Kraftvärk

Energi. Ork. Lust. Tre saker som fattas mig just nu. Om jag bara hade kunnat hitta on-knappen, eller laddsladden. Mitt batteri tar fort slut och jag kan bli otålig av allt jag tänker att jag ska göra men inte orkar. Mina tankar handlar om aktiviteter, saker jag ska göra och människor jag ska prata med, men det finns inte tillräckligt med energi att omsätta tanken i handling. Jag orkar varken starta upp eller genomföra och har ingen lust att ta itu med vare sig det roliga eller det som behöver göras. Det är en ständig kamp mellan tvång, prestation, motivation och (o)lust. Jag satsar på motivation och lust men förlorar ofta hela insatsen.

Varje dags första utmaning är att ta mig ur sängen. Hur svårt kan det vara? Somliga dagar är det ett gigantiskt projekt som kan ta väldigt lång tid. Tid då det händer absolut ingenting. Sedan börjar dagen med alla beslut som ska tas. Det är påfrestande när man inte vet vad man vill. Frukosten är den stund jag njuter mest av. Då vet jag vad jag ska äta: Fil och musli varannan dag och gröt varannan. Inte av någon särskild anledning, annat än att jag tycker båda är goda. Om jag redan har bestämt det slipper jag att välja. För att välja måste jag vilja något och ibland är det precis det som är problemet. Vill jag inget så händer det inget.

Jag är expert på att inte göra någonting. Bara sitta och glo. På kuppen har jag fått en enorm tolerans för dammråttor och ser inte hur tidningar, post, pennor och prylar har samlats på bordet. Visst finns det saker jag vill göra ibland, men energin räcker inte alltid hela vägen. Jag antar att det är det här som är att vara hjärntrött. Det händer inget i huvudet som får något att hända i världen utanför.

Det gör mig ledsen att inte göra något. Inte för att det är tråkigt utan för att jag känner mig meningslös. Det är meningen att man ska göra saker, producera, hjälpa, göra nytta. När energin inte räcker gör jag inget. Orkar inte. Det är en sorg. Det är ledsamt att inte känna lust och olustigt att inte förstå varför.

Energin kommer och går, som stora vågor. När det kommer en våg passar jag på att tacka ja till saker, jag fixar och planerar och ser resultaten framför mig. Men så drar sig vågen tillbaka. Anfallet går över så hastigt att jag själv blir överrumplad och står kvar med urholkade planer. Sen kommer baksuget. Det är då det känns som om tvivel och olust ska dra med mig ut och dränka mig. Jag känner mig som en svikare när jag ändrar mig, ställer in, ångrar och tar tillbaka. Löftesklen.

Det som är svårt för mig att begripa är ännu svårare att förklara för andra. Då är det frestande att hålla masken och bita ihop för att försöka dölja energibristen. Jag känner mig felvillig och gör det som förväntas av mig, trots olust och mot bättre vetande.

Vart tog den sprudlande energin vägen? Den jag hade förut, när jag var glad, höll igång från tidig morgon till sen kväll och sov som en stock på nätterna. Kroppen har rostat och huvudet är fullt av tjära. Det dåliga samvetet gör tillvaron tyngre än den skulle behöva vara. Samvetet säger att jag inte gör tillräckligt, trots att det är jag själv som lägger ribban. Den ligger väldigt lågt. Inte i botten, men strax ovanför. Ändå kommer jag inte alltid över med mitt pick och pack och plock.

Jag övar mig dagligen på att släppa prestationskraven. Bara vara, känna och göra, tänka mindre ”måste” och ”borde” och mer ”tillräckligt”. Jag måste inte springa, det är tillräckligt med en promenad. Om jag inte vill gå en lång runda är det tillräckligt med en liten. Det låter så enkelt, men det behövs inte mycket för att prestationsprinsessan ska vakna. Det kan räcka med att någon går på stigen framför mig: Knappar jag in på avståndet, eller drar hen ifrån?

Fram på eftermiddagen kommer den ofta tillbaka, viljan att göra något. Imorgon ska jag. Då ska jag gå upp tidigt, träna, skriva, äta lunch, hälsa på far, vara trevlig, handla, läsa, laga middag och olja fönster. Det är inga stora projekt. Nu vet jag att det kanske inte kommer att hända imorgon heller. En förutsättning är att jag kommer förbi första hindret – att ta mig ur sängen.

Samtyckeslag och sommarpratare

Jag lyssnar ofta och gärna på Sommar och Vinter i P1. Ibland blir jag less på allt självömkande, men det händer att jag hör någon ny låt, får tips om en bok eller en plats som jag vill veta mer om, eller lär mig ett eller annat. Ofta får jag ompröva min uppfattning om en kändis och då och då blir jag helt trollbunden. Katarina Wennstams sommarprat den 6 juli var ett av dem som fångade mig. Jag säger bara Hurra! Halleluja! och Tack! Hon talade med styrka, känsla och erfarenhet om övergrepp på kvinnor och vanföreställningar om män.

