Börja om från början

Spänd förväntan. Om jag hade kommit ihåg hur det kändes inför den första skoldagen hade det nog varit ungefär samma känsla. Jag ska börja jobba. Hu och Hurra.

Det är mer än två år sedan senast. Två år och sex månader ganska exakt faktiskt. En otroligt lång tid som jag har behövt för att få tillbaka lusten och livet igen.

Jag gjort en helomvändning, bytt väg, riktning och till och med karta, släppt taget om alla mina gamla meriter och om jag nu träffar på tidigare kollegor är det som kunder i butiken där jag jobbar. Från och med måndag ska jag lära mig allt om kassasystem, inköp och sportartiklar. Det är nästan så att jag får börja på en tom sida och skriva ett nytt kapitel i mitt cv: ”BUTIKSMEDARBETARE”

Provanställning i sex månader, halva lönen mot förut, 70% tjänstgöring och jobb varannan helg. Det kan faktiskt funka. Jag vet inte om jag eller min nya chef är modigast. Min chef lär ha fått höra att han är tokig som väljer en dyr tant med en massa galna idéer som aldrig har stått i butik, istället för en nittonåring som förmodligen lär sig snabbare och kan göra jobbet betydligt billigare. Jag är glad att han ser potentialen i mig och tror på att jag kan bidra till att öka omsättningen. Mina erfarenheter från kvalitets- och förbättringsarbete, liksom min kompetens om människokroppen har ett mervärde. Dessutom har han själv varit utmattad. Han vet vad det vill säga och dömer inte ut någon som bara har suttit och glott i flera månader. Det låter onekligen som att det finns goda förutsättningar för en omstart för min del.

Om någon annan hade berättat för mig att hen skulle göra halt och lappkast på samma sätt som jag nu gör hade jag garanterat tyckt att det var modigt. Kanske jag till och med hade blivit lite avundsjuk på denna människa som faktiskt gjorde något åt sin situation istället för att bara klaga. Som prioriterade hälsan och livsglädjen framför pengar. Jag behöver påminna mig själv om det nu. Det ÄR modigt, men jag känner mig inte det minsta modig. Snarare nervös faktiskt. Kanske lite korkad också.

LinkedIn är det enda sociala medium jag är medlem i. Det är ett nätverk för människor i karriären, ett yrkesnätverk. Jag har varit med där i många år och har flera hundra kontakter som jag har träffat i olika jobbsammanhang. Via LinkedIn får jag möjlighet att följa deras fantastiska karriärer och utveckling (och de kan följa min). Det finns också tusentals tips för att bli en bra chef eller få upp sin lön, för att inte nämna hur man ska få tiden att räcka till, jobba effektivare, organisera sitt arbete och hantera sin stress.

Det gick upp för mig nyligen att även om jag just är beredd göra den största förändringen i min karriär hittills, så räknas det inte riktigt som karriär. En karriär följer samma spår och bygger på att du blir allt mer framgångsrik. Det jag gör är att börja om från början. Det finns alltid en anledning när man börjar om. Att fortsätta är den enkla vägen.

Trots alla artiklar och inlägg på LinkedIn har jag inte sett en enda som föreslagit att man helt ska byta bana om den man går på gör att man stressar sönder sig, eller en enda jobbuppdatering där någon bytt från ett högavlönat ansvarsfullt (och stressigt) uppdrag till motsatsen. Det kanske inte är att rekommendera och i så fall är jag på väg att göra något dumt, men jag tror att den verkliga anledningen är en annan. Det är lite skämmigt att kliva neråt på karriärstegen, eller att hoppa av. Det ser inte det minsta ambitiöst ut. Snarare som ett misslyckande. För mig känns det lite märkligt. Jag tror nämligen tvärtom att det här kan vara vägen till lycka för mig. Det är kanske dags för mig att gå ur LinkedIn. Så slipper jag göra en ”nerdatering” (motsatsen till uppdatering). Jag är inte helt säker på att mitt akademiska nätverk blir så imponerade av min resa. Det syns inte riktigt hur bra det här faktiskt är. Jag hade förmodligen inte heller fattat om jag inte hade haft erfarenhet av maktmissbruk, härskartekniker, stress och psykisk ohälsa. Allt gott till mitt gamla nätverk. Lev väl. Nu börjar jag bygga ett nytt nätverk i mitt nya liv som butiksmedarbetare, långt från universitetet.

Att börja jobba och byta jobb händer inte utan vånda såklart. Hur ska det gå, hur ska det gå? Jag hänger och svänger någonstans mellan glädje och ångest, men min lista med fördelar blev trots allt betydligt längre än listan med nackdelar när jag grubblade som mest. Om jag inte tar chansen, hur ska jag då kunna veta om jag är en stjärna på sportskor eller rentav en blivande butikschef? Antingen är det här början på mitt nya (arbets)liv, eller så är det en nyttig lärdom. Inget av de två alternativen låter särskilt dumt trots allt.

