och hittar balans i tillvaron ofta utan att prata med någon annan än mig själv. Inspirationen får jag av att läsa, skriva, lyssna på radio eller musik.

Det jag tycker minst om med ensamheten är äta middag. Det är svårt att komma på vad jag ska äta, även om jag kan välja precis vad jag vill, det är tråkigt att laga mat bara till mig och bland det mest ensamma jag vet är att äta ensam. Jag skjuter ofta upp beslutet om vad det blir till middag så länge att jag redan är hungrig och klockan är mycket. Det blir inte roligare då. Jag saknar någon som kommer med idéer och förslag på mat, som påminner mig när det är dags, som tycker det är roligt att laga mat med (eller till) mig, som berömmer (eller klagar på) maten och som hjälper till att plocka undan och diska. Om jag skulle bli ensam och gammal hoppas jag att jag har möjligheten att gå till något ställe med bra mat och andra trevliga bekanta gamlingar. Helst med egen kock och en välsorterad vinkällare. Jag kanske väljer att äta i min ensamhet ändå, men det skulle kännas gott att veta att jag är välkommen, om jag vill.

Ett tantparti kanske?

Spontant skulle jag säga att jag inte är intresserad av politik. Men det är ju inte helt sant förstås. Eftersom nästan allting är politik idag. Det jag menar är att jag inte är intresserad av att debattera. Om det inte är en fråga som ligger mig varmt om hjärtat vill säga. Då går jag igång. Och demokratin är jag beredd att slåss för. Hm, jag antar att jag är intresserad av politik då.

Då och då har någon föreslagit att jag skulle bli politiker. Anledningen kan jag bara spekulera i, men jag misstänker att det hänger ihop med att jag kan vara energisk, envis och en tämligen dålig förlorare. Det har väl hänt att jag har engagerat mig i sakfrågor så att det både hörs och syns. Inte in absurdum, men möjligen något i närheten. Ofta vet jag vad jag tycker när jag ger mig in i diskussionen, men ibland saknar jag tillräcklig fakta eller detaljkunskap i stunden för att övertyga andra hur rätt jag har. Oerhört frustrerande!

Men politiker, njae. Visserligen är jag envis och kan prata mycket när situationen kräver det, men jag har flera politiska svagheter. Exempelvis har jag svårt att ljuga och ännu svårare för dem som inte har det. Dessutom gillar jag tydlig kommunikation och att man håller vad man har lovat. Skitsnack och sociala medier är inte heller min grej. Jag har en bit kvar innan jag kan kvala in bland dagens mest framgångsrika politiker.

Frågorna som engagerar mig mest varierar över tid. Som för de flesta människor antar jag. Det fanns en tid då studielån och studentbostäder var viktigast. Senare blev det föräldrapenning och barnbidrag och nu lyssnar jag efter hur de tänker kring äldreomsorg och pensionsålder. Vissa saker går inte att påverka och då kan det bli kollissionskurs mellan mina egna logiska och känslomässiga resonemang. Ta befolkningspyramiden till exempel. Det är ingen pyramid längre utan mer en heffaklump. Snart är det lika många som är över 65 som under 25. Att samhället kryllar av gamla människor, både pigga aktiva och sjuka skröpliga, får såklart konsekvenser på olika sätt. För även om jag enligt statistiken har många år kvar att leva är det inte så säkert att jag får vara frisk. Ju sjukare jag blir desto mer pengar kostar jag.

För att ha råd med alla eventualiteter ska alla helst fortsätta arbeta åtminstone till 67 års ålder, antingen man vill eller inte. Om jag fick disponera min egen tid och jobba när jag vill med något som är så roligt att det inte känns som jobb skulle jag möjligen kunna tänka mig att jobba på tills jag är 67.  Men, förutom att jag inte riktigt vet vad som skulle kunna vara roligt är jag en frihetstörstande ledighetsnarkoman. Jag har pratat om att gå i tidig pension ända sedan jag började arbeta. Nu närmar den tidiga pensionsåldern sig och jag börjar inse att det inte lär hända. Trots att jag har sparat, varje månad, från 20-årsåldern tills häromåret när pensionsförsäkringar inte längre var avdragsgilla. Systemen har ändrats och pengavärdet också, men än har jag inte gett upp hoppet.

Jag kanske ska starta ett eget parti. Ett parti för tanter i alla åldrar och av båda könen som inte bara vill leva länge utan njutbart. Cabriolet och solsemester åt alla. Och ett miljövänligt boende med vacker utsikt, personlig kock, friskt vatten och en välsorterad bar. Cykel- och promenadvägar, en uteplats i varje väderstreck och ett ombonat uterum. En närbutik med lokalproducerade råvaror och boutiquer med färgglada kläder och snygga fotriktiga skor. Om vi är många tanter som delar på kostnaderna kan vi prenumerera på flera glassiga magasin och bjuda in Steve’n Seagulls på en spelning för att rocka loss. Och den 25 augusti varje år firar vi Alla tanters dag!

