Börja om från början

Spänd förväntan. Om jag hade kommit ihåg hur det kändes inför den första skoldagen hade det nog varit ungefär samma känsla. Jag ska börja jobba. Hu och Hurra.

Det är mer än två år sedan senast. Två år och sex månader ganska exakt faktiskt. En otroligt lång tid som jag har behövt för att få tillbaka lusten och livet igen.

Jag gjort en helomvändning, bytt väg, riktning och till och med karta, släppt taget om alla mina gamla meriter och om jag nu träffar på tidigare kollegor är det som kunder i butiken där jag jobbar. Från och med måndag ska jag lära mig allt om kassasystem, inköp och sportartiklar. Det är nästan så att jag får börja på en tom sida och skriva ett nytt kapitel i mitt cv: ”BUTIKSMEDARBETARE”

Provanställning i sex månader, halva lönen mot förut, 70% tjänstgöring och jobb varannan helg. Det kan faktiskt funka. Jag vet inte om jag eller min nya chef är modigast. Min chef lär ha fått höra att han är tokig som väljer en dyr tant med en massa galna idéer som aldrig har stått i butik, istället för en nittonåring som förmodligen lär sig snabbare och kan göra jobbet betydligt billigare. Jag är glad att han ser potentialen i mig och tror på att jag kan bidra till att öka omsättningen. Mina erfarenheter från kvalitets- och förbättringsarbete, liksom min kompetens om människokroppen har ett mervärde. Dessutom har han själv varit utmattad. Han vet vad det vill säga och dömer inte ut någon som bara har suttit och glott i flera månader. Det låter onekligen som att det finns goda förutsättningar för en omstart för min del.

Om någon annan hade berättat för mig att hen skulle göra halt och lappkast på samma sätt som jag nu gör hade jag garanterat tyckt att det var modigt. Kanske jag till och med hade blivit lite avundsjuk på denna människa som faktiskt gjorde något åt sin situation istället för att bara klaga. Som prioriterade hälsan och livsglädjen framför pengar. Jag behöver påminna mig själv om det nu. Det ÄR modigt, men jag känner mig inte det minsta modig. Snarare nervös faktiskt. Kanske lite korkad också.

LinkedIn är det enda sociala medium jag är medlem i. Det är ett nätverk för människor i karriären, ett yrkesnätverk. Jag har varit med där i många år och har flera hundra kontakter som jag har träffat i olika jobbsammanhang. Via LinkedIn får jag möjlighet att följa deras fantastiska karriärer och utveckling (och de kan följa min). Det finns också tusentals tips för att bli en bra chef eller få upp sin lön, för att inte nämna hur man ska få tiden att räcka till, jobba effektivare, organisera sitt arbete och hantera sin stress.

Det gick upp för mig nyligen att även om jag just är beredd göra den största förändringen i min karriär hittills, så räknas det inte riktigt som karriär. En karriär följer samma spår och bygger på att du blir allt mer framgångsrik. Det jag gör är att börja om från början. Det finns alltid en anledning när man börjar om. Att fortsätta är den enkla vägen.

Trots alla artiklar och inlägg på LinkedIn har jag inte sett en enda som föreslagit att man helt ska byta bana om den man går på gör att man stressar sönder sig, eller en enda jobbuppdatering där någon bytt från ett högavlönat ansvarsfullt (och stressigt) uppdrag till motsatsen. Det kanske inte är att rekommendera och i så fall är jag på väg att göra något dumt, men jag tror att den verkliga anledningen är en annan. Det är lite skämmigt att kliva neråt på karriärstegen, eller att hoppa av. Det ser inte det minsta ambitiöst ut. Snarare som ett misslyckande. För mig känns det lite märkligt. Jag tror nämligen tvärtom att det här kan vara vägen till lycka för mig. Det är kanske dags för mig att gå ur LinkedIn. Så slipper jag göra en ”nerdatering” (motsatsen till uppdatering). Jag är inte helt säker på att mitt akademiska nätverk blir så imponerade av min resa. Det syns inte riktigt hur bra det här faktiskt är. Jag hade förmodligen inte heller fattat om jag inte hade haft erfarenhet av maktmissbruk, härskartekniker, stress och psykisk ohälsa. Allt gott till mitt gamla nätverk. Lev väl. Nu börjar jag bygga ett nytt nätverk i mitt nya liv som butiksmedarbetare, långt från universitetet.

Att börja jobba och byta jobb händer inte utan vånda såklart. Hur ska det gå, hur ska det gå? Jag hänger och svänger någonstans mellan glädje och ångest, men min lista med fördelar blev trots allt betydligt längre än listan med nackdelar när jag grubblade som mest. Om jag inte tar chansen, hur ska jag då kunna veta om jag är en stjärna på sportskor eller rentav en blivande butikschef? Antingen är det här början på mitt nya (arbets)liv, eller så är det en nyttig lärdom. Inget av de två alternativen låter särskilt dumt trots allt.

Senast jag försökte mig på en ny karriärväg trodde jag att jag skulle bli lärare. Det hade jag trott av och till ända sedan jag valde yrkesbana från första början. Så när jag fick möjlighet att jobba halvtid på högskola, efter disputationen, var det ett ypperligt tillfälle att en gång för alla inse att jag inte alls ville bli lärare. Nu slipper jag gå runt och gräma mig över att jag inte försökte.

Den här gången är det varken en barndomsdröm eller en dröm om framgång, ära och berömmelse som hägrar. Det är drömmen om ett härligt liv, i balans. Drömmen om att få utvecklas som människa med meningsfulla uppgifter, en sund arbetsplats och fritid. (Fritid. Ett väldigt vackert ord) Jämfört med mitt förra arbetsliv, som visserligen var välbetalt men också fullständigt gränslöst, känns det ganska OK att jobba varannan helg.

I huvudet på en introvert

Om jag någon gång blir tvungen att välja mellan att leva mitt liv på en öde ö eller i en lägenhet på Manhattan skulle jag välja den öde ön. Jag skulle känna mig mindre ensam där, i sällskap med jag och mig själv, än med tusentals främlingar. Ju fler människor jag ser som jag inte känner desto ensammare blir jag. Särskilt om de pratar och umgås med varandra. Aktiviteter, evenemang och myller av människor får extroverta personer att leva upp. Kalendern full – jajamensan! För mig är det lite tvärtom – ju mindre inbokat desto bättre mår jag. Jag trivs i mitt eget sällskap och med min egen tideräkning.