Senast jag försökte mig på en ny karriärväg trodde jag att jag skulle bli lärare. Det hade jag trott av och till ända sedan jag valde yrkesbana från första början. Så när jag fick möjlighet att jobba halvtid på högskola, efter disputationen, var det ett ypperligt tillfälle att en gång för alla inse att jag inte alls ville bli lärare. Nu slipper jag gå runt och gräma mig över att jag inte försökte.

Den här gången är det varken en barndomsdröm eller en dröm om framgång, ära och berömmelse som hägrar. Det är drömmen om ett härligt liv, i balans. Drömmen om att få utvecklas som människa med meningsfulla uppgifter, en sund arbetsplats och fritid. (Fritid. Ett väldigt vackert ord) Jämfört med mitt förra arbetsliv, som visserligen var välbetalt men också fullständigt gränslöst, känns det ganska OK att jobba varannan helg.

I huvudet på en introvert

Om jag någon gång blir tvungen att välja mellan att leva mitt liv på en öde ö eller i en lägenhet på Manhattan skulle jag välja den öde ön. Jag skulle känna mig mindre ensam där, i sällskap med jag och mig själv, än med tusentals främlingar. Ju fler människor jag ser som jag inte känner desto ensammare blir jag. Särskilt om de pratar och umgås med varandra. Aktiviteter, evenemang och myller av människor får extroverta personer att leva upp. Kalendern full – jajamensan! För mig är det lite tvärtom – ju mindre inbokat desto bättre mår jag. Jag trivs i mitt eget sällskap och med min egen tideräkning.

När jag är ensam hittar jag lugnet, harmonin och kreativiteten. Jag kan få mycket gjort med en tom kalender. Den självvalda ensamheten är livgivande och lustfylld. Jag uppskattar vänners sällskap, närheten till sambon och jag får aldrig för mycket av mina barn, men jag har ett stort behov av att vara ensam ibland för att må bra. Efteråt är jag en bättre människa: En mer älskvärd sambo, en mer tolerant mor, en klokare medarbetare och en gladare, godare vän. Om jag är deppig är det oftast under ensamheten jag får lusten tillbaka. Dessutom blir jag snällare mot mig själv om jag har tid att begrunda och bearbeta alla intryck i lugn och ro.

Förutom ensamhet uppskattar jag tystnad och kanske framför allt när det blir tyst. Det är vilsamt att slippa höra och skönt att inte behöva lyssna. För att det inte finns något att lyssna efter. Däremot har jag en kombination av stora öron och känslig hörsel och jag blir tämligen nyfiken om jag hör en bil som bromsar in eller röster som oväntat bryter tystnaden. Jag vill helst inte synas, men gärna se vad som pågår. Förveten, skulle min far säga. Det är inte riktigt lika bra som att vara nyfiken. När jag var liten var förvetna tanter sådana som stod bakom gardinen och tjuvkikade på grannar och förbipasserande, i tron att de inte själva syntes. Tur att vi inte har gardiner i huset.

Det är förståeligt att introverta personer kan missbedömas som asociala. Själv kan jag vara väldigt social och pratsam med människor jag känner väl, men när jag är i ett sällskap med många obekanta blir jag tyst, känner mig bortkommen och vill helst gå hem. Jag har haft många tillfällen i karriären där jag har kunnat öva mig på att mingla och nätverka – konferenser, middagar, supéer, jubileumsfester – men jag blir aldrig bekväm i den situationen. När kollegorna blir uppspelta över att kungen kommer på besök hoppas jag att jag ska slippa konversera. Jag lär ändå inte få tillräckligt med tid för att lära känna honom på riktigt. Det är inte min grej att småprata om oväsentligheter med människor jag kanske aldrig kommer att träffa mer och jag kan säkert uppfattas som tråkig. Däremot tror jag att jag skulle kunna passa ganska bra i ”Halv åtta hos mig”, där jag får några gånger på mig att prata med och lära känna några få personer. Då bjuder jag gärna på mig själv.

Den bästa återhämtningen har jag fått under de semestrar som jag har spenderat helt ensam, oavsett om det är hemma eller på någon charterort. Då har jag fullt upp. Jag löser problem, läker sorger, får idéer, lägger upp strategier, njuter av livet och hittar balans i tillvaron ofta utan att prata med någon annan än mig själv. Inspirationen får jag av att läsa, skriva, lyssna på radio eller musik.