Nästa liv

I mitt nästa liv skulle jag kunna tänka mig att kläckas som höna. En sån där brun, tjock, lite hemtrevlig som skrockar förnöjt för sig själv när hon sprätter med sina hönsafötter i jorden. För jag skulle såklart vara en frigående höna. Helst vill jag bo hos ett äldre par för att slippa bli jagad av småbarn. Min värdfamilj tycker att det är mysigt att ha mig gående i trädgården. Jag vill ha någonstans att gå in när det är dåligt väder, eller när jag vill sova tryggt om nätterna. Annars kan jag visst tänka mig att sova uppflugen i ett träd eller en buske också, men bara när jag själv känner för det.

Det vore fint om mitt värdpar har en rejäl hönsgård, men helst vill jag förstås ha tillgång till hela tomten. Jag tänker mig en lummig, lite vildvuxen trädgård. En naturtomt med gott om kryp och frön av alla möjliga slag. Där krafsar jag för att hitta godsaker och en gång om dagen får jag färskt vatten och näringsrikt foder av människorna jag bor hos. Jag lägger ägg förstås. Stora, bruna och goda med en guldgula i mitten. Förmodligen har jag några systrar omkring mig, som ägnar dagarna åt ungefär samma saker som jag. Vi sandbadar, pickar, sprätter och värper.

Det vore kul om det fanns en schysst tupp. Han får gärna vara ståtlig, med en praktfull stjärt i snygga färger. Han har guld i strupen men galer inte i onödan. Med honom känner jag mig trygg. Vi har förmodligen en bra och kravlös relation. Han gillar mig precis som jag är och vi har sex när vi har lust. Han är rättvis och har bra hand om oss alla och delar gärna med sig när han har hittat något gott. Han varnar när han ser duvhökens silhuett så att vi hinner springa i säkerhet allihop. Förvisso tycker han att det roligare att göra kycklingar än att fostra dem, men jag tar så gärna hand om dunungarna.

Jag tänker mig livet som höna som tämligen bekymmersfritt och skönt. Det finns inte så mycket att hålla reda på och inte så många orosmoment. Det gör inte så mycket om jag är lite korkad.

Ett annat tänkbart liv är som ko. Ännu ett husdjur i människans tjänst, men jag kan ändå känna mig nyttig där jag går och betar. Samtidigt som jag blir mätt i alla fyra magarna hjälper jag till att hålla sly och gräs nere. Jag är nog hellre en amko än en mjölkko. Jag vet inte, men jag tror att det känns lite kymigt att bli mjölkad, ett par gånger om dagen dessutom. Att passa tider är inte min grej. Dessutom vill jag inte att man tar min kalv ifrån mig.

Som amkor får vi, jag och min flock, gå ute hela sommaren. Människor stannar och tittar på oss. Det är lika fridfullt som det ser ut där vi går på en sluttning med milsvid utsikt och träd att söka skugga under när solen blir för varm. Det är skönt om det regnar då och då. Då vänder vi rumpan åt det dåliga vädret och tar en ordentlig dusch. Varje år får vi besök av en ny stilig tjur som bonden har skaffat åt oss. Bonden har ett stort hjärta och förstår att vi mycket hellre har 7-800 kilo på ryggen en liten stund än en plasthandske i baken. När vi har bekantat oss lite, tjuren och jag, känns det naturligt med intimt umgänge.

Livet som ko är oftast lugnt och behagligt. Den ena dagen är ungefär likadan som den andra. Sova, äta, idissla, vila, äta och idissla. Flugorna och bromsarna är ett gissel förstås. Svansen är bra men lite för kort och öronen är alldeles för små för att hålla flygfäna borta. Då är det gott att hjälpas åt. Vi står skavfötters sida vid sida och låter svansarna göra jobbet åt varandra.

Som höna och ko lever jag i nuet och bekymrar mig inte för morgondagen. Ett lugnt och jordnära liv med harmoni, närhet och trygghet. En annan variant är ett fritt liv bland molnen, som örn. Den vilda naturen och jag lever i ett ömsesidigt nära förhållande och jag har inte många fiender. Det är främst människan jag behöver se upp med. Hennes restprodukter och obetänksamma användande av naturens resurser utgör ett större hot än hon själv. För henne är jag nämligen fridlyst och hon måste åtminstone bokstavligen se upp till mig. Oftast blir jag bemött med vördnad och respekt.

Det är lätt att föreställa sig den mäktiga känslan att flyga över skogar och hav och jag tror att förmågan att upptäcka ett skrovmål många hundra meter nedanför känns lite ovan för en som i detta livet har behövt läsglasögon. Trots min imponerande storlek är jag lätt och smidig i luften. Svindel och åksjuka tillhör ett annat liv och jag behärskar luftrummet genom glidflygningar och störtdykningar. När jag hittat min livskamrat lever vi sida vid sida livet ut. Vi väljer en boplats med bra utsikt, där vi trivs och där vi kan föda upp våra ungar, år efter år i ett mäktigt bo som vi ständigt bygger till och renoverar. Familjen är viktig och värd att försvara med näbb och klor.