Katarina Wennstam är journalist och författare. Även om hennes sommarprogram gav mig känslan att hennes böcker kan ge en besk smak i munnen vill jag gärna ta mig an någon av dem snart. Hennes sommarprat var feministiskt, men på ett tankeväckande, sakligt och sunt resonerande sätt. Om jag hade hört hennes program när jag var tonåring hade jag förmodligen haft ett annat liv. Eller åtminstone en annan syn på sex.

Jag fostrades att vara ”pryd”. Urringat och målade ögon uppskattades inte. Mor berättade för mig att ”karlar vill bara en sak” och att jag skulle akta mig för att ”komma hem och vara på smällen”.  Då var jag inte så gammal och visste knappt hur det gick till att bli på smällen. När jag färgade håret kopparrött, flera år efter att jag hade flyttat hemifrån, tyckte mor att jag såg lättfotad ut. Tänk om mor hade fått höra Katarina Wennstams sommarprogram när hon var ung. Då kanske vi hade haft en annan kontakt och helt andra samtal om män och om kvinnokroppen, hon och jag.

Min mor lyckades på något sätt skrämma mig ganska ordentligt. Karlar är troll. Nu förstår jag ju att hon trodde att hon gjorde rätt, eller åtminstone handlade efter bästa förmåga. Hon ville säkert bara skydda mig. Men rädsla hindrar ofta sunt förnuft. Skönhetsideal och sexism i media förstärkte så småningom min känsla av att inte duga. Jag har varit rädd att bli lämnad för någon med fylliga bröst och djup urringning. Ingen berättade för mig att många män värdesätter någon att skratta och diskutera med. Eller att de flesta män är intelligenta nog att inte tappa allt omdöme och tänka med skrevet så fort de ser en urringning. Ingen pratade om att män och kvinnor har ganska lika känslor och värderingar. Och jag vågade jag inte tro på att verkligheten inte motsvarade vad jag hade hört och sett. Jag blev rädd och misstänksam och aktade mig noga istället för att leva ut och njuta.

Stundtals tvivlar jag fortfarande på mitt värde och tyvärr är jag inte ensam. Osäkerheten finns hos både män och kvinnor.  Visserligen verkar de flesta bli lite tryggare och säkrare med åren, men det kan räcka med en blick lite för länge åt ett annat håll för att starta en lavin av förebråelser och misstankar. Var det en yngre, kurvigare eller mer välsvarvad figur? Det är svårt att försvara sig mot grundlösa anklagelser. Allt du säger kan vändas emot dig och tystnaden kan tolkas som samtycke. Jag har fällt många anklagande kommentarer, men det är oftast min egen rädsla som talar.

Gamla tankemönster är svåra att bli av med. Jag kallar dem för mina spöken. Själv kunde jag så småningom känna igen mina mönster, men jag fick gå i terapi många gånger för att hitta rötterna till rädslan. Det tog åratal. Jag har inte blivit av med dem, men jag är inte så rädd för dem längre och då håller de sig lugnare. Undrar hur livet hade sett ut om jag hade fått med mig en större portion trygghet som liten tjej?

2018 var året då Sverige införde samtyckeslagen. Det betyder att det är straffbart att ha sex om det inte är ställt utom allt tvivel att alla inblandade verkligen vill. Att inte göra motstånd är inte detsamma som att det är OK. Katarina Wennberg uttryckte det i sitt sommarprogram som ”En kvinna som vill ha sex ligger inte still”. Väldigt träffande formulering.  Det handlar inte om att ställa upp eller få det överstökat.

Jag har haft med mig föreställningen att män har ett större behov av sex än kvinnor. Det har blåsts under med rapporter om att män tänker oftare på sex, drömmer oftare om sex och har fler sexuella kontakter. Sanningshalten i dessa påståenden kan jag inte bedöma, men jag är övertygad om att bilden är betydligt mer nyanserad än så. Faktorer som ålder, stressnivå, jobb, sjukdom och familjesituation påverkar sannolikt lusten mer än vilket kön man har. De där rapporterna säger inget om hur livssituationen såg ut för dem som har besvarat frågorna.

I min snedvrängda världsbild var det kvinnan som ställde upp och mannen som blev tillfredsställd, i sängen, på arbetet och i hemmet. Jag har aldrig känt mig bekväm med det. Själv blandade jag karriär med småbarn och för mig var det självklart att barnens far också skulle vara hemma med sjuka barn ibland. Han hade inget emot det, men första gången han skulle vara hemma frågade hans (manlige, oförstående och barnlöse) chef ”Ska du vara hemma? Har du ingen fru?” När jag åkte på en post-doc vistelse till England förskräcktes somliga hur jag kunde lämna barnen. När jag svarade att visst var det jobbigt eftersom jag skulle sakna dem nåt otroligt förstod jag att det inte alls var det de menade. Utan hur deras far skulle klara av att ta hand om dem, alldeles själv. Jag tvivlar på att någon hade kommenterat saken om det hade varit han som hade åkt.

Nu känns den sortens funderingar som stenålder. Fast vem vet hur det var på stenåldern. Då kanske kvinnorna tog för sig både på fällen och fältet.
Att med samtycke och självkänsla få leka, skratta, njuta, ge och ta tillhör definitivt privilegierna i livet.