Det jag tycker minst om med ensamheten är äta middag. Det är svårt att komma på vad jag ska äta, även om jag kan välja precis vad jag vill, det är tråkigt att laga mat bara till mig och bland det mest ensamma jag vet är att äta ensam. Jag skjuter ofta upp beslutet om vad det blir till middag så länge att jag redan är hungrig och klockan är mycket. Det blir inte roligare då. Jag saknar någon som kommer med idéer och förslag på mat, som påminner mig när det är dags, som tycker det är roligt att laga mat med (eller till) mig, som berömmer (eller klagar på) maten och som hjälper till att plocka undan och diska. Om jag skulle bli ensam och gammal hoppas jag att jag har möjligheten att gå till något ställe med bra mat och andra trevliga bekanta gamlingar. Helst med egen kock och en välsorterad vinkällare. Jag kanske väljer att äta i min ensamhet ändå, men det skulle kännas gott att veta att jag är välkommen, om jag vill.

Jag har just gått en kurs

Varje gång jag går en kurs startar det en process någonstans i mig och jag är inte riktigt samma människa efter kursen som jag var före. Egentligen startar processen redan när jag börjar fundera på om. Hur gärna vill jag det här? Hur mycket är jag beredd att offra för att tillgodogöra mig det kursen utlovar? Det som krävs av mig är engagemang, tid och pengar. Alldeles för ofta är jag bekväm, eller lat och blir inte färdig att anmäla mig innan tiden har gått ut, bara för att andas ut och konstatera att det inte blir av. Det verkliga skälet förmodligen är att jag inte är tillräckligt motiverad.

Jag har en stark lust att utvecklas som människa. Att bli en bättre, klokare och roligare version av mig själv. Det behöver inte vara något avancerat, men lustfyllt på ett eller annat sätt. Jag tänker inte på utbildning på arbetstid utan den som sker på min egen tid, av egen vilja och på egen bekostnad. För att jag vill. Det är något speciellt med känslan av att behärska något, eller få ny kunskap och insikt.

Oftast tillägnar jag mig kunskaper och insikter genom att läsa. Avdelningen för självhjälp och självförverkligande tar ett par meter i anspråk i min bokhylla. Allt från drömtydning och barnuppfostran till relationspsykologi och organisationsutveckling. Den stora fördelen med att läsa är att jag gör det när jag vill och har tid. Jag kan läsa samma kapitel flera gånger eller lägga boken åt sidan ett tag. Nackdelen är andra sidan av samma mynt: Finns det ingen tid avsatt kan mina självstudier bli undanskuffade av andra åtaganden och boken blir bortglömd någonstans, tillsammans med sitt innehåll.

Vinsterna med att vara flera som gör, tänker och reflekterar kring samma sak samtidigt är något som jag alldeles för ofta har underskattat i min introverta värld. Att känna energin i rummet, hälsa på en annan deltagare och småprata lite fyller på den sociala vågskålen. Det är en sann glädje att interagera med andra som också är där för att de så gärna vill. Dessutom blir kunskapen rikare av andras resonemang och infallsvinklar.

En kurs på distans, via internet, med eller utan chatt, handledning och föreläsningar har sina fördelar. Jag behöver inte tänka på hur jag ser ut och inte åka långa vägar. Men om jag nu ändå ska gå en schemalagd kurs tillsammans med andra gör jag det mycket hellre i den fysiska världen, där jag kan se ansiktsuttryck, kroppsspråk och gester. Det ger en annan dimension.

Det främsta syftet att gå en kurs är olika för olika människor. Min mor gick sykurs och engelskakurs när jag var liten. Hon sydde mina kläder under en period och det kan ha varit av rent ekonomiska skäl. I början tyckte jag att det var spännande att få välja färg på tyget, men det var inte roligt att stå stilla på en stol medan hon mätte och nålade. Det blev några byxdressar och klockade kjolar innan jag tröttnade och ville ha fräckare kläder. Engelskakursen tror jag var ett försök till självförverkligande. Dels hade hon en anledning att komma hemifrån ett tag. Som lantbrukare var det säkert skönt att släppa vardagssysslorna och träffa andra människor. Dels tror jag att hon närde en dröm om att klara sig själv ute i världen. Så småningom började hon måla porslin. Där hittade hon sin grej. Detaljrikt och noggrant målade hon hundratals vackra och unika tomtar, kycklingar och tvålkoppar så länge hon kunde hålla i en pensel.