Gemensamt för livet som höna, ko och örn är livsnjutning. Det har jag lärt mig i livet som människa.

Om längtan, idleness och hedonism

Ibland längtar jag otroligt mycket efter att vara ensam. Det är en lyx att inte behöva ta hänsyn till någon mer än mig själv och att kunna disponera tiden precis som jag vill. När jag landar i självvald ensamhet njuter mitt introverta jag i fulla drag. En förutsättning för denna längtan är förstås att jag har människor omkring mig. Paradoxalt nog längtar jag ofta efter sällskap när jag är själv.

Ibland kan det vara härligt pirrigt att längta. Som när den sedan länge planerade resan börjar närma sig, när man ska gifta sig eller få barn, eller man ska träffa en alldeles speciell person. När jag var liten längtade jag mycket och ofta. Mest efter att fylla år och efter julafton. Men att längta kan kosta onödig energi och ta fokus från det man faktiskt har. Jag vågar påstå att jag är mycket lyckligare när jag kan acceptera tillvaron som den är precis nu, snarare än att längta efter något annat. Ibland är det lättare sagt än gjort.

Jag har blivit bra på att vara i nuet de senaste åren. Så bra att jag ibland önskar att allting kan få fortsätta vara precis som det är. Vi kan planera att åka ut med husvagnen en helg, men när helgen närmar sig har jag god lust att ställa in alltihop. Jag känner ingen lust eller ork att ta itu med de förberedelser som krävs. Jag vill bara vara. Jag vill inte åka någonstans, ha gäster eller gå på fest. Det kostar energi, och det har jag haft brist på.

Rent logiskt vet jag att jag ibland måste utmana mig själv. Det handlar inte om att kliva utanför min comfortzon, utan snarare att göra den större. En liten energiinvestering från min sida kan resultera i en rejäl boost om jag satsar på rätt saker. Att åka ut med husvagnen är en sån sak. När vi väl kommer iväg får tillvaron fler dimensioner. Att slåss med knotten, duscha i skogen eller irra omkring utan att riktigt veta var vi är kan vara ganska roligt med lite perspektiv. Jag uppskattar kontrasten mellan det enkla provisoriska hemmet på hjul och huset med allt vi behöver.

Kontraster är berikande. I ett tidigare liv arbetade jag för mycket för mitt eget bästa. Jag såg inte att jag tappade bort fritid, hobby, socialt umgänge och mig själv i min iver att vara duktig och produktiv. Utmattningen tvingade mig så småningom till den andra änden av skalan. Till att göra ingenting. På engelska heter ”att göra ingenting” idleness och det låter lite bättre än att vara lat eller oproduktiv. För mig betyder idleness att sova, laga mat, äta, promenera, träna, läsa, skriva och lyssna på musik. Jag ska ingenstans och måste ingenting. Jag disponerar tiden som jag vill, vaknar av mig själv, äter när och vad jag vill och gör det jag har lust med. Det kostade mig en utmattning att upptäcka hur njutbart det kan vara att göra ingenting.

Hedonism är att njuta av livet. Många har nog sin egen bild av vad en livsnjutare egentligen njuter av. God och vällagad mat, ett gott vin som passar till och trevligt sällskap i en vacker miljö. Eller att bada naken efter joggingrundan. Eller vacker konst. Och sex. Under en stor del av livet har jag gått miste om mycket njutning på grund av rädsla och självbehärskning. Jag har tackat nej och avstått. Helt i onödan. Oftast för att jag innerst inne var rädd för vad mina föräldrar skulle säga, eller vad andra skulle säga. Som om de någonsin hade behövt få veta….

Ju tryggare jag har blivit desto mer kan jag njuta av livet. Att hitta mig själv och våga vara den jag är har tagit väldigt lång tid. Det hade förmodligen varit bättre för min hälsa och närmaste omgivning om jag hade vågat tro på mig själv redan från början. Men å andra sidan kommer det ofta något gott ur eländet. Jag har fått en insikt och en erfarenhet. Nu kan jag se att jag har ett val; jag kan bry mig om vad (jag tror att) andra tycker, eller vad jag vill. Bättre sent än aldrig. Det finns många som dör duktiga, utan att någonsin i livet ha funderat över varför de gör som de gör.

Sex och fysisk närhet är härligt och läskigt. Att njuta av att vara naken tillsammans med en annan människa handlar mer om trygghet än om mod. Jag behöver vara trygg med att jag duger som jag är och att min kropp är bara min. Och helt ärligt, i mogen ålder är det inte så många som är så himla snygga nakna. Utseendet har verkligen ingen avgörande betydelse. Men, med en gammal kroppsfixering och dålig självkänsla i bagaget har jag fortfarande mer kvar att lära och upptäcka om mig själv. Det är ju egentligen ganska häftigt, att jag i min ålder kan känna nyfikenhet och se fram emot nya upplevelser. Det händer fortfarande för sällan att jag dansar som om ingen såg mig, älskar som om det vore förbjudet, och lever som om imorgon inte fanns.