När jag är ensam hittar jag lugnet, harmonin och kreativiteten. Jag kan få mycket gjort med en tom kalender. Den självvalda ensamheten är livgivande och lustfylld. Jag uppskattar vänners sällskap, närheten till sambon och jag får aldrig för mycket av mina barn, men jag har ett stort behov av att vara ensam ibland för att må bra. Efteråt är jag en bättre människa: En mer älskvärd sambo, en mer tolerant mor, en klokare medarbetare och en gladare, godare vän. Om jag är deppig är det oftast under ensamheten jag får lusten tillbaka. Dessutom blir jag snällare mot mig själv om jag har tid att begrunda och bearbeta alla intryck i lugn och ro.

Förutom ensamhet uppskattar jag tystnad och kanske framför allt när det blir tyst. Det är vilsamt att slippa höra och skönt att inte behöva lyssna. För att det inte finns något att lyssna efter. Däremot har jag en kombination av stora öron och känslig hörsel och jag blir tämligen nyfiken om jag hör en bil som bromsar in eller röster som oväntat bryter tystnaden. Jag vill helst inte synas, men gärna se vad som pågår. Förveten, skulle min far säga. Det är inte riktigt lika bra som att vara nyfiken. När jag var liten var förvetna tanter sådana som stod bakom gardinen och tjuvkikade på grannar och förbipasserande, i tron att de inte själva syntes. Tur att vi inte har gardiner i huset.

Det är förståeligt att introverta personer kan missbedömas som asociala. Själv kan jag vara väldigt social och pratsam med människor jag känner väl, men när jag är i ett sällskap med många obekanta blir jag tyst, känner mig bortkommen och vill helst gå hem. Jag har haft många tillfällen i karriären där jag har kunnat öva mig på att mingla och nätverka – konferenser, middagar, supéer, jubileumsfester – men jag blir aldrig bekväm i den situationen. När kollegorna blir uppspelta över att kungen kommer på besök hoppas jag att jag ska slippa konversera. Jag lär ändå inte få tillräckligt med tid för att lära känna honom på riktigt. Det är inte min grej att småprata om oväsentligheter med människor jag kanske aldrig kommer att träffa mer och jag kan säkert uppfattas som tråkig. Däremot tror jag att jag skulle kunna passa ganska bra i ”Halv åtta hos mig”, där jag får några gånger på mig att prata med och lära känna några få personer. Då bjuder jag gärna på mig själv.

Den bästa återhämtningen har jag fått under de semestrar som jag har spenderat helt ensam, oavsett om det är hemma eller på någon charterort. Då har jag fullt upp. Jag löser problem, läker sorger, får idéer, lägger upp strategier, njuter av livet och hittar balans i tillvaron ofta utan att prata med någon annan än mig själv. Inspirationen får jag av att läsa, skriva, lyssna på radio eller musik.

Det jag tycker minst om med ensamheten är äta middag. Det är svårt att komma på vad jag ska äta, även om jag kan välja precis vad jag vill, det är tråkigt att laga mat bara till mig och bland det mest ensamma jag vet är att äta ensam. Jag skjuter ofta upp beslutet om vad det blir till middag så länge att jag redan är hungrig och klockan är mycket. Det blir inte roligare då. Jag saknar någon som kommer med idéer och förslag på mat, som påminner mig när det är dags, som tycker det är roligt att laga mat med (eller till) mig, som berömmer (eller klagar på) maten och som hjälper till att plocka undan och diska. Om jag skulle bli ensam och gammal hoppas jag att jag har möjligheten att gå till något ställe med bra mat och andra trevliga bekanta gamlingar. Helst med egen kock och en välsorterad vinkällare. Jag kanske väljer att äta i min ensamhet ändå, men det skulle kännas gott att veta att jag är välkommen, om jag vill.

Ett tantparti kanske?

Spontant skulle jag säga att jag inte är intresserad av politik. Men det är ju inte helt sant förstås. Eftersom nästan allting är politik idag. Det jag menar är att jag inte är intresserad av att debattera. Om det inte är en fråga som ligger mig varmt om hjärtat vill säga. Då går jag igång. Och demokratin är jag beredd att slåss för. Hm, jag antar att jag är intresserad av politik då.

Då och då har någon föreslagit att jag skulle bli politiker. Anledningen kan jag bara spekulera i, men jag misstänker att det hänger ihop med att jag kan vara energisk, envis och en tämligen dålig förlorare. Det har väl hänt att jag har engagerat mig i sakfrågor så att det både hörs och syns. Inte in absurdum, men möjligen något i närheten. Ofta vet jag vad jag tycker när jag ger mig in i diskussionen, men ibland saknar jag tillräcklig fakta eller detaljkunskap i stunden för att övertyga andra hur rätt jag har. Oerhört frustrerande!

Men politiker, njae. Visserligen är jag envis och kan prata mycket när situationen kräver det, men jag har flera politiska svagheter. Exempelvis har jag svårt att ljuga och ännu svårare för dem som inte har det. Dessutom gillar jag tydlig kommunikation och att man håller vad man har lovat. Skitsnack och sociala medier är inte heller min grej. Jag har en bit kvar innan jag kan kvala in bland dagens mest framgångsrika politiker.

Frågorna som engagerar mig mest varierar över tid. Som för de flesta människor antar jag. Det fanns en tid då studielån och studentbostäder var viktigast. Senare blev det föräldrapenning och barnbidrag och nu lyssnar jag efter hur de tänker kring äldreomsorg och pensionsålder. Vissa saker går inte att påverka och då kan det bli kollissionskurs mellan mina egna logiska och känslomässiga resonemang. Ta befolkningspyramiden till exempel. Det är ingen pyramid längre utan mer en heffaklump. Snart är det lika många som är över 65 som under 25. Att samhället kryllar av gamla människor, både pigga aktiva och sjuka skröpliga, får såklart konsekvenser på olika sätt. För även om jag enligt statistiken har många år kvar att leva är det inte så säkert att jag får vara frisk. Ju sjukare jag blir desto mer pengar kostar jag.