Min far fyllde istället sin sociala kvot genom att vara föreningsaktiv. Han hade styrelseuppdrag som tog honom till stämmor i Hufvudstaden och olika sammankomster runt om i länet. Jag vet inte att han någonsin gick en kurs. Han har alltid velat ge intrycket att han redan vet allt. Däremot deltog han i studiecirklar. När han hade studiecirkeln hemma hos oss bakade mor kakor. Jag fick inte gå in i storarummet där alla farbröderna satt. Mor gick inte heller in dit, annat än med kakfatet. Ibland smög jag dit i alla fall och kröp upp i fars knä. Jag förstod aldrig vad de pratade om och har faktiskt aldrig frågat vad det var de studerade. Efter studiecirkeln luktade det rök i rummet i flera dagar.

Min första kurs var i föreningsteknik. Då var jag bara tio år eller så, men inte rädd för att säga vad jag tyckte och säkert inspirerad av far. Den kunskapen har jag haft mycket nytta av i de mest oväntade sammanhang och jag träffade människor som kom att bli lite av mina förebilder. Eller kanske folkdanskursen i bygdegården var min första. Det var min mor som tyckte att jag skulle lära mig att dansa och det kan faktiskt vara den kurs jag har haft allra mest glädje av genom livet. Där lärde jag mig grunderna till schottis, polka, pariserpolka, svingen, och Oh Susanna. Denna kunskap lockade mig till parkettgolven och fler danskurser. Med tiden träffade jag mina barns far på dansgolvet. Tre fantastiska söner. Tack mor och folkdansläraren Kjell-Evert.

Nu har jag just gått en skrivarkurs. Det var min första, men jag är redan anmäld till nästa. Det har varit en liten dröm under många år att skriva en bok enbart för nöjes skull. En skrivarkurs kändes som det första steget på den vägen. Nu väntar jag med spänning på vad som ska hända här näst. Vilka oanade möten och möjligheter kommer ur den här kursen?

Mitt finska Sisu

Jag har ett passionerat förhållande till lakrits, riktigt starkt kaffe, bastu och kallbad. Jag spottar inte i glaset (men tål allt mindre), funderar mer än jag pratar och tycker bättre om Fazer än Marabou. Det kan vara mitt finska påbrå.

Finland firar 100 år som självständig nation i år. Finland och finnarna väcker onekligen en nyfikenhet hos mig. Jag är trots allt halvfinne, men vet väldigt lite om landet, förutom att det finns mycket skog, många sjöar och alltid en bastu i närheten. Det lär finnas mer än tre miljoner av dem (och jag har just lärt mig att det heter bastur i plural), vilket betyder att det finns mer än en bastu per varannan invånare.

Om man inte räknar in mitt besök på Åland har jag enbart besökt grannlandet på konferens. Det är först nu som jag känner en längtan att resa dit och uppleva något av de tusen sjöarnas och mumintrollens land. Trots att Finland på många sätt är väldigt annorlunda finns det många gemensamma nämnare. De har Allemansrätt och Systembolag, dricker mycket kaffe och äter gärna såväl kräftor som korv. De har grovt rågbröd, norrsken, midnattssol, jultomte och fyra årstider. Så om man vill åka bort men ändå känna sig som hemma verkar Finland vara det perfekta resmålet. Som ett Kanarieöarna fast kallare.

Finska är ett vackert och fascinerande obegripligt språk för en med svenska som modersmål. Mina blygsamma kunskaper i finska språket förvärvade jag i yngre tonåren. Därför har jag i princip glömt allt, utom ’Minun nimeni on Carina, ja minä olen kolmetoista voutta vanha’ (alltså ’Jag heter Carina och jag är tretton år gammal’). Just den frasen kanske inte är så användbar längre, men finska är lite som fonetisk skrift. Om man kan den klassiska finska satsmelodin är det inte så svårt att ”tala finska” genom att läsa innantill. Med en svensk-finsk ordbok borde jag alltså kunna klara av att göra mig förstådd för den som har tålamod att vänta. När det gäller det omvända får vi ta till engelska eller kroppsspråk.

Sisu betyder ungefär envishet, behärskad uthållighet, eller ”jävlar anamma”. Man biter ihop och jobbar vidare, oavsett vad som händer. Den egenskapen har jag också fått ärva med det finska blodet. Idag talas det om ’grit’. Begreppet grit har beskrivits av psykologen Angela Duckworth, som har sett att grit är en viktig nyckel till framgång. En positiv kämpaglöd och uthållighet har nämligen visat sig vara viktigare än talang för att nå sina långsiktiga mål. Jag tror att grit har mycket gemensamt med sisu, men medan grit handlar om ett inre driv, att hitta sin passion i livet och se varje misslyckande som ett tillfälle att lära sig något ligger nog sisu närmare tjurskallighet. Frågan är vad som kom först, det finska sisu eller de tystlåtna o lite ”svåra” finnarna. Det kostar på att hålla fast vid sitt mål när man står ensam kvar, det blåser snålt och förutsättningarna rasar en efter en.