Livet är ändligt och tillvaron kan förändras väldigt plötsligt. Det var inget jag tänkte på när jag var yngre, men insikten hjälper mig att njuta av livet som det är, just nu. Det här är min bästa ålder hittills. Trots förluster, misslyckanden och motgångar är jag lyckligare än någonsin.

När det inte blir som det brukar, eller Vi hade i alla fall tur med vädret

När sommaren kommer i maj går jag omkring och tänker att det här kan vara den sommar vi får i år, som en sann svensk. ”Visst är det bra, men det kommer att bli värre…” Och då kallar jag mig ändå optimist. Visserligen har jag varit med om det förut, men den senaste månaden har bevisat att det inte behöver vara som det brukar.

Påsken i år var en kall historia. Det var runt den förste april och vi hade tagit ut husvagnen på premiärtur och konstrunda i snö, snålblåst och minusgrader. De handelsträdgårdar som hade växthusen fulla av påskliljor fick inte sålt dem, eftersom ingen tänkte på att sätta ut blommor på trappan så länge tjälen var kvar. Hela april var tämligen kall och nattfrosten hängde envist med. Den första maj hade träden fortfarande inte slagit ut. Våren var ett par veckor sen, sa man.

En vecka in i maj slutade havet plötsligt bita i benen och vi satt på piren och åt räkor i kvällssolen. Det vackra varma vädret kändes overkligt efter månader av mörker och vinterjackor. Till och med myggen var oförberedda. Vid maj månads ingång var naturen cirka två veckor efter, men den kom ikapp och slog alla tidigare rekord och den sista veckan i maj plockar vi jordgubbarna som brukar vara klara till midsommar. Grundvattennivån har gjort samma resa, fast omvänt. När värmen väl kom kunde vi inte få igång robotklipparen fort nog och nu står han (han heter Goliath) och vilar för det finns snart inte ett grönt strå i gräsmattan.

Det var sommaren som kom de där första dagarna i maj! Där fick vi, som är så vana vid att hålla ut, bita ihop och stå ut med vädret. Våren var väl upptagen med annat. Maj månad visade upp forsythia, syrener, rhododendron och pioner nästan samtidigt. Det var en märklig känsla att kunna bada i ett stilla ljummet hav i mitten av maj, när de badande glada barnen är i skolan. Det fanns inga maneter, ingen sommarpratare och inga semesterfirare. Glasskiosken hade inte hunnit öppna för säsongen och stranden var nästan tom. Göken gol och ingenting tydde på högsommar, mer än vädret.

Jag var, som så många andra, svenskt skeptisk till att det skulle hålla i sig. Nu gällde det att passa på. Varje solig dag skulle njutas utomhus, och de ljumma kvällarna tas till vara och insupas till fullo. Grill, bad och picknick. Det blir lätt lite jagat och allt annat läggs åt sidan. Nu är jag nöjd med att ett visst lugn har lagt sig över tillvaron. Efter en hel månad med högsommar och medelhavsklimat känns det helt OK att sitta i skuggan, vara inomhus och till och med titta på TV en kväll. Det är inte bråttom längre. Det blir förmodligen fint väder imorgon också.

Vi är så vana vid att det blir en dag, eller kanske tre, med riktigt fint väder i maj. Och att regnet, när det väl kommer, inte har vett att sluta igen. Men även där har jag fått tänka om. Vi hade två dagar med lite åska och regn. Då satt jag förnöjt i uterummet och hörde hur det dånade på taket medan jag läste dikter av Tomas Tranströmer och passade på att laga fiskgryta med saffran. Sen kom det varma fina vädret tillbaka.

Det finns så många dagar och stunder med guldkant. Som när havet är så stilla att jag kan ställa skorna alldeles vid vattenbrynet innan jag går i, eller när det fortfarande är varmt ute klockan åtta på kvällen. När den nyinköpta fikonkaktusen blommar med tre knallgula blommor, eller när det står ”Du är bäst! We love you” på kortet till blomman på mors dag. När vi matar krabbor, marulk och tångål från piren i en genuin fiskehamn, eller när den pyttelilla campinggrillen med sambons hjälp förvandlar 1,5 kilo fläskfilé till en underbar festmåltid. När jag cyklar tre-och-en-halv mil för att träffa goda vänner på restaurang och sambon cyklar mig till mötes på hemvägen. Varje solnedgång är ett skådespel och det är löjligt svårt att motstå frestelsen att föreviga dem alla.

Någonstans skaver det lite, oron över att rekordtemperaturerna hänger ihop med ozonlager och miljöförstöring. Men jag ska villigt erkänna att jag mycket hellre har högsommar i maj än ständig november. Om nu resten av sommaren 2018 skulle bli mer av det traditionellt svenska slaget, så har jag i alla fall förevigat den medelhavsliknande majmånaden här.