 

Om längtan, idleness och hedonism

Ibland längtar jag otroligt mycket efter att vara ensam. Det är en lyx att inte behöva ta hänsyn till någon mer än mig själv och att kunna disponera tiden precis som jag vill. När jag landar i självvald ensamhet njuter mitt introverta jag i fulla drag. En förutsättning för denna längtan är förstås att jag har människor omkring mig. Paradoxalt nog längtar jag ofta efter sällskap när jag är själv.

Ibland kan det vara härligt pirrigt att längta. Som när den sedan länge planerade resan börjar närma sig, när man ska gifta sig eller få barn, eller man ska träffa en alldeles speciell person. När jag var liten längtade jag mycket och ofta. Mest efter att fylla år och efter julafton. Men att längta kan kosta onödig energi och ta fokus från det man faktiskt har. Jag vågar påstå att jag är mycket lyckligare när jag kan acceptera tillvaron som den är precis nu, snarare än att längta efter något annat. Ibland är det lättare sagt än gjort.

Jag har blivit bra på att vara i nuet de senaste åren. Så bra att jag ibland önskar att allting kan få fortsätta vara precis som det är. Vi kan planera att åka ut med husvagnen en helg, men när helgen närmar sig har jag god lust att ställa in alltihop. Jag känner ingen lust eller ork att ta itu med de förberedelser som krävs. Jag vill bara vara. Jag vill inte åka någonstans, ha gäster eller gå på fest. Det kostar energi, och det har jag haft brist på.

Rent logiskt vet jag att jag ibland måste utmana mig själv. Det handlar inte om att kliva utanför min comfortzon, utan snarare att göra den större. En liten energiinvestering från min sida kan resultera i en rejäl boost om jag satsar på rätt saker. Att åka ut med husvagnen är en sån sak. När vi väl kommer iväg får tillvaron fler dimensioner. Att slåss med knotten, duscha i skogen eller irra omkring utan att riktigt veta var vi är kan vara ganska roligt med lite perspektiv. Jag uppskattar kontrasten mellan det enkla provisoriska hemmet på hjul och huset med allt vi behöver.

Kontraster är berikande. I ett tidigare liv arbetade jag för mycket för mitt eget bästa. Jag såg inte att jag tappade bort fritid, hobby, socialt umgänge och mig själv i min iver att vara duktig och produktiv. Utmattningen tvingade mig så småningom till den andra änden av skalan. Till att göra ingenting. På engelska heter ”att göra ingenting” idleness och det låter lite bättre än att vara lat eller oproduktiv. För mig betyder idleness att sova, laga mat, äta, promenera, träna, läsa, skriva och lyssna på musik. Jag ska ingenstans och måste ingenting. Jag disponerar tiden som jag vill, vaknar av mig själv, äter när och vad jag vill och gör det jag har lust med. Det kostade mig en utmattning att upptäcka hur njutbart det kan vara att göra ingenting.

Hedonism är att njuta av livet. Många har nog sin egen bild av vad en livsnjutare egentligen njuter av. God och vällagad mat, ett gott vin som passar till och trevligt sällskap i en vacker miljö. Eller att bada naken efter joggingrundan. Eller vacker konst. Och sex. Under en stor del av livet har jag gått miste om mycket njutning på grund av rädsla och självbehärskning. Jag har tackat nej och avstått. Helt i onödan. Oftast för att jag innerst inne var rädd för vad mina föräldrar skulle säga, eller vad andra skulle säga. Som om de någonsin hade behövt få veta….

Ju tryggare jag har blivit desto mer kan jag njuta av livet. Att hitta mig själv och våga vara den jag är har tagit väldigt lång tid. Det hade förmodligen varit bättre för min hälsa och närmaste omgivning om jag hade vågat tro på mig själv redan från början. Men å andra sidan kommer det ofta något gott ur eländet. Jag har fått en insikt och en erfarenhet. Nu kan jag se att jag har ett val; jag kan bry mig om vad (jag tror att) andra tycker, eller vad jag vill. Bättre sent än aldrig. Det finns många som dör duktiga, utan att någonsin i livet ha funderat över varför de gör som de gör.

Sex och fysisk närhet är härligt och läskigt. Att njuta av att vara naken tillsammans med en annan människa handlar mer om trygghet än om mod. Jag behöver vara trygg med att jag duger som jag är och att min kropp är bara min. Och helt ärligt, i mogen ålder är det inte så många som är så himla snygga nakna. Utseendet har verkligen ingen avgörande betydelse. Men, med en gammal kroppsfixering och dålig självkänsla i bagaget har jag fortfarande mer kvar att lära och upptäcka om mig själv. Det är ju egentligen ganska häftigt, att jag i min ålder kan känna nyfikenhet och se fram emot nya upplevelser. Det händer fortfarande för sällan att jag dansar som om ingen såg mig, älskar som om det vore förbjudet, och lever som om imorgon inte fanns.

Livet är ändligt och tillvaron kan förändras väldigt plötsligt. Det var inget jag tänkte på när jag var yngre, men insikten hjälper mig att njuta av livet som det är, just nu. Det här är min bästa ålder hittills. Trots förluster, misslyckanden och motgångar är jag lyckligare än någonsin.