För att ha råd med alla eventualiteter ska alla helst fortsätta arbeta åtminstone till 67 års ålder, antingen man vill eller inte. Om jag fick disponera min egen tid och jobba när jag vill med något som är så roligt att det inte känns som jobb skulle jag möjligen kunna tänka mig att jobba på tills jag är 67.  Men, förutom att jag inte riktigt vet vad som skulle kunna vara roligt är jag en frihetstörstande ledighetsnarkoman. Jag har pratat om att gå i tidig pension ända sedan jag började arbeta. Nu närmar den tidiga pensionsåldern sig och jag börjar inse att det inte lär hända. Trots att jag har sparat, varje månad, från 20-årsåldern tills häromåret när pensionsförsäkringar inte längre var avdragsgilla. Systemen har ändrats och pengavärdet också, men än har jag inte gett upp hoppet.

Jag kanske ska starta ett eget parti. Ett parti för tanter i alla åldrar och av båda könen som inte bara vill leva länge utan njutbart. Cabriolet och solsemester åt alla. Och ett miljövänligt boende med vacker utsikt, personlig kock, friskt vatten och en välsorterad bar. Cykel- och promenadvägar, en uteplats i varje väderstreck och ett ombonat uterum. En närbutik med lokalproducerade råvaror och boutiquer med färgglada kläder och snygga fotriktiga skor. Om vi är många tanter som delar på kostnaderna kan vi prenumerera på flera glassiga magasin och bjuda in Steve’n Seagulls på en spelning för att rocka loss. Och den 25 augusti varje år firar vi Alla tanters dag!

Måttfullhet är en dygd och lagom är bäst

Om jag hade kunnat förflytta mig till en annan tidsålder hade jag gärna velat leva ett tag bland Greklands filosofer. På något sätt föreställer jag mig att det hade passat mig; mycket frukt och vin, studier av människokroppen och intressanta tankeutbyten. Aristoteles lär ha sagt att det människan behöver för att må bra är något att göra, någon att älska och något att längta till. Han förespråkade måttfullheten som en kardinaldygd.

Mitt liv har under många år varit långt ifrån måttfullt. Åtminstone då det gäller arbete. Jag fostrades tidigt till att vara duktig, bita ihop och göra mitt bästa och aldrig skryta om mina framgångar. Det tog jag på största allvar. I skolan var jag en högpresterande ”pluggis” och på jobbet var jag ständigt på jakt efter utmaningar. Jag drogs till att prova saker som ingen jag kände hade gjort tidigare. Att tävla med andra är inte min grej, men jag har tävlat med mig själv till förbannelse. I min egen bedömning av mig och min prestation har jag varit hård och orättvis. Duktig och perfekt har ingen tydlig bortre gräns. Det går alltid att göra lite till och lite bättre.

När min mor plockade jordgubbar för att sylta och safta plockade hon inte 5, 10 eller 20 liter jordgubbar, utan 120 liter. Eller mer. När hon ändå höll på. Sedan skulle de rensas och förädlas och innan hon var klar hade vi hunnit bli osams många gånger. Det tog inte bara tid, det blev urtråkigt. Det där ”när jag ändå…” har jag haft hårt rotat i mig. När jag ändå ska baka bullar kan jag lika gärna göra dubbel sats. Och varför inte baka bröd och rulltårta och göra en gratäng när ugnen ändå är varm. Och om jag ändå ska köra och tanka kan jag ju handla, ta en sväng om återvinningen, posta paketet och hälsa på far när bilen ändå rullar. När jag ändå ska duscha kan jag lika gärna träna först. Och om jag ändå sätter på datorn kan jag ju…. Och så vidare i all oändlighet.

Jag har varit expert på multitasking och kämpat hårt för att prestera på topp. Det gick bra länge trots att jag varken blev lyckligare eller mer bekräftad för det. Ingen såg allt jag gjorde och många var dessutom fullt upptagna med att förverkliga sig själva. De senaste två åren har jag varit tvungen att dra i nödbromsen, skruva ner intensiteten och helt stänga ner ett stort antal åtaganden. När jag så småningom började få upp farten igen kände jag mig oduglig. Jag kunde ju inte göra allt det där ”när jag ändå”. Det har tagit mig lång tid att inse hur rätt Aristoteles hade. Måttfullhet är en dygd. För några veckor sedan bakade jag bullar. Fyrtio bullar och inget mer. Jag kände mig riktigt duktig.

Önskan att bli framgångsrik och bekräftad har drivit många fler än mig till ett extremt beteende. Det börjar med en lätt utmaning och slutar med flera gränslösa projekt.  För mig har det främst varit i jobbet, men många jagar likes på sociala medier eller driver sig själva att utöva allt extremare sporter eller dieter i jakten på perfektion. Jag känner flera män som i femtioårsåldern kom på att de skulle börja träna. Det mest naturliga hade enligt min mening varit att skaffa ett par bra skor och ta med sig kalaskulan på en promenad eller joggingtur i all enkelhet. Men istället inhandlas dyr utrustning och träningen inriktas på triathlon eller swim-and-run. Vad är det man vill bevisa då? Och för vem? Jag läste någonstans att man till och med har startat yoga-tävlingar för att locka män att börja yoga.

Det finns ett U-format samband mellan nytta och risk. För lite är inte bra, men för mycket är lika illa. Även av det som är gott och hälsosamt som att dricka vatten, träna och arbeta. Mer är inte alltid bättre. Numera försöker jag hitta den nivå som känns tillräckligt bra och vara nöjd med det. Jag behöver inte åka jorden runt, bestiga berg eller bli framgångsrik youtuber. Det är ingen katastrof om jag inte städar bort döda flugor eller dammråttor meddetsamma. Om jag blir bjuden på Mariekex hos någon med lite ogräs i rabatten och kläder som ligger framme blir jag behagligt lugn och avslappnad. Vad skönt! Det finns andra saker som är viktigare i livet!