En enda önskning

Om jag fick önska mig något som slog in, vad som helst, vad skulle jag önska mig då? Vad skulle jag göra om jag hade haft onödigt mycket pengar? Dessa frågor funderade jag ofta på som barn. Det kändes härligt spännande och lite lagom overkligt att drömma. Det var ett evigt samtalsämne med tjejkompisar. Skulle jag önska att jag blev berömd, eller fred på jorden, eller att jag hittade en skatt? Eller kanske att jag aldrig skulle bli vuxen? En enda önskan. Det smartaste måste vara att önska att alla mina önskningar gick i uppfyllelse.

Det händer att jag köper en lott för att hålla drömmen vid liv. Någon har sagt att den som har tur i kärlek får otur i spel och om det ligger ett uns av sanning i det påståendet är det lönlöst för mig att köpa lotter. Men, hoppet är det sista som överger människan och spänningen är lite kittlande. Jag och sambon säger ofta att vi har det för bra, därför kommer vi inte att vinna något, men vi lockas ändå av möjligheten ibland. Tänk, om vi hade fått en storvinst. Vad hade vi gjort? Förmodligen valt bort arbetet ett tag till förmån för resor, men i övrigt tror jag att vi hade fortsatt att leva ungefär som idag. Vi har det verkligen väldigt bra som vi har det.

Det är sant som det är sagt att den friske har många önskningar men den sjuke har bara en. Den insikten har blivit mer påtaglig ju äldre jag har blivit. Samtidigt finns det naturligtvis olika grader av sjukdom. Det finns forskning som har undersökt hur människor värderar år med full hälsa i relation till år med sjukdom. Om jag får välja mellan att leva tio år med en viss sjukdom eller x antal år som fullt frisk, var går brytpunkten? Hur många år är jag beredd att försaka mot att få leva resten av livet utan sjukdom? Självklart beror det på vilken sjukdom vi talar om, men pengar är relativt ointressant i sammanhanget.

Om jag inte funderar i termer av hälsa eller pengar är det svårt att tänka ut en enda önskan som skulle göra mig lyckligare än jag är idag. Ibland har jag funderat på om livet vore enklare ifall jag hade bättre minne. Särskilt när jag håller på att bli galen för att jag inte kan komma på enkla saker, som vad en person heter, eller vad det var jag skulle komma ihåg att handla. Å andra sidan finns det faktiskt en välsignelse med lite halvtaskigt minne – det är mycket elände jag slipper att komma ihåg.

I perioder har jag tyckt att livet har varit tungt och svårt. Ofta har jag då haft mycket omkring mig eller känt att jag inte räcker till, varken på jobbet eller hemma. Hur jag än har försökt att kränga ut och in på mig räcker tiden inte till. Jag har inte hunnit med det jag ska och inte tagit mig tid att göra det jag vill. Då ligger det när till hands att önska fler dagar i veckan eller fler timmar på dygnet. Nu har jag förstått att om den önskningen hade slagit in när hjulen snurrade för fort skulle jag förmodligen bara lagt ännu mer tid på jobb och krav. Lyckan ligger inte i mer tid.

Det hade behövts minst en ande i flaskan för att få fler timmar. I de stunderna har situationen ofta känts hopplös och jag har inte sett någon väg ut ur ekorrhjulet. Maktlösheten brer ut sig, livet är eländigt och jag tycker synd om mig själv. Det har hänt att jag har önskat att jag skulle bli sjuk, bara lite… eller bryta benet? En liten olycka, så att jag hamnar på sjukhus, blir omhändertagen och inte kan göra något annat än vila en stund. När jag har varit fullt upptagen med att tänka på mina egna problem har det hänt mer än en gång att det verkligen händer något dramatiskt. Som för att få mig att vakna och förstå vad som verkligen betyder något och att mina så kallade ”problem” i själva verket inte är något att beklaga sig över. Det som verkligen betyder något är de människor som står mig nära. Om något händer dem är jag beredd att släppa allt. Insikten att jorden inte går under även om jag släpper taget är nyttig emellanåt.

Med tiden och dyrköpt erfarenhet har jag insett att jag faktiskt kan påverka mycket av min framtid. Jag kan få en del av mina önskningar att gå i uppfyllelse om jag vill och är beredd att betala vad det kostar. Exempelvis trodde jag länge att jag ville leva ett bohemiskt liv i ett litet hus på en sydsluttning i Italien, måla tavlor, äta och dricka gott och njuta av solen. Så varför gör jag inte det?  Det handlar om att fundera över vad det är värt. Hur mycket är jag beredd att satsa? Vill jag ge upp det jag har idag för att komma dit? När jag funderar över vad det faktiskt skulle innebära kommer jag snabbt fram till att det inte är min prioritering just nu. Då behöver jag inte gräma mig över att jag inte förverkligar drömmen. Jag är nöjd här och nu och kan ompröva mitt beslut när jag vill. Det är mitt val.

Jag har velat förmedla till mina grabbar att de kan göra allt de vill.  Allt är möjligt, men inte allt på en gång. Det handlar om att prioritera, göra medvetna val och omge sig med människor som kan hjälpa dem att nå dit. Det kan ta tid. Att veta vad man vill och vart man ska är inte alls självklart alla gånger. Det är OK att avvakta tills man vet, eller att testa för att se vad som händer. Ibland är vägen krokig och man kan vara tvungen att vända, men i backspegeln kan man ofta se att det fanns en mening.