Jag har just gått en kurs

Varje gång jag går en kurs startar det en process någonstans i mig och jag är inte riktigt samma människa efter kursen som jag var före. Egentligen startar processen redan när jag börjar fundera på om. Hur gärna vill jag det här? Hur mycket är jag beredd att offra för att tillgodogöra mig det kursen utlovar? Det som krävs av mig är engagemang, tid och pengar. Alldeles för ofta är jag bekväm, eller lat och blir inte färdig att anmäla mig innan tiden har gått ut, bara för att andas ut och konstatera att det inte blir av. Det verkliga skälet förmodligen är att jag inte är tillräckligt motiverad.

Jag har en stark lust att utvecklas som människa. Att bli en bättre, klokare och roligare version av mig själv. Det behöver inte vara något avancerat, men lustfyllt på ett eller annat sätt. Jag tänker inte på utbildning på arbetstid utan den som sker på min egen tid, av egen vilja och på egen bekostnad. För att jag vill. Det är något speciellt med känslan av att behärska något, eller få ny kunskap och insikt.

Oftast tillägnar jag mig kunskaper och insikter genom att läsa. Avdelningen för självhjälp och självförverkligande tar ett par meter i anspråk i min bokhylla. Allt från drömtydning och barnuppfostran till relationspsykologi och organisationsutveckling. Den stora fördelen med att läsa är att jag gör det när jag vill och har tid. Jag kan läsa samma kapitel flera gånger eller lägga boken åt sidan ett tag. Nackdelen är andra sidan av samma mynt: Finns det ingen tid avsatt kan mina självstudier bli undanskuffade av andra åtaganden och boken blir bortglömd någonstans, tillsammans med sitt innehåll.

Vinsterna med att vara flera som gör, tänker och reflekterar kring samma sak samtidigt är något som jag alldeles för ofta har underskattat i min introverta värld. Att känna energin i rummet, hälsa på en annan deltagare och småprata lite fyller på den sociala vågskålen. Det är en sann glädje att interagera med andra som också är där för att de så gärna vill. Dessutom blir kunskapen rikare av andras resonemang och infallsvinklar.

En kurs på distans, via internet, med eller utan chatt, handledning och föreläsningar har sina fördelar. Jag behöver inte tänka på hur jag ser ut och inte åka långa vägar. Men om jag nu ändå ska gå en schemalagd kurs tillsammans med andra gör jag det mycket hellre i den fysiska världen, där jag kan se ansiktsuttryck, kroppsspråk och gester. Det ger en annan dimension.

Det främsta syftet att gå en kurs är olika för olika människor. Min mor gick sykurs och engelskakurs när jag var liten. Hon sydde mina kläder under en period och det kan ha varit av rent ekonomiska skäl. I början tyckte jag att det var spännande att få välja färg på tyget, men det var inte roligt att stå stilla på en stol medan hon mätte och nålade. Det blev några byxdressar och klockade kjolar innan jag tröttnade och ville ha fräckare kläder. Engelskakursen tror jag var ett försök till självförverkligande. Dels hade hon en anledning att komma hemifrån ett tag. Som lantbrukare var det säkert skönt att släppa vardagssysslorna och träffa andra människor. Dels tror jag att hon närde en dröm om att klara sig själv ute i världen. Så småningom började hon måla porslin. Där hittade hon sin grej. Detaljrikt och noggrant målade hon hundratals vackra och unika tomtar, kycklingar och tvålkoppar så länge hon kunde hålla i en pensel.

Min far fyllde istället sin sociala kvot genom att vara föreningsaktiv. Han hade styrelseuppdrag som tog honom till stämmor i Hufvudstaden och olika sammankomster runt om i länet. Jag vet inte att han någonsin gick en kurs. Han har alltid velat ge intrycket att han redan vet allt. Däremot deltog han i studiecirklar. När han hade studiecirkeln hemma hos oss bakade mor kakor. Jag fick inte gå in i storarummet där alla farbröderna satt. Mor gick inte heller in dit, annat än med kakfatet. Ibland smög jag dit i alla fall och kröp upp i fars knä. Jag förstod aldrig vad de pratade om och har faktiskt aldrig frågat vad det var de studerade. Efter studiecirkeln luktade det rök i rummet i flera dagar.

Min första kurs var i föreningsteknik. Då var jag bara tio år eller så, men inte rädd för att säga vad jag tyckte och säkert inspirerad av far. Den kunskapen har jag haft mycket nytta av i de mest oväntade sammanhang och jag träffade människor som kom att bli lite av mina förebilder. Eller kanske folkdanskursen i bygdegården var min första. Det var min mor som tyckte att jag skulle lära mig att dansa och det kan faktiskt vara den kurs jag har haft allra mest glädje av genom livet. Där lärde jag mig grunderna till schottis, polka, pariserpolka, svingen, och Oh Susanna. Denna kunskap lockade mig till parkettgolven och fler danskurser. Med tiden träffade jag mina barns far på dansgolvet. Tre fantastiska söner. Tack mor och folkdansläraren Kjell-Evert.