Att göra eller inte göra, det är frågan

Att göra något har ett värde. Inte bara för den som gör vad det nu är, utan även i andras ögon. Vad jag gör ger en signal om vem jag är, eller vill vara. Att vara produktiv, hjälpsam eller göra saker som främjar förändring eller utveckling anses ofta positivt, oavsett om det är på jobbet eller fritiden. Sådana saker berättar vi gärna om för att få bekräftelse. Dessutom betraktas ofta sociala aktiviteter som mer värdefulla än de vi gör i ensamhet. Det smäller lite högre att ha gått en golfrunda eller fikat med kompisar än en promenad med hunden eller ensamfika i solen.

Jag är som jag är och står för det, men vill helst inte bli betraktad som lat eller oproduktiv. Därför berättar jag förmodligen hellre om den enda timme då jag planterade om krukväxter än de sex timmar då jag njöt av en lång frukost, slappade i solen, tog en promenad och förlorade mig i en bra bok. Sex timmars livsnjutning och en timmes ”produktivitet”. Visserligen känner jag mig nöjd när jag har planterat om, men det är lite märkligt att jag ofta väljer att lyfta fram den enda timmen framför de andra när jag beskriver min dag.

Kanske är det en kvarleva och vanföreställning från min tid som ”duktig flicka” som har bitit sig fast, men jag är inte ensam. Många beskriver sin dag, helg eller semester på samma sätt. Vi vill tala om vad vi gör och visa oss ”duktiga”. Vi vill vara lika duktiga som alla andra, eller snarare som alla andra verkar vara.

När jag inte har ork eller lust att vara duktig kan jag känna dåligt samvete och skam. Jag får en känsla av att inte ha tillräckligt med tid, trots att jag har lika mycket tid som andra.  Det är nog fler än jag som har känt mig oduglig och undrat hur andra hinner eller orkar, när jag själv inte kan förmå mig att göra något vettigt alls.

Att vara ofrivilligt sysslolös eller oförmögen är stressande. Det är frustrerande att vilja men inte kunna. Vissa människor mår dåligt och blir rastlösa om de inte har något planerat. Livet ska vara i ständig rörelse och en full kalender är det som ger livet innehåll och mening. Andra pratar om hur mycket de har att göra, men gör ingenting. Sysslorna hopar sig och stressen ökar, medan absolut inget händer. I samtliga fall finns det en obalans mellan att göra och att vara, som sannolikt kommer att leda till bekymmer och i värsta fall hälsoproblem.

Jag har alltid velat göra mitt bästa för att andra ska bli nöjda. Dessvärre har jag sällan tagit reda på vad som krävs för ”tillräckligt bra”, utan alltid gått in för att prestera hundratio procent. Jag trivs med utmaningar. Livet fungerar bra med framförhållning och god planering. Det är många år sedan verkligheten såg ut så. Jag hade svårt att säga nej till andras behov och istället fick jag säga nej till mina egna. Gradvis fick jag allt mer att göra. Förändringen var så smygande att jag inte förstod när det blev för mycket att göra.

I åratal längtade jag efter en manager, någon som kunde hjälpa mig att planera tiden bättre. Det var uppenbart att ekvationen inte gick ihop och jag tänkte att jag måste ändra mitt sätt att planera och arbeta för att få in allt. Det föll mig inte in att jag flyttade mina egna gränser. Jag önskade mig fler timmar på dygnet och fler dagar i veckan för att hinna. Men det enda jag längtade efter var paus, stopp och vila. Till slut hoppades jag i hemlighet att jag skulle råka ut för bara en liten olycka och kanske hamna på sjukhus så att jag fick ”tillåtelse” att vila.

Det tar tid att återfå balansen. Jag jobbar fortfarande med att fylla på kapitalet i min lugn-och-ro-bank. Det kontot tömdes för längesedan. Just nu mår jag bäst av det självvalda ”inget att göra”. Då gör jag det jag vill och känner för, bara för min egen skull. Det är ofta att läsa, skriva eller bara sitta utomhus. Jag gör något, men jag är inte ”duktig” och jag måste inte prestera för att duga. I takt med att jag återfår balansen kan jag återuppta sociala aktiviteter och åstadkomma en del ”nyttosysslor”.

När sambon kommer hem och vi landar tillsammans vid middagsbordet frågar han ofta vad jag har gjort. Jag går i fällan direkt. Istället för att tala om att jag har ägnat mig åt reflektion och självkännedom, fyllt på mina reserver och njutit av livet berättar jag om jag har tvättat, dammsugit eller rensat ogräs. Jag bedömer att det är större sannolikhet att jag får en liten uppskattning för det än om jag skulle säga att jag har mediterat, yogat, läst nyheterna och skrivit tre dikter.

Att ha egentid och att göra saker helt och hållet för min egen skull har alltid varit viktigt för mig. Att meditera eller titta på havet är också att göra saker. Jag har inte vilat färdigt än. Det är fortfarande obalans på mitt konto emellanåt. Det är mitt ansvar att göra det jag behöver för att må bra. Att göra saker för min egen skull är en förutsättning för att jag överhuvudtaget ska vilja, orka eller kunna göra något för eller med någon annan.

 

Recept på välbefinnande

Det är nästan löjligt så bra man kan må! Det enda som är annorlunda mot vilken annan dag som helst är att idag var det premiär för min jogg&bad-runda. Det var inte riktigt planerat att det skulle ske idag, men efter en kort överläggning med mig själv kändes det lite lockande att dra på mig träningskläderna. Såhär den första turen på säsongen var planen att ta det lite lugnt och kanske korta ner den vanliga rundan en aning.

I mitt huvud, innan jag sprang iväg, såg jag rundan framför mig. Jag tänkte på de alternativ som fanns för att gena. Eftersom jag gärna ville ha mjukt underlag blev det trots allt den vanliga rundan. Den går mest i skogen och det kändes som ett bra val. Klart att jag orkar. Solen skiner och det ska bli härligt att komma ut. I tanken sprang jag lätt och njöt av fågelkvitter, sol och vind.

Självbedrägeri är vad det är. Redan efter en knapp kilometer började jag fundera på om jag inte hade tagit mig vatten över huvudet. Men, att ge upp är inte min grej. Efter den första kilometern kommer den värsta backen. Stigen går rakt upp för berget. Den är nästan obehagligt brant på sina ställen och ungefär på mitten har någon lagt stenar som trappsteg för att det ska bli lite enklare(!) att ta sig upp eller ner. Jag undvek att titta uppåt och bet ihop. Konditionen var det inget större fel på. Inomhusträningen har gjort nytta. Men benen blev som blyklumpar efter kanske femtio meter och trots att jag gick en del av backen var låren möra resten av rundan.