Dagens i-landsproblem

Vad ska vi äta? Jag tror att det kan vara den vanligaste frågan i vårt hem. Tänk att det kan vara så svårt?! Vi kan i princip välja precis vad vi vill. Fast det är väl just det som är problemet. Då måste vi känna efter vad vi är sugna på och komma överens. Helst ska det också vara något som vi har hemma och som inte kräver för mycket tid i köket, eftersom vi ofta är hungriga redan när vi börjar fundera. Jag tror det heter planering, det där som vi inte är så bra på.

Mat var både enklare och tråkigare när barnen var små. Då lagade jag alltid maten, eftersom barnens far tyckte att han var bäst på andra saker och jag var bäst i köket. Det betydde också att jag ofta var ensam om att bestämma vad vi skulle äta, skriva inköpslista, handla och packa upp. Jag minns att jag sneglade avundsjukt på par som handlade tillsammans och såg ut att tycka att det var den naturligaste sak i världen att diskutera om de skulle välja spagetti eller tagliatelle.

Eftersom vi bodde lite ”off” passade jag på att veckohandla när jag var på väg hem från jobbet. Det kändes mest rationellt för att spara tid och bensinpengar. Det var kanske inte så smart egentligen, eftersom jag ofta var både hungrig och trött redan när jag kom till affären, för att inte tala om när jag kom hem. Att packa upp och trycka in allt i skåp och lådor var nästan det värsta. Helst skulle maten redan varit på bordet, eftersom klockan var mycket och alla var hungriga eller på väg till någon träning.

Veckomenyn var relativt enformig. Mina barn tyckte att pasta och köttbullar måste serveras minst en gång i veckan. Rätten varierades genom att välja pastaskruvar, pastasnäckor, pastahjul eller makaroner, som dessutom kunde stuvas. Jag delade inte deras uppfattning, men eftersom jag gärna ville att de skulle äta var det enklast att laga den mat de ville ha. Spagetti och köttfärssås, pasta med lime och pestokyckling, pasta med skinksås, pannkakor och en fiskgryta med dragon och purjolök var andra rätter som gick hem och därför ofta stod på bordet. Jag äter fortfarande gärna pasta, men annars lämnade dessa rätter repertoaren så snart jag inte behövde ta hänsyn till barnens smaklökar.

Förr, för inte alltför länge sedan, kunde man nästan enbart uppleva nya smaker och maträtter genom att resa. Varje nytt land bjöd på något nytt för den som vågade prova och ju längre bort desto mer exotiskt. Sedan kom det specialbutiker som importerade konstiga kryddor och varor från andra världsdelar. Såna butiker fanns inte överallt och det var lite av en upplevelse att gå in i dem. Mycket såg spännande ut och jag kunde bara fantisera om vad råvarorna skulle användas till. Personalen var hjälpsam, men inte alltid så bra på svenska eller engelska. Ofta var man tvungen att köpa stora förpackningar av flera olika saker för att kunna komponera en ny, spännande rätt. Öppnade förpackningar stod i vägen i skafferiet, i månader och år.

Nu kan man i princip köpa mat från hela världen i vilken butik som helst. På gott och ont. Det borde ju betyda att variationsmöjligheterna blir enorma. Men ofta väljer vi det vi vet att vi tycker om, och när vi handlar basvaror och fyller på skafferiet blir det ungefär samma saker varje gång. Inte så konstigt att det ibland känns svårt att hitta inspiration i matlagningen. Jag hörde någon forskare som sa att ett hushåll har ungefär 20 rätter som rullar på repertoaren.

Idén med färdiga matkassar är inte dum. Det jag gillar bäst med konceptet är just möjligheten att få prova nya saker och att mängden råvaror är uträknad så att det inte ska behöva blir en massa halvfulla förpackningar över. Om matkassen dessutom kommer hem på trappan slipper vi trängas i affären, trötta och hungriga. Trots alla fördelar har jag aldrig testat.

Hittills har vi aldrig behövt vara hungriga så länge, även om lusten och inspirationen tryter ibland. Vi har frysen full av mat och med lite planering och receptsök kan inköpslistan kompletteras så att vi kan laga festmat hemma. Vi turas om och hjälps åt med matlagning, dukning och disk. På måndagar och onsdagar har vi ”hälsodagar” (tidigare kallade sambon dem för fulmåndag och fulonsdag, men jag tycker att ”hälsomåndag” ger en bättre mental inställning). Då tränar vi och lägger inte så mycket känsla i matlagningen. Däremellan är det Guldtisdag. Det kan betyda att vi får en förrätt, eller dukar lite extra fint, eller köper något extra gott. På torsdag är det ”lillefredag” och sedan är det helg. Varje dag kan bli en fest, om vi vill och orkar.