Nu har jag just gått en skrivarkurs. Det var min första, men jag är redan anmäld till nästa. Det har varit en liten dröm under många år att skriva en bok enbart för nöjes skull. En skrivarkurs kändes som det första steget på den vägen. Nu väntar jag med spänning på vad som ska hända här näst. Vilka oanade möten och möjligheter kommer ur den här kursen?

När det inte blir som det brukar, eller Vi hade i alla fall tur med vädret

När sommaren kommer i maj går jag omkring och tänker att det här kan vara den sommar vi får i år, som en sann svensk. ”Visst är det bra, men det kommer att bli värre…” Och då kallar jag mig ändå optimist. Visserligen har jag varit med om det förut, men den senaste månaden har bevisat att det inte behöver vara som det brukar.

Påsken i år var en kall historia. Det var runt den förste april och vi hade tagit ut husvagnen på premiärtur och konstrunda i snö, snålblåst och minusgrader. De handelsträdgårdar som hade växthusen fulla av påskliljor fick inte sålt dem, eftersom ingen tänkte på att sätta ut blommor på trappan så länge tjälen var kvar. Hela april var tämligen kall och nattfrosten hängde envist med. Den första maj hade träden fortfarande inte slagit ut. Våren var ett par veckor sen, sa man.

En vecka in i maj slutade havet plötsligt bita i benen och vi satt på piren och åt räkor i kvällssolen. Det vackra varma vädret kändes overkligt efter månader av mörker och vinterjackor. Till och med myggen var oförberedda. Vid maj månads ingång var naturen cirka två veckor efter, men den kom ikapp och slog alla tidigare rekord och den sista veckan i maj plockar vi jordgubbarna som brukar vara klara till midsommar. Grundvattennivån har gjort samma resa, fast omvänt. När värmen väl kom kunde vi inte få igång robotklipparen fort nog och nu står han (han heter Goliath) och vilar för det finns snart inte ett grönt strå i gräsmattan.

Det var sommaren som kom de där första dagarna i maj! Där fick vi, som är så vana vid att hålla ut, bita ihop och stå ut med vädret. Våren var väl upptagen med annat. Maj månad visade upp forsythia, syrener, rhododendron och pioner nästan samtidigt. Det var en märklig känsla att kunna bada i ett stilla ljummet hav i mitten av maj, när de badande glada barnen är i skolan. Det fanns inga maneter, ingen sommarpratare och inga semesterfirare. Glasskiosken hade inte hunnit öppna för säsongen och stranden var nästan tom. Göken gol och ingenting tydde på högsommar, mer än vädret.

Jag var, som så många andra, svenskt skeptisk till att det skulle hålla i sig. Nu gällde det att passa på. Varje solig dag skulle njutas utomhus, och de ljumma kvällarna tas till vara och insupas till fullo. Grill, bad och picknick. Det blir lätt lite jagat och allt annat läggs åt sidan. Nu är jag nöjd med att ett visst lugn har lagt sig över tillvaron. Efter en hel månad med högsommar och medelhavsklimat känns det helt OK att sitta i skuggan, vara inomhus och till och med titta på TV en kväll. Det är inte bråttom längre. Det blir förmodligen fint väder imorgon också.

Vi är så vana vid att det blir en dag, eller kanske tre, med riktigt fint väder i maj. Och att regnet, när det väl kommer, inte har vett att sluta igen. Men även där har jag fått tänka om. Vi hade två dagar med lite åska och regn. Då satt jag förnöjt i uterummet och hörde hur det dånade på taket medan jag läste dikter av Tomas Tranströmer och passade på att laga fiskgryta med saffran. Sen kom det varma fina vädret tillbaka.

Det finns så många dagar och stunder med guldkant. Som när havet är så stilla att jag kan ställa skorna alldeles vid vattenbrynet innan jag går i, eller när det fortfarande är varmt ute klockan åtta på kvällen. När den nyinköpta fikonkaktusen blommar med tre knallgula blommor, eller när det står ”Du är bäst! We love you” på kortet till blomman på mors dag. När vi matar krabbor, marulk och tångål från piren i en genuin fiskehamn, eller när den pyttelilla campinggrillen med sambons hjälp förvandlar 1,5 kilo fläskfilé till en underbar festmåltid. När jag cyklar tre-och-en-halv mil för att träffa goda vänner på restaurang och sambon cyklar mig till mötes på hemvägen. Varje solnedgång är ett skådespel och det är löjligt svårt att motstå frestelsen att föreviga dem alla.

Någonstans skaver det lite, oron över att rekordtemperaturerna hänger ihop med ozonlager och miljöförstöring. Men jag ska villigt erkänna att jag mycket hellre har högsommar i maj än ständig november. Om nu resten av sommaren 2018 skulle bli mer av det traditionellt svenska slaget, så har jag i alla fall förevigat den medelhavsliknande majmånaden här.