Om inte mina luftvägar hade satt käppar i hjulet hade det här varit en året runt aktivitet, men när temperaturen kryper under fem plusgrader eller vinden är för kall blir det en onödigt jobbig träningsrunda.

Emellanåt kunde jag lyfta blicken och ta in ögonblicket, men så snart det går tyngre smalnar mitt fokus till marken precis framför fötterna. Detsamma händer med tanken. När jag joggar med lätta steg är det meditativt. Här och nu. I samma ögonblick som jag växlar fokus till mina fötter börjar tankarna snurra kring saker som har hänt och ska hända. Det händer att jag löser problem eller får goda idéer, om jag bara kan komma ihåg dem tills jag kommer hem. Det finns ytterligare ett stadie av ansträngning och kan jag inte ens tänka längre. Med lite god vilja kan jag tycka att det är meditativt på ett annat sätt, om än med en helt annan känsla i kroppen. Det tar emot och ibland gör det ont. Då kopplar jag på pannbenet.

Ibland slår min mänskliga försvarsmekanism till. Då kan jag tillåta mig själv att gå en liten stund för att hämta andan. Jag vill ju inte förstöra min inre bild. Om jag känner olust och blodsmak i munnen nästa gång jag visualiserar min träningsrunda kanske inte självbedrägeriet fungerar.

Det är många faktorer som påverkar upplevelsen av ansträngning. Just idag blåste det friskt, med ungefär halva sträckan i motvind. Vad och när jag senast åt, hur jag har sovit och vilket humör jag är på spelar också in. Det går nästan alltid att hitta en förklaring till att det känns så lätt eller tungt som det gör.

Slutet av joggingrundan går längs stranden. Det är ofta tanken på frihetskänslan som överväldigar mig varje gång jag joggar nära havet som får mig att längta ut Jag tröttnar aldrig på det. Vissa gånger går det tungt i sanden, det blåser snålt och regnet piskar. Men det är ändå häftigt att känna naturen så inpå skinnet. Andra dagar, som idag, värmer solen och havet glittrar i blått och silver. Det är livskvalitet. Stranden är ofta tom så dags på dagen. Det känns märkligt lyxigt att få ha upplevelsen för sig själv just där och då.

Nu kommer belöningen. Under förutsättning att jag verkligen har stranden för mig själv klär jag av mig och springer ut i havet. Idag var det inte många grader. Det isade ordentligt i benen. När det är så kallt i vattnet spränger det i huvudet om jag doppar det, så jag valde att göra ett litet tantbad idag. Jag lade mig på rygg en kort stund i knädjupt vatten och blaskade sedan ordentligt med uppfriskande saltvatten i ansiktet.

Jag vet inte exakt vad det är som händer i kroppen, men ganska omedelbart efter doppet i havet får jag ett leende på läpparna. Jag mår så bra. Det måste vara en rejäl endorfinkick som slår till. En sån enkel lyx. Livsnjutning i kubik. Det är så häftigt att jag kan bada naken i havet, utan en enda själ i närheten.

Jag joggar sita biten hem, uppför backen. I helhetskonceptet ingår en stunds yoga för att sträcka ut efteråt. Lyckoruset varar hela dagen. När jag sitter med en kopp kaffe på den soliga uteplatsen är det inte mycket som kan vara bättre. Den känslan är värd att jobba för. Jag tål både mjölksyra, blodsmak, motvind och iskallt vatten. Jag känner välbefinnandet i kroppen och mår så bra i själen.

I helgen kommer jag att ha träningsvärk. Det är faktiskt en ynnest att kunna skaffa det med hjälp av lite självbedrägeri och egen fri vilja.

Själ(v)svält

Jag var 17 år. Då, när livet borde vara helt underbart, fullt av vänner, glädje, kärlek och fest, upplevde jag mina värsta år. När jag tänker tillbaka minns jag bara fragment. Å andra sidan hände det inte så mycket värt att minnas. Jag unnade mig inget och kontrollerade livet minutiöst. Särskilt antalet kalorier jag stoppade i mig och förbrukade.

Jag vet inte exakt hur eller när det började. Det kan ha varit kommentaren från skolsköterskan i åttan, när hon med lätt anklagande ton påpekade att jag inte följde min kurva. Jag hade blivit ”tjockare”. Hennes ordval kändes obehagligt. Eller kanske det var tanten som nöp mig i kinden när jag var fjorton år och sa att jag hade blivit ”rultig”. Vem vill vara rultig?! Ingen hade talat om för mig att det är normalt att gå upp i vikt i puberteten. Uppenbarligen hade ingen berättat det för skolsköterskan heller. Min mor och hennes väninnor pratade om valkar hit och bantning dit, trots att ingen av dem var tjocka. I jakten på självkänsla ingick inte att vara tjock.

Mitt mål var att leva nyttigt och hälsosamt och jag såg mig själv som en hälsosam människa, smal och vältränad. Det måste vara vägen till lycka och framgång. Jag blev expert på mängden kalorier i de vanligaste livsmedlen och för säkerhets skull undvek jag även feta tvålar. Tänk om fettet sugs upp genom huden (jag vet, jag var inte superintelligent). Jag vägde mig flera gånger om dagen för att kontrollera att kurvan inte pekade uppåt. Helst skulle den peka neråt. Min huvudsakliga föda var bröd. Osötat förstås, utan smör och pålägg. Bara bröd. Det är en onyanserad myt att man blir tjock av bröd.

Den energi jag fick i mig såg jag till att göra slut på genom daglig träning. Varje morgon och kväll gjorde jag armhävningar, situps och benböj i mitt lilla studentrum. Jag sprang en snabb runda på lunchrasten och lite längre på kvällen, simmade hundra längder i tjugofemmetersbassängen ett par gånger i veckan och cyklade åtminstone tio mil varje helg, förutom att cykeln var mitt fortskaffningsmedel. Det var tidsödande och tråkigt, men jag hade lagt mig till med en extrem disciplin. Jag tyckte att jag var duktig som stod emot lusten att äta och som tvingade mig att träna, hur tråkigt det än var. Träningen gick före allt annat, inklusive fest och vänner.