Jag improviserar ganska friskt i köket och är utnämnd till Såsdrottning. Det förpliktigar, men så länge jag själv tror att jag kan brukar det bli riktigt bra.  Med tanke på att sås var min sämsta gren i köket för några år sedan är jag ganska stolt över min nya titel. Nackdelen med improvisation är att de gånger det blir riktigt bra vet jag inte hur jag gjorde. Å andra sidan blir det en överraskning varje gång.

Morgontrött morgonmänniska

Jag vet att jag är en frukostmänniska, men någon vidare morgonmänniska har jag aldrig varit. Därför är det inte utan en viss förvåning jag har upptäckt att det finns en tjusning med morgnarna. Det är något visst med att tassa omkring innan någon annan är uppe, att se tidningsbudet på sin morgonrunda och solen stiga över trädtopparna. Det har hänt att jag har fått uppleva den tidiga morgonen för att jag inte har kommit i säng. Det är en annan slags känsla. Men mötet med den där fräscha, alldeles nya dagen gör sig bäst efter en god natts sömn.

Det är bara ett problem med de flesta morgnar och det är att de infaller för tidigt. Jag tycker om stillheten på kvällen och är ofta vaken ganska länge. När morgonen kommer är jag inte alltid redo, men jag tror mer och mer att jag håller på att mogna till en morgonmänniska. Det kanske är för att jag är långsammare och därför behöver gå upp tidigare för att få den tid jag vill ha till mina morgonbestyr. Eller möjligen för att jag inte längre kräver tio timmars sömn för att vara utvilad.

På sommaren har solen redan varit uppe länge när jag vaknar. Morgonen är perfekt för en joggingtur och ett morgondopp och har jag tur står solen så högt när det är dags för frukost att den lyser in i vår lilla frukosthörna. Där är det nästan alltid lä för vinden och solen värmer gott redan tidigt på dagen.

Hösten betyder att jag och solen kommer upp ungefär samtidigt. Bara det kan få mig att tycka om morgonen. Dagen och jag vaknar tillsammans. Gryningsljuset är mäktigt och välkommet. Det finns ett lugn som passar bra för yoga och meditation. Naturen är tystare och liksom mer andäktig nu än för några månader sedan. Gässen hörs på långt håll innan de flyger över taken.

På vintern är dagen mer morgontrött än jag. Mörkret ligger kvar när jag går upp och det är jag som tänder ljus. Levande ljus är ett perfekt ljus i vintermörkret, oavsett tid på dygnet. Det blir ett skonsamt uppvaknande och när solen kommer upp är kaffet redan urdrucket och jag är pigg.

I december får morgnarna en extra mysfaktor med adventsstjärnor och ljusstakar. Det är tur, eftersom det knappt syns något dagsljus vissa dagar. Då är det bra att ha en elljusslinga eller två i trädgården. När juleljusen monteras ner brukar dagsljuset börja återvända (även om orsakssambandet är det omvända).

Jag matar gärna fåglarna under vintern för att få höra dem när våren kommer. Jag njuter av att vakna till fågelsång. Koltrasten börjar sin serenad redan innan solen har hunnit fundera på att gå upp. Ljuset och värmen börjar återvända och väcker även livsandarna. Det behövs inga extra ljuskällor längre och det tar inte lika lång tid att klä på sig.

Varje morgon är en ny möjlighet. Jag mjukstartar gärna och tar god tid på mig. Först snooze, helst flera gånger, sedan en stunds uppvärmning med några push-ups och magövningar och så en morgonsamling för själen. Därefter en tur till badrummet och så en rejäl frukost. Eftersom jag är lite seg på morgnarna är det klokt att ta fram de kläder jag ska ha på mig redan kvällen före. Att bestämma sig på morgonen kan lätt spräcka tidsschemat och sedan är morgonen inte så mysig längre. En skön morgon ger en bra start på dagen. Men, funkade det inte idag får jag en ny chans imorgon.

Lördagsmorgnarna är allra bäst. Hela helgen ligger lång och ledig framför oss. Jag ligger gärna kvar en stund i sängen och njuter av alldeles nyvaken närhet. Och klockan 10 är det Melodikrysset. Det får man inte missa. Förr tyckte jag att de bara frågade efter gamla låtar som ingen hade hört och jag kunde sällan svara på mer än en eller två frågor. Nu kan jag märkligt nog ofta lösa hela krysset. Ja, ja… tantvarning eller ej, det är ett mysigt lördagsnöje till en lång frukost.

Jag har levt hela livet med havet i väster och sett solen sjunka ner i havet om kvällarna. För några veckor sedan befann jag mig i en frukostmatsal med fönster mot havet i öster och såg för första gången solen stiga upp ur havet, stor och alldeles röd. Som en solnedgång fast baklänges. Det var en mäktig start på en härlig dag.

Högkänslig – de goda sidorna

Jag är känslig för exempelvis lätet från skäggstubbskliande och osynliga smulor i sängen. Det är en känslighet som delar världen; Det kan driva den högkänslige (mig) till vansinne medan övriga (sambon) tycker att det är den högkänslige som är irriterande. Men, att vara högkänslig betyder också att jag kan titulera mig livsnjutare.