Värna värderingarna

Jag har alltid haft ett stort frihetsbehov. Det kan ta sig uttryck på väldigt olika sätt. Exempelvis får jag rysningar av att gå i flock efter en reseledare med ett höjt hopfällt paraply, jag vill ha ett eget täcke i dubbelsängen och trivs bäst om jag inte ser till grannarna.  Kanske det härstammar från min uppväxt på en gård och från min far, som tydligt uttryckte att han aldrig skulle kunna tänka sig att byta ut slitet och bekymren som egen företagare mot en anställningstrygghet. I hans värld var det värdefullt med frihet att bestämma över sin egen tid, sina satsningar och sitt liv. Som han sådde fick han skörda, bildligt och bokstavligt.

I början av mitt yrkesliv deltog jag i en aktivitet där vi skulle beskriva oss själva genom en teckning. Somliga ritade ett självporträtt. Själv ritade jag en bild av de saker jag värdesatte i livet. Jobbet fick plats i en liten hörna på pappret, medan resten var fyllt av aktiviteter och människor som var viktiga för mig. Sådant jag gärna gjorde på min fritid. Det var naturupplevelser, dans, kreativitet, mat, musik, vänner och träning. Jobbet var viktigt för att ha råd att ägna mig åt och njuta av det jag verkligen tyckte om. Jag valde att jobba fyra dagar i veckan för att ha en dag till att göra precis vad jag ville. Som 25-åring började jag spara pengar varje månad för att ha möjligheten att gå i pension tidigt och kunna göra det jag ville av tiden.

Då, i 25-årsåldern, var jag bra på att lyssna inåt, följa mina värderingar, omge mig med människor som gav energi och göra saker jag mådde bra av.

Sedan hände det något. Jag fick erbjudande om att kliva in i akademins värld och börja forska. Min iver att vara duktig och rädsla att missa något fick mig att säga ja. I min familj var jag redan lite udda genom att jag hade universitetsexamen. Att forska var främmande och spännande på samma gång. Jag hade ingen förebild och jag vågade inte riktigt tro på att jag skulle klara av det. Klart att jag måste prova.

Jag fick en bärbar dator och kunde ta forskningen med mig hem. Det var en stor frihet samtidigt som gränserna mellan jobb och fritid suddades ut. Det fanns inget slut på de uppgifter jag hade, de kunde alltid bli lite bättre, omformuleras en gång till, och en gång till. Ingen talade om för mig hur och när jag skulle sätta gränser, när det var nog, eller tillräckligt bra. Någonstans inom mig kände jag att jag inte ville offra min fritid, men jag hade ju sagt ja och jag ville så gärna lyckas. Att backa då, eller erkänna att jag inte ville längre skulle kräva mycket mod och det var lättare att bara jobba på. Bita ihop och fortsätta. Jobbet är väl ändå viktigare än fritidsintressen?!

Någonstans på vägen förlorade jag min måttstock och kunde inte längre skilja ut vad som verkligen var viktigt i livet. Ju mer jag klarade av, desto större blev förväntningarna. Utmaningarna blev större och uppgifterna blev fler, men inte dygnets timmar. Jag förväntades ha koll, men tappade snabbt överblicken och såg inte att ekvationen var orimlig. Det fanns ingen annan som sa ifrån när det blev för mycket för att hinna med.

Det borde finnas lämplighetstest för doktorander. Förutom vassa armbågar, stenhårt pannben, hård hud och välutvecklade tillväxtzoner runt fotknölarna för att tåla rejäla sågningar, bör man säkerställa att det limbiska systemet är mindre än normalt. En känslig själ riskerar nämligen att fara illa i akademin. Doktoranden bör också ha ett överflöd av självkänsla och vänner, eftersom stora delar av dem kan gå förlorade under doktorandtiden.

”Gränssättning”, ”Hur du behärskar härskartekniker” och ”Riskanalys för relationer” borde vara obligatoriska forskarutbildningskurser.

En platsannons för en doktorandtjänst skulle kunna se ut såhär:

Är du beredd att jobba kvällar och helger (också)? Vill du låta arbetet bli ditt största tidsfördriv? Är du beredd att upptäcka mänsklighetens mörka sidor? Då är en forskarutbildning något för dig.
Vi söker dig som har ett stort eget kapital, som kan täcka upp för uteblivna forskningsanslag.
Har du egna idéer om forskningsprojekt? Vill du förändra världen? Glöm det! Ta fram tävlingsmänniskan i dig och bered dig på tighta deadlines, en tuff kamp om anslagen och kapplöpning för att publicera först. Vi har bedömt att tjänsten inte är lämplig för flexibla och empatiska personer, mellanbarn undanbedes därför vänligt men bestämt.

Det tog mig många, många år innan jag upptäckte att jag var på fel plats och gjorde fel saker med fel människor. I jakten på mina mål hade jag förlorat mina värderingar och glömt bort vad som verkligen betydde något för mig. Till slut blev jag tvungen att stanna upp. Kroppen förstod bättre än jag att jag brände ljuset i båda ändarna och tvingade mig att bromsa.

Vad är väl en forskarkarriär?! Den kan vara extremt utvecklande, utmanande, lärorik, full av möjligheter och alldeles, alldeles… förfärlig.
Nu har jag hittat tillbaka till mina värderingar och till det liv jag mår gott av att leva.