Min mor tjatade om att jag skulle äta. I mina ögon begrep hon ingenting och den enda effekten hennes tjatande fick var att jag ljög och vi blev osams. I övrigt var det inte någon som sa någonting. Inte ens läkaren när jag var på min rutinkontroll för astma. Han noterade att jag hade minskat i vikt, men tyckte inte att det var konstigt med tanke på att jag hade börjat springa (jag berättade inte att jag simmade och cyklade och styrketränade också). På kvinnokliniken skrev man ut p-piller för att få ordning på menscykeln, utan att ifrågasätta varför den hade uteblivit. Ingen berättade för mig att det var för att jag vägde för lite.

Det var inte bara vikten som rasade. Betygen gjorde det också, trots att jag tog skolarbetet på största allvar. Min självkänsla var helt beroende av att jag var duktig, helst bäst. Därför blev jag både ställd och skamsen när min lärare i matte och fysik, som normalt sett bara log lite snett, frågade vad som hade hänt. Hon sa att hon var tvungen att sänka mina betyg om det inte blev en ändring. Och hon gjorde det. Kanske hon visste.

I min klass på gymnasiet fanns det ytterligare en tjej som var anorektisk. Själv stoppade jag aldrig fingrarna i halsen, men hon ”försvann” så fort att jag misstänker att hon gjorde det. Självklart såg jag att hon var obehagligt smal, men inte att jag var lika tunn, blek och genomskinlig. På sommarlovet blev hon inlagd på sjukhus. Det här var i slutet av åttiotalet. Anorexi och andra ätstörningar var inte särskilt känt eller omtalat. Ändå var det inte på något sätt ett nytt fenomen. Människor hade utsatt sig för självsvält i århundraden.

Jag undvek speglar och har förträngt vad jag vägde, men det fanns inte ett uns av fett på kroppen. Fingrarna var knotiga och käkbenet tydligt. Resten dolde jag med kläder. Det fanns ingen lust, ingen energi, ingen glädje. Själ-svält. Inte så konstigt att hjärnan började stänga ner.

Vändningen kom en kväll när jag av en slump såg Studio S på TV. Hela programmet handlade om ätstörningar. Jag satt på golvet i mitt studentrum och det kändes som om det handlade om mig. Det gick upp för mig att det jag höll på med inte var hälsosamt, som jag hade inbillat mig. Tvärtom, det var sjukt. Hur kunde det ha blivit såhär? Hur kom det sig att jag betedde mig sjukligt? Det var aldrig meningen. När programmet var slut ringde min mor och frågade om jag hade sett det. Hon grät i telefon. Hela situationen blev otroligt pinsam. Vi hade aldrig pratat känslor, jag och min mor. Jag erkände att jag hade sett programmet, men inte att jag kände igen mig. Aldrig. Det här skulle jag klara ut själv.

Det var redan för sent att göra något åt betygen för det andra året, men jag var fast besluten att höja dem igen innan slutbetyget. Envishet hade tagit mig en bra bit mot fördärvet. Nu var det dags att använda den mer konstruktivt. Mina matinköp blev gradvis mer innehållsrika, men fortfarande helt utan fett och socker. Jag fortsatte med träningen, men tillät mig slippa det urtrista paddlandet i bassängen. Plötsligt kände jag hur mycket jag avskydde simhallen. Det var första gången på länge som jag kände efter vad jag ville och inte ville. Den största och förmodligen mest effektiva förändringen var när jag slutade väga mig. Helt. Det var en befrielse.

Det tog några år att helt återställa balansen och få en sundare inställning till kroppen. Sakta men säkert började jag lyssna på kroppen. Jag misstänker att det här var ett symtom på dålig självkänsla (det tog ytterligare decennier innan jag lyckades gå till botten med själva problemet). Mat och motion är fortfarande en viktig del av livet, men nu mer njutbart och att batterierna är slut i badrumsvågen stör mig inte alls. Jag har inte vägt mig på åratal, men kan fortfarande kan ha samma kläder som för tio år sedan. Det räcker som måttstock för mig.

På väg mot underbar

Under lång tid nu har mitt primära fokus varit att må bra. Så har det inte alltid varit. Under alldeles för många år har jag istället strävat efter att vara till lags och prestera oklanderligt. Jag kände att något var fel, men jag förstod aldrig riktigt vad det var. Jag trodde ju att jag gjorde rätt. Eller kanske jag inte ville förstå.

När kollapsen kom var jag förberedd. Andra människor hade pratat om att situationen var ohållbar och i bakhuvudet visste jag att det skulle hända så snart jag släppte ner garden. Det var ingen krasch, det var en pyspunka. Bromssträckan var ganska lång och jag hade till och med hunnit börjat skapa utrymme i livet för att vila ett par veckor när jag föll igenom helt. Trots att allt talade för att det skulle bli en utdragen historia kunde jag inte föreställa mig hur mycket tid som skulle behövas för att jag skulle må bra. Jag visste inte ens hur dåligt jag mådde. Jag förstod inte varför tillvaron kändes så tom och meningslös, vad det var som saknades, eller vad jag behövde göra mig av med. Bara att jag inte kunde fortsätta längre.

När ekorrhjulet så småningom stod helt stilla var jag tvungen att bara vänta. Länge. Ungefär som när man fortfarande är andfådd en bra stund efter att ha sprungit upp för trapporna. Jag var skyldig min hjärna så mycket vila och återhämtning efter decennier av krav, stress och på tok för lite sömn. Nu sov jag tio till tolv timmar, om än med massor av uppvaknanden. Varannan dag började med en promenad eller joggingtur. Det gjorde jag för att jag någonstans visste att det var viktigt för mig. Jag har berättat för så oändligt många andra hur viktigt det är med fysisk aktivitet. Sedan satt jag av resten av tiden medan jag tittade tomt framför mig, utan att se något eller veta vad jag tittade på. Det tog timmar att äta frukost och när den var undanplockad var det redan sen eftermiddag. Tiden gick fort men allting kändes som i slow motion. Det var som om hjärnan krävde vila och därför tvingade kroppen att sitta stilla. Jag förmådde ingenting.