Somliga individer, de som jag kallar kategoriska, uppfattar världen som antingen-eller. Bra eller dålig, svart eller vit, rätt eller fel. Kaffet är gott eller odrickbart. Punkt. Jag tror upplevelseskalan hos en högkänslig person har en finare gradering. Jag kan också uppfatta kaffet som gott eller odrickbart men har många nyanser däremellan. Min bedömning är snarare en helhet av rostning, färskhet, malningsgrad, kaffemaskin, vattenmängd, temperatur och tid på dygnet. Kaffe är inte bara kaffe, det är en upplevelse.

Den insikten, eller nyanseringen, har jag inte alltid haft. Jag övar upp den gradvis. Vissa kanske skulle kalla mitt resonemang för snobberi. Själv är jag glad att jag har upptäckt att kaffet (och livet) har så många nyanser och att jag kan öva mig i att känna dem. Det är den goda sidan av att vara högkänslig.

Kanske har högkänsliga personer en förstärkare som ökar känsligheten hos sinnena. Min känslighet gör att jag känner minsta veck på lakanet i sängen, men också att jag ryser av välbehag vid beröring. Jag blir berörd, i dubbel bemärkelse. Jag känner obehagliga dofter lite väl enkelt, som dålig andedräkt, räkskal i grannens soptunna eller när glasen luktar våt hund. Men det ger mig också många angenäma tillfällen. Tänk så gott att känna doften av en enda ros från trädgården sprida sig i rummet, eller av after shave på kudden när sambon har klivit ur sängen.

Jag är känslig för små enerverande ljud, men kan också ”känna” ljud i kroppen. Jag har en speciell förkärlek för rytmisk musik. Jag skulle gärna se Stomp igen, en musikal utan en enda ton men med massor av medryckande rytmer. Det känns och jag bara ler. Musik ur en kraftfull ljudanläggning kan också kännas. Jag vill röra på mig, stampa takten, hoppa, headbanga eller dansa loss. Det är suverän medicin mot elände. Det är svårt att vara deppig någon längre stund om man kan släppa alla hämningar och verkligen dansa som om ingen såg. Jag dansar i och för sig gärna tätt intill också och njuter när det känns som att fötterna och kroppen bara följer musiken. Då är jag lättflirtad.

Jag är inte vare sig gastronom, connaisseur, eller särskilt begåvad, men jag har ärvt en känslighet. Jag övar på att använda den för att njuta lite extra av livets allra bästa stunder.

Lektion i livsnjutning

Det duggregnade lite och jag hade inte tänkt gå ut. Det såg dessutom kallt ut, men när jag vattnade blommorna på uteplatsen kände jag att det tvärtom var ljummet i luften och doftade gott. Kanske jag skulle ta en liten promenad trots allt. Det var nästan helt vindstilla och alldeles ovanligt tyst.

Jag gick nerför backen, hejade på grannen och tog en promenad längs stranden. Stannade ett litet tag och tittade ut över vattnet som låg helt stilla och blankt, lika grått som himlen. Svalorna flög strax över ytan. Havet hade dragit sig tillbaka för att vila. Stenarna i vattenbrynet, som var helt gröna av sjögräs, avslöjade att vattennivån brukade vara högre. Sanden var våt av regnet och vattnet alldeles kristallklart. Nu var det bara reflexerna som avslöjade var gränsen gick mellan land och hav. Magiskt.

Det syntes inte en människa. Jag bestämde mig för att gå stigen förbi tennisbanan. Där växer björnbärsbuskar och såhär års börjar de första mulliga bären mogna. Stigen passerar förutom tennisbanan även några stugor och trafikeras frekvent av flanörer, hundrastare, cyklister och joggare. Jag förväntade mig därför att någon annan redan skulle ha plockat de mogna bären. Till min förvåning såg jag att det fanns mycket bär, både röda och svarta.

Tänk, att ingen har gett sig själv tid för att stanna och plocka. För nog vet väl alla om att björnbär är både nyttigt och gott?! Kanske har de andra trott som jag, att någon annan hade hunnit före, och därför inte ens tittat efter. Vissa kanske tycker att björnbärstaggarna är avskräckande och har därför inte letat efter mogna bär som är lätta att nå. Eller kanske någon ville vänta tills fler bär hade mognat för att få maximal valuta för insatsen (med risken att någon annan faktiskt har hunnit före).

Det är inte ovanligt att vi gör sådär; vi tar saker för givet och tar därför inte reda på hur det egentligen förhåller sig, vi tar oss inte tid, har redan på förhand bestämt oss för att något är för svårt eller för obekvämt, eller låter girigheten gå före och lura oss.

Jag är glad att jag just idag valde att gå ut, trots att jag inte hade några förhoppningar. Förutom en skön promenad fick jag en närmast magisk upplevelse av den helt stilla havsytan och en björnbärsfika. Jag plockade bara de bär som var riktigt mogna. De som fortfarande var röda, eller bara nästan svarta lämnade jag kvar för någon annan att glädjas åt imorgon eller en annan dag. Kanske jag tar en sväng förbi där igen till helgen.