Moraltant #metoo

#Metoo blev en global folkrörelse. Så många kvinnor som vågar stå upp, sida vid sida och säga ifrån. Efter decennier av tyst acceptans. Det är verkligen på tiden att ta tillbaka rätten till självbestämmande över sin egen kropp, både vad gäller ord, bild och handling.

Jag läste en klarsynt krönika av Louis Herrey som påpekar att det döljer sig en dubbelmoral i frågan kring #metoo. Vi tycker inte det är OK när ovälkomna händer tar sig friheter, men reagerar inte nämnvärt, eller till och med stödjer den kultur som bidrar till att lägga grunden för ett oacceptabelt beteende. Det kan handla om låttexter, musikvideor eller reklam som objektifierar och nedvärderar kvinnor. Det tycks nästan som om ingen lyssnar eller ser. Många tänker säkert att de inte bryr sig, men i själva verket är risken stor att vi påverkas utan att vi själva förstår hur eller vad det kan få för konsekvenser.

Min uppfattning är att gränsen har smygförflyttats under flera år. Syftet med att anspela på sex och kvinnan som lovligt villebråd är säkert att synas och sticka ut, men effekten blir snarast en dålig smak i munnen. Från avklädda underklädesmodeller i kolossalformat längs gatorna till ”Melodi-fucking-festivalen 2017”, där både programledare och artister verkade ha ett bristande ordförråd. Genom att använda engelska termer skapas en skenbar distans till betydelsen. Det låter fräckt och trendigt snarare än vulgärt, onödigt och helt fel i sammanhanget.

Det finns forskning som visar att sex i marknadsföring nästan enbart tilltalar män, medan kvinnor är negativt inställda. Sex säljer inte mer produkter. Då kan man fundera över varför vissa klädkedjor väljer att använda avklädda modeller för att sälja trosor och bh?!

Sex är lockande, spännande, härligt och roligt, men bara när villkoren är lika och förutsättningarna rättvisa. Sex är också en av de mest ansvarsfulla handlingar vi kan ägna oss åt. Tänk att få förtroendet att komma så nära en annan människa. Någon som vågar vara sårbar och som jag vågar vara sårbar inför. Sex handlar om att ge och att få, aldrig om att ta utan lov.

Vi behöver uppmärksamma och synliggöra alla kränkningar och trakasserier, men vi behöver också aktivt ta ställning emot sexistisk propaganda och reagera när gränserna flyttas. Vi har ett ansvar gentemot våra och andras barn. De ser det vi ser och hör det vi hör, men har inte alltid möjlighet att förstå och skilja ut sunda och osunda värderingar. Vi behöver vara många som visar hur vi vill att världen ska se ut och som lever efter de sunda värderingarna. Det är inte en könsfråga.

Många män har hängts ut och fått sin karriär, sitt liv och sina relationer förstörda genom kampanjen #metoo. Andra är säkert oroliga för vad som skulle kunna sägas om dem och vad som kan hända om sanningen kommer ut. Ytterligare några verkar helt immuna och har inte för avsikt att ändra sitt beteende på grund av några rubriker eller tillkännagivanden. Den sistnämnda gruppen är svår att komma åt. Rötägg och psykopater kommer alltid att finnas, i alla sammanhang. Men genom att tala om vad de gör kan vi lära oss att känna igen dem på långt håll och undvika dem.

När jag växte upp fick jag lära mig att inte göra något mot andra om jag inte ville att de skulle göra så mot mig. Det är en måttstock som håller ännu. Visst har jag gjort saker som jag inte borde och sagt saker som jag har ångrat. Det innebär inte att det är fritt fram att göra det igen och igen. Min intention är att bli bättre på att vara sann mot mig själv och leva ett liv som jag är stolt över.

Som tantbloggare kan jag ta risken att uppfattas som en gammalmodig moraltant. Jag står för mina åsikter och den som tycker det är mossigt är välkommen att diskutera.

Mon mor sa tidigt åt mig att akta mig för karlar. Jag minns inte hur gammal jag var då, men jag har funderat mycket över vad hennes generaliserande moralpredikan egentligen stod för. Hon menade att ”de är likadana allihop, bara ute efter en enda sak”. Jag misstänker att hon talade av en egen besk erfarenhet och hade kunnat var en del av #metoo-kampanjen. Hennes ord har fått mig att vara på min vakt, men jag har ändå inte varit förskonad. Däremot har jag känt skuld och skam. Jag vågade aldrig protestera och aldrig berätta. Det stod andra vuxna runt omkring som inte sa något, utan bara flinade lite. Det hände mer än en gång. Gubbarna som tafsade och nöp mig i mina ömma flickbröst såg ut som om de hade gjort det förut och gjorde det som om det var deras rättighet.

Jag har haft en stor misstro mot män under många år. Min mor lärde mig tyvärr aldrig att jag har rätt till min kropp och att njuta av den.