Jag var inte alls överens med mig själv om att det var OK att sitta där, men kunde inget annat. Acceptans, skam, mening, egenvärde. Det var saker jag funderade över där jag satt. Det fanns ingen lust, ingen energi. Jag ville ingenting för jag kände ingenting. Det var bara tomt. Jag orkade inte läsa för jag förstod inte sammanhang och kom inte ihåg vad jag nyss hade läst. Av samma skäl gav det mig ingenting att se på film eller TV. Jag lyssnade på radio. Och skrev dikter. Det var svårt att erkänna för mig själv att jag var utmattad och det tog månader innan jag hade samlat tillräckligt med mod för att prata om det.

Det är snart två år sedan. Nu har jag hittat de pusselbitar jag saknade. Och stängt dörrar. Det har krävt mycket grävande, gråt och funderingar, men det fanns inget alternativ. Insikten kunde förmodligen inte kommit på något annat sätt. Det är omöjligt att hitta sig själv om man inte förstår att man vilse. Först måste jag fatta hur dåligt jag har mått innan jag kan fundera ut vad jag behöver för att må bra.

Jag känner mig hel igen, men ömtålig. Som om konturerna av mitt nya klokare jag inte har härdat riktigt ännu. Det är obekvämt att vara så känslig. Jag vill vara uthållig, smart och fokuserad, men där är jag inte ännu. Minnet är fortfarande knackigt, även om jag kan överraska mig själv ibland. Jag är oftast glad, men vissa dagar är tunga, lusten är obefintlig och initiativförmågan noll. Jag kan läsa igen, tack och lov, men det går inte fort. Stundtals har jag svårt att fokusera och även om jag sover betydligt bättre nu än jag har gjort på flera år känner jag mig aldrig pigg. En blick i spegeln visar att ögonvitorna fortfarande är ögonrödor och det krävs lite färg för att maskera tröttheten. Det är nog det jag saknar allra mest, att få känna mig pigg och full av energi. Tröttheten är som en stor blöt filt.

Det kan ta en eller flera dagar innan jag återhämtar mig efter anspänning, som att träffa nya människor eller bjuda hem folk. Jag börjar långsamt förstå att det är så livet är nu och att jag behöver anpassa mig efter det. Det är svårt att acceptera, men jag känner ingen skam längre. Stresskänsligheten är fortfarande påtaglig, men nu förstår jag bättre vad det är som händer när jag plötsligt känner mig irriterad eller blir extremt ljudkänslig. Självmedkänslan har lärt mig att det är en del av livet att må skit ibland.

Jag gör fortfarande inte så många knop, men har lyckats skapa bättre rutiner och hinner lite mer än att äta frukost. Att handla, laga mat, diska och tvätta är traditionellt fruntimmersgöra i den värld jag har vuxit upp. Det kan till och med ligga lite av existensberättigande och människovärde i det. Det sitter hårt och djupt i fostran, även om jag inte alls står för den värderingen. Därför kan jag känna mig oduglig, skamsen och värdelös de dagar jag väljer att ignorera smulorna, dammet och tvätthögarna. Sambon har aldrig sagt att det är något problem, tvärtom, känslan finns bara hos mig. Ibland försöker jag skämta bort mitt obehag genom att säga till honom att min främsta uppgift i hushållet är att få honom att må bra genom att bara vara underbar. Det låter egoistiskt, men jag vet att han mår bäst när jag mår bra. Alltså är mitt fokus att fortsätta må bra. Och vara underbar.

Oväntat bra

Ibland blir det inte alls som jag har tänkt mig. Delvis kan det bero på att jag har för höga, ibland till och med orealistiska, förväntningar. Men, under det senaste året har jag flera gånger blivit glatt överraskad av att utfallet har blivit mycket bättre än jag kunde föreställa mig. Det beror förmodligen varken på tur eller slumpen, utan på att jag har vågat släppa kontrollen över det jag inte kan kontrollera.

Jag har trott att koll och planering bidrar till att jag slipper bli obehagligt överraskad. Paradoxalt nog är det precis tvärtom; Jag kan aldrig bli positivt överraskad så länge jag försöker behålla kontrollen. I bästa fall, om allt klaffar, blir det som jag föreställde mig, aldrig mer.

Förväntningar baseras på det vi tror oss kunna veta, aldrig det oväntade. För mig blev det tydligt när barnen var små och vi frågade dem vart de ville åka på semester. Om vi hade varit på Legoland föregående år svarade de att de ville åka till Legoland igen. Det var den semester de kom ihåg och de kunde inte föreställa sig hur något annat skulle kunna vara bättre, eller mer spännande. Erfarenheten begränsar förväntningarna och därmed önskningarna.

Det är gott och väl om jag är nöjd som det är, eller om jag är i en situation där det inte finns utrymme för något risktagande. I andra sammanhang kan jag missa mycket genom att, ofta omedvetet, sätta upp gränser för vad som kan hända. Gränser är till för att kontrollera och därmed undvika oönskade händelser. Om jag gör som jag alltid har gjort får jag samma resultat som jag alltid har fått. Det är tryggt. Men, gränserna som hindrar det oönskade hindrar även det som är positivt. Om dörren är låst kommer varken vänner eller fiender in.

För att våga kliva ut ur min bekvämlighetszon måste jag ha en viss stabilitet och trygghet i tillvaron. När hela världen gungar är det inte läge att släppa taget någonstans, tvärtom. Först måste jag må bra.

När jag står stadigt på mina egna ben och vet vad som innerst inne är viktigast för mig kan jag gradvis släppa taget. Då öppnar jag dörren för alla sorters överraskningar, även de glada. Jag kan lita på magkänslan och behöver inte planera exakt vad jag ska göra eller hur jag ska göra det, utan kan först fråga mig själv varför? Ska jag göra det här alls? Ger dig mig mer av det som verkligen är viktigt i livet?

Mitt ”varför” är en riktning som jag korrigerar kursen efter, ungefär som kompassriktningen för ett fartyg. Norr är alltid åt samma håll och fartyget måste ständigt justera och manövrera mot strömmar, vind och vågor för att hålla kursen. Om man inte följer sin egen inre kompass och frågar sig om varje steg är i rätt riktning riskerar man att hamna fel eller gå vilse.