Tack och lov är alla män inte likadana. Vi borde vända ryggen åt dem som beter sig illa och istället lyfta fram och rikta strålkastarljuset på de män som (förhoppningsvis) utgör en majoritet. De som, liksom mannen i mitt liv, vill väl, gör gott och är kärleksfulla. Han får mig glad och vill inget hellre än att jag ska må bra. Han är tålmodig, lyhörd, varm och känslig. Med honom är jag trygg.

Vad är motivation?

Vad betyder motivation för dig? Den frågan fick jag för ett tag sedan och den triggade mina funderingar. Jag har varit intresserad av motivation under flera decennier, men det var inte självklart att svara på vad motivation faktiskt betyder. Vad det är som får människor att göra som de gör?

Motivation är min inre drivkraft, som förmår mig att ta mig förbi minsta motståndets lag och eventuella hinder på vägen. Exempelvis kan min motivation att träna få mig ur sängen en timme tidigare, eller få mig att prioritera träningen framför läsfåtöljen, TV-soffan eller internet-surfandet. Motivationen får mig att välja vad jag ägnar min tid åt.

Daniel Pink, en amerikansk författare och föreläsare, menar att våra drivkrafter utgörs av ’Autonomy, Mastery and Purpose’, alltså den fria viljan, viljan att förkovra sig och önskan om att hitta en mening eller ett sammanhang med uppgiften. Jag instämmer. Motivation handlar inte om morötter och piskor utan om att kunna välja, att hitta svar på frågan ’varför’ och ha möjligheten att nå ett bättre resultat på lång sikt. Motivation kommer inifrån.

För mig är det skillnad på drivkraft (i.e. motivation), drift och lust. Driften är mer primitiv, omedveten och har en mer nödvändig karaktär än den drivkraft som utgör motivation. Jag måste vara frisk, men behöver inte vara särskilt motiverad för att känna att jag behöver äta, dricka eller sova. Valet är enkelt eftersom alternativet är en långsam död. Däremot finns det saker som tillfälligt kan motivera mig att hoppa över att äta eller sova, så som en onödigt bra bok eller en stormande förälskelse. Då gör jag ett medvetet val (eller vänta nu, hur medveten är man om någonting alls när man är förälskad?!). Motivation får mig att välja en av flera möjliga vägar, för att jag önskar ett visst utfall.

Lusten är förknippad med längtan och njutning och jag behöver varken tvinga eller motivera mig för att göra ett lustfyllt val. Jag gör det för att jag vill. Det krävs inte någon inre drivkraft. Exempelvis älskar jag att bada i havet, oavsett årstid. Det kan jämföras med sambon, som har mer drag av badkruka. Medan jag tämligen obekymrat kliver i det kalla vattnet och längtar till nästa gång så fort kroppen har torkat, står badkrukan kvar fullt påklädd på stranden och hoppas att han slipper närma sig vattnet. För att få en badkruka att doppa mer än tårna krävs det mycket lock och pock och mutor. Men att badkrukan blir motiverad (i.e. lockad eller pressad) att bada en gång är inte tillräckligt för att få honom att känna lust inför nästa havsbad.

Varför gör jag det jag gör

Mitt ’därför’ är i bästa fall ett resultat av kunskap, erfarenhet och egna värderingar. Att göra gott för mig själv och andra är en värdering som jag håller högt. Därför tycker jag bland annat att god hälsa och en hållbar miljö är viktigt. Det motiverar mig att exempelvis motionera och äta hälsosamt. När jag handlar väljer jag gärna ekologiskt eller miljömärkt, även om det är något dyrare, både för min egen skull och för omvärldens. Mina värderingar motiverar mig också att återvinna och sopsortera, trots ett visst omak. (Det har hänt mer än en gång att jag kört omkring med sopor i bilen i veckor för att jag glömmer att ta vägen om återvinningsstationen.) Jag är inte slavisk och inte alltid konsekvent, men jag mår helt klart bäst av att göra val i linje med mina egna värderingar.

Pengar är ett exempel på en yttre motiverande faktor som ibland fungerar. Om det kostar skjortan att leja någon som gör ett jobb kanske jag hellre offrar en del av min fritid, även om det tar mycket tid och jag helst hade sluppit. Ibland väljer jag att lägga tiden på att ringa runt för att jämföra priser. Att spara pengar skapar en känsla av tillfredsställelse. Att tjäna en (rejäl) extraslant på att jobba ett antal extra timmar kan också få mig motiverad. I båda fallen är jag beredd att satsa min tid för pengar och känner en viss tillfredsställelse med mitt val. Det finns dock en brytpunkt för när det inte längre är värt att lägga mer tid för att få mer pengar. Det är en intressant korsning mellan yttre och inre motivation, som kanske får ett alldeles eget inlägg på bloggen så småningom.

Motivation hänger också ihop med intresse. Visst vore det till exempel bra om jag själv kunde fixa mindre fel på min bil. Det skulle bli enklare och billigare än att lämna på verkstad. Men, jag kan inte, vill inte, är inte intresserad och inte heller beredd att lägga tid på att lära mig ens de enklaste saker. Jag kommer inte över motståndet. I det fallet värderar jag tid mer än pengar och lämnar bilen till någon som kan. När räkningen sedan kommer gäller det att påminna mig om att jag hade ett val.