När min värld har skakat borde jag ha stannat upp för att känna efter och hitta balansen igen. Men, eftersom jag har en prestationsbaserad självkänsla har jag trott att jag skulle komma efter om jag stannade. Jag gav mig inte tiden att stanna upp, utan lyssnade på andra i tron att jag kunde följa dem och ändå hamna rätt. Jag drogs in i deras magnetfält och hamnade vilse. Genvägar är som bekant senvägar. Dessutom kan det vara livsfarligt att komma ur kurs.

När min riktning, mitt ”därför”, är inställd efter mina egna värderingar ändrar den sig inte. Det ger en helt annan slags trygghet än den kontrollerande. Jag vet att jag hamnar rätt, även om jag inte vet exakt vilken väg jag kommer att ta. Genom att lyssna inåt och kontinuerligt justera kursen hinner jag inte hamna på avvägar och jag kan upptäcka nya saker längs vägen, sådant som jag inte känner till ännu och därför inte kunde förvänta mig. Målen finns längs vägen, men jag måste inte stanna vid dem. Det finns mer att uppräcka.

Om jag tror att jag måste nå ett visst mål, innan jag kan njuta eller uppleva det jag helst önskar, riskerar jag att fullständigt missa alltihop. Jag kanske aldrig hittar dit, eller så börjar det regna, eller så blir alltihopa inställt på grund av sjukdom. Varför förbanna vintern istället för att ta vara på de soliga dagarna?! Livet är här och nu och jag kan njuta idag.

”Visst finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd” (Karin Boye)

Fem år och nybörjare i Mulleskolan

Det var stort när jag fick åka iväg alldeles själv med väska och allt. I min gula lackväska hade jag saft i en fyrkantig plastflaska som det hade varit blomgödning i, en hembakt bulle i en påse och en hopvikt tidning i en plastkasse som sittunderlag.

Mor körde mig i den ljusblå Amazon-kombin till busstationen. Där stod en oändlig massa stora SJ-bussar, alla likadana. Det ”oändliga” antalet bussar var säkert en 7-8 stycken. Som jag minns det var de gigantiska, lite rostiga, fyrkantiga orangeröda med ljusgult tak. För en liten blyg tös som aldrig hade åkt buss förut var hela situationen lite skrämmande. Det har säkert bidragit till att mina Mulle-äventyr har etsat sig så tydligt fast i mitt minne.

Som tur var fanns det fröknar även i mulleskolan. De mötte mig och såg till att jag hamnade på rätt buss. Mor sa att jag kunde kalla dem ”Fröken” eller Tant Karin och Tant Ulla. De var snälla, även om Tant Karin såg lite barsk ut och pratade konstigt. I efterhand har jag förstått att hon var från Gotland. Tant Ulla var alltid sminkad, hade perfekt frisyr och en snäll röst.

Som nybörjare hamnade jag i den mörkblå gruppen. Alla i den mörkblå gruppen fick ett mörkblått bomullsband runt halsen, med ett Skogsmullekort i plast på. Det fanns en röd, en grön och en gul grupp också. Och så den ljusblåa gruppen. Det var de äldsta barnen, som redan hade varit med ett år. Jag var lite rädd för dem.

Vi var så många barn att det behövdes två stora SJ-bussar för att transportera oss till skogen. Det var en lång resa. Jag kan inte låta bli att le när jag tänker på ”den långa bussresan” som vuxen. Den är knappt tre kilometer lång. Perspektiven är annorlunda när man är liten. Vi hann i alla fall sjunga om råttor, nyckelpigor, skräpplockning och mullevisan. Det var lite av föregångaren till dagens allsång. Istället för allsångstexter höll fröknarna upp kort med bilder på. Vi kunde ju inte läsa. Jag kan fortfarande alla sångtexterna utantill. På hemvägen sjöng vi en visa till chauffören som hette ”Tack för skjutsen”. Den handlade om att ”stolarna var mjuka och vi blev inte sjuka”. Jag sjöng med, även om det hände att jag fick en släng av åksjuka.

Vid ankomst till skogen ställdes vi upp på led, två och två. Alla tjejerna var ungefär lika fogliga som jag och gjorde som vi blev tillsagda, men ibland kom jag bredvid någon grabb som inte ville hålla mig i handen, eller som höll kvar i handen medan han sprang ur ledet. Vi gick cirka femhundra meter till mullekojorna. Kojorna var enkla hyddor av granslanor och presenning, som fungerade som samlingsplats, regn- och vindskydd. Här fikade vi efter att vi hade lekt, pratat om skogens djur och växter och hur man beter sig i naturen. Vi letade spår, bajs, gråsuggor, tordyvlar, sniglar, svamp, kottar, löv och andra skatter. Det var vildmarksliv på barns vis.

Ibland kom Mulle själv på besök i skogen. Det är lite oklart om Mulle var en hon eller en han, eller kanske något mittemellan. Mulle hade i alla fall svans, gröna kläder, hatt av björknäver med en röd fjäder i och sa ’Hej Kollikok!’ På terminsavslutningen fick jag gå fram till Mulle och hämta mina ”förtjänstmärken” – en dekal i tyg och en liten pin med Mulle på. Det första Mullemärket var i järn, sedan brons, silver och den sista terminen, när jag var med i ljusblå gruppen, fick jag en pin i guld. Jag fick en märkessköld för min första pin och dekalen i tyg syddes fast på min blå anorak. Jag var mycket stolt.

Skogsmulle grundades 1957 och fyller alltså 60 år. En god anledning att fira. Det är Friluftsfrämjandet som står bakom och kampanjer som Håll Sverige Rent landade väl bland barnen i mulleskolans verksamhet. Vi klädde oss efter väderleken och fick lära oss att vara nyfikna men aktsamma om naturen, varsamma mot skogens djur och respektera allemansrätten. Det var ett hållbarhetstänk och ansvarsfullt beteende som introducerades redan tidigt. Jag sög i mig all kunskap och fascinationen för småkryp, djur, natur och miljö har jag haft med mig sedan dess. När jag själv fick barn fanns det sorgligt nog ingen mulleverksamhet där vi bodde, annars hade det varit självklart att ge dem både kunskapen och upplevelsen. Jag trivs fortfarande väldigt bra i ett vindskydd i skogen.